Nittbo – Stjärnfors
Vägvalet i fortsättningen ger sig självt – och är kanske en aning ointressant. Från Nittbo leder en stig söderut. Efter ett par hundra meter delar den sig. Den västra leder snart fram till en skogsväg som löper exakt efter stranden till Salbosjön. Jag kan följa den ner till torpet med det egendomliga namnet Korpens hål, för att där svänga upp i skogen österut och ganska snart stöta på den stig som jag kan välja istället för att vandra vägen längs sjön. Stigen svänger österut och nuddar den sydvästligaste viken av Ljusnaren innan den övergår till att bli mer väg, fram till torpet Kandla.
På andra sidan torpet blir det stig igen en knapp kilometer. Sedan kommer man fram till en vändplan. Denna väg följer man knappt 2 kilometer. Sedan man passerat vägen som går ner till Harvtorp blir det åter stig några hundra meter innan man på nytt vandrar på väg – den väg som leder fram först till Stjärnfors badplats och sedan till själva samhället.
I Stjärnfors har man inte mindre än tre olika vindskydd att välja mellan. Eller… kanske bara två. Ett av vindskydden ligger nämligen på den mark som hör till caféet i Stjärnfors och det kan inte heller klassas som en övernattningsmöjlighet. Möjligen ett rastskydd.
Ett vindskydd hittar man på badplatsen. Det har måtten 3 x 4 meter och är av en vidöppen typ utan takskägg. Utanför finns eldstad med bänkar runt, men här saknas ved. Inte heller finns det något dass i närheten.
Det andra vindskyddet ligger lite längre åt nordost – på andra sidan vattendraget. Det har måtten 2,5 x 3,5 meter och har altantak ocvh vedkamin under tak. Här finns dock ingen ved. Här saknas också dass.
När jag kommit så här långt är det dags att avsluta min vandring längs Nittälven. Jag har då avverkat 50-60 km beroende på hur många och långa avstickare jag gör och förhoppningsvis har jag övernattat i 4-6 inbjudande vindskydd, kojor eller lador.
Positioneringen gäller ett av vindskydden i Stjärnfors.
God tur!
Nog är det så att Bergslagens natur behöver sina uttolkare i olik språkdräkt.
Ger man sig tid att läsa den här fina berättelsen ett par gånger, vilket jag nog gjort ifrån början tillslut, så
kan man ju bara undra när man själv ska följa denna Nittälv. Det var åratal sedan jag var i dessa trakter.
Något som för de flesta är okänt visar du oss Håkan. Rastskydd, lador, pörten, gruvhål, pölar och bergsknallar. Allt ser du, och räknar upp för oss läsare. I dunkla bilder anar man något som säkert om man gav sig tid, skulle locka en dit.
Tyvärr är det väl så att den intima naturen, äventyret runt knuten, alltid får vika för resor till Sydpolen eller Kinesiska muren. Det är först då tydligen vi upplever det märkliga.
Några alrötter i en tjärn med svart vatten eller en räv över en mo lockar inte..
Och jag älskar Bergslagsnaturen. Det är på något sätt som om jag har återupptäckt min barndoms skogar. nder många år var det ENBART fjällvärlden som gällde om jag skulle känna att jag fått ut något "rejält" i mitt frilufsande. "Det andra" var enbart någon sort uppehållande verksamhet. Så är det inte längre.
Jag gläds mycket åt dina poetiska och mycket läsvärda kommentarer.
/Håkan
/H
/H