Det är dags att knyta ihop säcken, sluta cirkeln, avsluta ett kapitel. I två kanoter på Ljusnan. Jag pratar om att avsluta bloggserien från vår fjällsemester förra året. Senast jag skrev om den lämnade jag er med en liten cliffhanger då sonen skadat knät. En vandringsvecka behövde planeras om. Vad gör man när det inte går att vandra? Vi tänkte kanot och bokade in oss på en tur. Det var första gången hela familjen kanotade tillsammans. Nu får ni en liten tidsresa tillbaka till den dagen

*knäpper med fingrarna*

Något stämmer inte. Micke väntar på den avtalade platsen, vid den avtalade tiden, men ingen kommer. Jag ringer samma nummer som igår och ingen svarar. Vi väntar och ringer och väntar. När 40 minuter har gått bestämmer vi oss för att ge upp. Visst fladdrar tanken ”vi har blivit lurade” förbi, men samtidigt brukar inte ett företag som luras överleva så länge på ett sådant här ställe. Ryktet går fort. Ett sista försök att ringa, och så svarar de! Det visade sig ha blivit en miss i SMS:et som skickades ut, fel tid var angiven och telefonen hade krånglat. En mycket trevlig och lösningsfokuserad herre la om planeringen och så var det bara för oss att plocka på oss flytvästar och lyfta ned kanoterna till vattnet. Visste väl att det inte var lurendrejeri utan ett gammalt hederligt missförstånd. En tilltro till att de flesta människor faktiskt gör sitt bästa skulle behövas lite oftare här i vår värld och en insikt att det ibland kan bli fel men det går oftast att lösa. Nåja, slut på efterfilosoferandet. Nu satt hela familjen i två kanoter, i Funsäfjällen, på Ljusnan. Dessutom med bonusen att vi kom iväg lite senare än de andra kanotisterna och hade Ljusnan mer eller mindre för oss själva.

Lugnt flöt vi fram över det grunda, helt klara vattnet. Sanden ritade mönster i botten och några kor tittade lugnt och nyfiket på oss. Ljusnan meandrade sig fram genom beteslandskapet. En tjur råmade. Grunda och djupare stråk avlöste varandra. Oavsett djup hade vi kristallklar sikt hela vägen ned. I de djupare partierna lite mörkare, lite förvrängt av ljusets brytning. Alla undervattensdetaljer framträdde tydligt – stenar, vågformad sand, grenar, löv, träd. Vi gled fram och det blev som en långsam lugnande film när bilderna där nedanför oss sakta växlade.

Paddlarna gjorde virvlar, två för varje drag. Skuggan av virvlarna for över botten. Kanotens pilformade vågor och solen vävde skuggmönster där nere. Märkligt, att världen där under och här över kan vara så väsensskilda.

Vi lunchade på en av alla sandstränder. Vi åt, och sedan ville hela familjen i kanoten igen. Vi blev nog alla lite förälskade och förtrollade av den vackra vattenmiljön vi paddlade genom och ovanför. Lite då och då simmade fiskar förbi. Känslan av att bara kunna sticka ned handen och plocka upp dem flimrade förbi och försvann i samma stund som de slog med stjärten och pilade undan. Vi såg dem stå och vaka under en björk, vid en stubbe, i lite sjögräs. Frisimmande en och en, eller flera på en gång. Ungefär som vi vandrare på fjällets leder.

Micke hjälpte en fiskare som fastnat med draget i en björk på andra sidan älven. Vi passerade några andra paddlare. Och fler fiskare. En lugn gemytlig stämning, några glada miner och trevliga ord byttes sinsemellan. Fjällfolk är så trevliga. Solen värmde och vi tog fler korta pauser, på andra sandstränder. Grävde ned barfotatår i varm, mjuk sand. Låg raklånga på stranden.

Ibland följde vi bara med vattnet. Det droppade från paddeln. Solen värmde mer. Ljusnan ändrade karaktär. Djupnade. Stränderna blev högre och skogen gick hela vägen ned till vattnet. Lugna rytmiska paddeltag. Efter alldeles för kort tid, flera timmar, var vi framme och drog upp kanoterna. Det kändes som att Ljusnan bjudit oss på en rejäl dos här-varo. Alla var sugna på mer, alltså en precis lagom tur. Man ska sluta på topp heter det ju. Ett telefonsamtal och så blev vi skjutsade till vår bil av den fortfarande lika trevliga mannen. Det här med kanoting. Det är nog något hela familjen kan tänka sig mer av.

 *knäpper med fingrarna*

För sisådär en månad sedan gjordes några klick på datorns tangentbord och en faktura betalades. För några veckor sedan levererades ett drygt 5 meter långsmalt paket till vår uppfart. Den där kanotturen på Ljusnan blev en ögonöppnare för oss. Hela familjen blev så förtjusta i att paddla så vi nu har blivit kanotägare. Tänk vad en knäskada kan leda till. Nu ser vi fram emot många fina kanotturer under sommaren 2020. Vi har redan börjat.