Ett smakprov av vår vecka i Helagsområdet har ni redan fått ta del av, vår tur runt sydtoppen. Men en knapp vecka innehåller fler dagar än så. En stor del av en tur inåt fjällen, bortom bilvägarna, blir att ta sig till (och sedan från). Så vi börjar där. Sedan är frågan hur det gick med den där toppturen egentligen?

Vi valde att utgå från Torkilstöten och en söndagskväll i juli klev vi ur bilen, till bitandet av en småkylig vind från den tysta slalombacken. Även om det var kväll ville vi komma några kilometrar in på leden innan vi slog upp tältet. Barnen traskade på trots den sena timmen och i ett huj hade vi hittat en vacker tältplats ovanför en porlande bäck, med dramatiska vyer över Helags och Sylarna.

Solen sprängde genom molnen och där och då landade jag. Magen pirrade till, vi var på väg till Helags! En resa vi pratat om och drömt om i några år i väntan på att barnen skulle bli tillräckligt gamla. Många uppvak blev det under natten. Av att Lovisa som sov närmast mig behövde lyftas upp efter hon glidit ned mot fotänden, av ett märkligt ljud, av ovana sovställningar, av att jag frös lite i den tvågradiga natten. Ändå sov jag sååå gott. Fjälluften ger kvalitetssömn.

Måndag morgon vaknade vi till regnsmatter på tältduken. Helt väntat, så hade väderprognosen sagt. Lite mysigt är det med smattret när man sitter torr inne i tältet, men ändå trist att veta att det vädret ska vi ut och vandra i. Frukost och hopplockning sköttes i tältet, som också revs inifrån och ut. Regnkläder, ryggsäckar och ponchos drogs på och sedan traskade vi i de av dimman vy-reducerade landskapet. Humöret var det inget fel på och vandringsbenen hade bra tempo. Micke återbekantade sig längs vägen med fjällfloran och vi andra fick den recenserad medan vi gick. Min idé om en poncho över regnkläder och väska föll väl ut och vi höll oss torra under. Genom att knyta ponchon i sidorna så blev det heller inte så fladdrigt. Min poncho går att använda som tarp, något som uppskattades stort under lunchens duggregnande. Regnet visade upp en bred arsenal av uttryck. Från dis, smådropp, lätt skur, småpärlande och ibland till och med lite uppehåll. På eftermiddagen, när prognosen lovat uppehåll så tog det istället i och blev ihållande. Vid det här laget ryckte och slet blåsten, och som de flesta som upplevt fjällregn vet, så går det knappt att hålla sig torr trots regnkläder. Vi lyckades skapligt rätt länge, men efter de sista kilometrarna där regn, blåst och kyla kom från alla håll samtidigt så var vi rätt miserabla. Jag måste pausa ett tag, sa Micke. Vi tittar bara vad som står på skylten där framme, svarade jag.Skylten läste fjällstation 200m. Inte syntes varken den eller Helags i dimman och regnet.

I storstugan ångade det av blöta vandrare och det var underbart skönt att värma sig där ett tag. Projekt hitta tältplats var inte lätt när dimman svepte om oss, många andra hunnit före och vi avskräcktes från de mest exponerade ställena av glaciärvindar som dök från fjället bredvid oss.  Till slut så var i alla fall tältet uppslaget. Min känsla av ”vad har vi gett oss in på” började krypa tillbaka i gömmorna samtidigt som vi intog pizzasmakande brödsallad tillsammans med oboy/te. En stor hög blöta kläder och skor tronade i absiden, ett projekt för morgondagen, och vi var redigt nöjda att vi packat så bra så ryggsäckarnas innehåll var torrt.

Lovisa ville att jag skulle skriva att hon gnällt en del under dagen, tex att det blev väldigt kallt i ansiktet av blåsten och regnet. Men egentligen skriver jag hellre om hur starka, modiga och fantastiska barn vi har som trots dagens vedermödor vandrat hela vägen till Helags, för första gången med full packning på ryggen. Mina hjältar.

Dimman svepte in tält och omgivning när morgonen kröp upp ur sovsäcken på tisdagen. Ingen Helags syntes, och knappt den närmaste kullen. Vi hade tänkt gå upp på toppen idag men efter gårdagens utmaning behövdes återhämtning. Eftersom vi avsatt många dagar till den här turen så behövde vi inte pressa vidare, inte skynda. Vi tar det imorgon istället sa vi. Förmiddagen bjöd på skurar med uppklarnande emellan och vi tog det lugnt i tältet, spelade spel och torkade utrustning i torkrummet på stationen.

På eftermiddagen gick vi en bit längs leden upp mot toppen. Vi lät det bli en långsam tur där vi tog in intrycken. Se vilken lustig sten! Titta på den här blomman! Vattenfallet som kom farandes ned från glaciärkanten undersöktes med stenhopperi och nyfikenhet. Längre upp träffade vi på snölegor. Fjällängen med små bäckar blev en rolig lekplats. Ändå lite längre upp bredde deltat från glaciären ut sig. Som en labyrint rann vattnet, försvann i slukhål och bubblade upp lite längre bort. Under ytan syntes vackra former byggda av sten och vatten. Glaciärsjön själv ståtade med den karaktäristiska turkosblå färgen. Lite här och var växte fjällsyra som smakades av och godkändes. Se där ett lämmelhål! Och ett till! Till slut blev det dag att vända om för att det inte skulle bli alldeles för sent.

Under kvällen sveptes Helags in i mjuka böljande moln som skyndade fram över glaciären, medan toppen tronade strax ovanför och solen vackert gick ned bakom Sylarna i väster. Och vilken solnedgång det blev!

Dagen efter den otroliga solnedgången vaknade herrn i familjen med redig huvudvärk. Och vi som tänkt topptur! Gå ni sa han och så fick vi lämna honom i tältet. En bit längs leden som vi vandrade även igår dök en stor flock renar upp. Raskt traskade de med sin karaktäristiska vägvinnande stil mot en snöbro över vattenfallet. Plötsligt stannade ledarrenen med hela sitt följe, tittade sig omkring och vände sedan resolut och sprang runt oss för att nå snölegorna på andra sidan (dagen efter hade snöbron kollapsat). Ett tag var det som att vi och renarna följdes uppåt och Lovisa utbrast i ett ”det här är bättre än bio!” Det gick fort uppåt för oss, även om vi inte var i närheten av att kunna tävla med renarna, och snart var vi uppe där vi vänt på vår rekognosceringstur igår. Modet var högt och samtalet glatt. Mitt i allt ramlade plötsligt Lovisa och jag såg hur hon fick en uppstickande sten rakt mot halsen. Det svischade tankar genom huvudet de korta sekunder det handlade om, som hur illa ett sådant fall kan ta och hur långt bort hjälpen egentligen är här ute. Som tur var hann Lovisa dämpa fallet lite med händerna. På halsen och längs käken slog hon i och hade rejält ont. Efter jag kollat blånad, svullnad och rörlighet (såg ok ut) och vi tagit en stunds vila, valde vi att avbryta och gå hem igen. Istället för toppen blev det en våffla på fjällstationen.  

Så var det dags. Sista dagen vid fjällstationen och sista försöket att ta oss upp på toppen. Nu när vi varit flera dagar här kändes det som vi börjat lära känna Helags. De snabba växlingarna mellan klart och mulet väder, hur molnen rullade över fjällets sidor. Vi såg snölegorna smälta av och ändra form. Många vandrare som kom samtidigt som oss hade gett sig av och stigen upp till Helags gryta, till kanten av glaciären började kännas välbekant. På vägen upp kollade barnen till dammen de byggt i en av stigens små bäckar. Lovisa kikade om linjen hon gjort i kanten på en snölega smält bort (det hade den). Vädret var vackert och vi var snart uppe där vi avbrutit turen tidigare. Vyerna kändes fortfarande häftiga, glaciären hade fått fler sprickor och glaciärsjön glänste fortfarande turkosblått. Innan det blev bara stenskravel fyllde vi på vatten i en bäck och språkades med några andra vandrare. Alla är så trevliga på fjället! Sedan började den långa sträckan upp över stenfälten. Våra barn är verkligen riktiga fjällrävar. Utan större knot tog de sig uppåt, klättrandes tillsammans.

Vid en snölega, betryggande långt från stupet ned till glaciären, blev det lunch. Vi pratade med ännu fler vandrare på väg upp. Några tänkte sig hela vägen, någon tyckte det fick räcka att de tagit sig en bit upp. En väldigt skön, prestigelös inställning.  Efter lunchen blev det mer klättring än vandring. Sten, sten, sten. De här högalpina områdena är rätt enformiga när det kommer till underlag. Det var bara några granna isranunklar som blommade där de hittat fäste. Plötsligt dök en nyckelpiga upp på Ludvigs hand. Den hade tydligen förirrat sig hit, eller ville den också bestiga Helags tro?

Nedifrån stationen hade vi sett stråk av snö och is som sträckte sig upp från glaciären till stupets kant. Nu träffade vi på dessa stråk uppifrån. Barnen samlade glatt ihop snöbollar av glaciärsnö för ett lugnt litet snöbollskrig. Närheten till ett stup brukar kunna ha en lugnande inverkan :-).

Den sista biten upp till toppen möttes vi av heja-rop från vandrare på väg ned, ”Nu är det inte långt kvar”, ”så duktiga ni är (till barnen)”. Riktigt peppande och trevligt. Och så var vi uppe. Vi som pratat om det här så länge. Nu stod vi här. En härlig känsla. En otrolig utsikt. Vi stannade ett tag där uppe och lät allt sjunka in. Vi var verkligen här!

Till slut var det dags att lämna Sveriges högsta topp söder om polcirkeln. Vi bestämde oss för att ta den andra vägen ned, och så att säga sluta cirkeln kring glaciären. Som visade upp sig i all sin prakt medan vi gick. Inte är det den största och mäktigaste, men glaciärvacker är den. Vandringen gick över häll och sten längs kanten, utan att kännas otäckt nära stupet. Inte ens för Ludvigs höjdrädsla. Kilometrarna flöt iväg under våra fötter. Sista biten blev det en mini-repris från turen runt sydtoppen, och vi tog rutchkana nedför en av de mindre snölegorna. Den här gången tyckte även Ludvig att det mest var roligt. Så. Nu hade vi varit där. På Helags topp.

Vi hade några kilometrar kvar i benen och medan Micke lagade kvällsmat rev jag ock barnen lägret. I kvällssolen började vi vår vandring mot bilen. Den här gången fick vi alla de vyer som doldes bakom dimma och regn på vägen hit. Vi vandrade mot whoop-whoop-fjällen (barnens namn på det puckelryggiga Härjångsfjällen), bakom oss tronade Helgas och Predikstolen, lite längre bort skymtade Sylarna. Myggen surrade, solen värmde, Ljungpiparna spred sina klassiska ”å neeej” över fjällheden och efter drygt 4 km slog vi läger. Det kändes bra att ha påbörjat vandringen mot bilen och vi somnade gott i solnedgången.  Vi på insidan tältduken och myggen på utsidan.

Dagen efter, i badbart sommarväder gick vi den sista sträckan till bilen och så var vår vecka vid Helags slut. Tack för oss vinkade vi innan vi gick ned för slalombacken och inte längre kunde se fjället vi bekantat oss med.