Bilen parkeras lämpligen vid Igelbäckens hytta, även den väl värd ett besök.

För att nå leden måste man passera den ganska hårt trafikerade riksväg 49 och följa den något tiotal meter åt nordost. En tämligen oansenlig skylt pekar in till höger. Leden börjar med långa (ca 250 m) och mycket hala spänger över våtmark - så våt att det inte fungerar att gå bredvid spängerna - men i och med att man kommer fram till själva rundslingan så ändrar naturen karaktär fullständigt.

Vi väljer att följa leden medurs, vilket får till följd att vi kommer att smyga längs Vätterns klippiga och tallskogsklädda stränder redan från början. Bara hundratalet meter efter stigskälet passerar vi två underbara utsiktsplatser över Igelbäcksviken.

Igelbäcksviken

Efter utsiktsplatserna lämnar stigen för ett tag vattnet och tar en genväg innanför en udde. När man sedan sänker sig mot vattnet på andra sidan blir man lite överraskad. Här möts man av den mest inbjudande lilla sandstrand man kan tänka sig.

På väg upp från stranden passerar man en riktigt vacker gammeltall.

Leden fortsätter ytterligare en knapp kilometer längs Igelbäckvikens klippstrand innan den svänger mot sydost och därmed får kontakt med Bodaholmsön på andra sidan Bodaholmssundet.

Bodaholmssundet

Under de följande cirka 500 meterna lämnar stigen stundtals Vättern, men på ett par ställen får man riktig närkontakt med magiska utsikter.

Precis när man ”svängt om hörnet” och går mot sydväst in i Knektaviken, stöter man på en välordnad rastplats. Överraskande nog fanns här ved i det lilla vedförrådet.

Knektaviken

Stigen fortsätter mot sydväst och klättrar upp på en mycket tilltalande utsiktspunkt innan vi rundar Smedsviken.

Smedsviken

Nästa vik - Smygviken - tvingar oss upp mot nordväst. Här passerar man ett stenblock som mycket väl skulle kunna fungera som övernattningsplats.

Knotig tall vid Smygviken

Vackra Smygviken

Allra längst in i viken är det dags att fundera över ett vägval. Länsstyrelsens material om Utnäset visar att stigen nu lämnar strandlinjen och ger sig iväg mot nordväst, tillbaka till startpunkten vid Igelbäckens hytta. Detta beror väl mest på att vi faktiskt lämnat Örebro län och nu befinner oss i Västra Götalands län. Men… man får en betydligt mer intressant vandring om man fortsätter att följa de stigar som smyger vidare längs stranden. Vi är då inne i ett annat naturreservat – Uvviken-Kyrkogårdsön. Här finns inga färgmarkerade leder, men stigen är till stora delar lätt att följa eftersom den håller sig mycket nära vattnet.

Så längst in i Smygviken tar vi stigen som leder söderut. Längst ut på udden på södra sidan om viken finns en mycket inbjudande fikaplats.

Käringeviken

Vi följer sedan Käringeviken och kan inte motstå frestelsen att ta oss över den ”bro” som leder ut på Käringeholmen.

Vi tar oss en runda runt ön innan vi går tillbaka till fastlandet. Ytterligare ett par vackra utsiktspunkter passeras innan det är dags att svänga norrut och ta oss in i Uvviken.

Uvviken

Längst in i norra änden av Uvviken kommer man fram till ett stigskäl. Här är det dags för oss att vända norrut och lämna Vättern bakom oss. Vi tar därför stigen åt höger. Nu stöter vi på vi vissa problem. Stigen blir allt otydligare och snart kommer vi ut på ett hygge med enstaka frötallar. Här ska man kliva över det dike som finns till höger. På andra sidan anar man en stig som fortsätter rakt fram, men den vi ska vandra följer diket vidare norrut. Kliv alltså över diket men sväng omedelbart till vänster! Om man fortsätter i denna riktning hittar man snart stigen igen på andra sidan hygget. Vi fick hjälp av ett par plastsnitslar som någon vänlig själ satt upp, men man klarar sig utan.

Efter några hundra meter kommer man fram till Lillesjön – ett passande namn med tanke på att det är Vättern som ligger närmast att jämföra med. Stigen följer sjöns södra sida österut och här stöter vi på den färgmarkerade leden igen – den som vi lämnade längst in i Smygviken. På höjderna öster om Lillesjön hittar vi en fin fikaplats.

Livskamraten slickar fingrarna vid Lillesjön

Nu har vi bara lite mer än en halv kilometer fram till den punkt där leden delade sig inledningsvis och sedan de hala spängerna tillbaka mot bilen.

Cirka 8 km – perfekt för en dagstur höst-vinter.