Jag antar att de flesta naturintresserade människor har någon uppfattning om hur det ser ut i Rogenområdet. Det hade jag: Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar!

Vi fick tre av fyra. Inte illa.

Det dröjde länge innan vi bestämde vart vi skulle ställa vår kosa för årets påsktur. Vi - det är jag och Livskamraten.

Eftersom vi hade ett efterlängtat besök hos äldste sonen - Skribenten - nere i Warszawa i början av ledigheten var det självklart att skidturen måste ligga på bilavstånd för att inte för mycket tid skulle gå åt till resandet. Vi var länge inställda på att åka till Gyllbergen utanför Borlänge, men det får vänta till ett annat år. Där fanns inte tillräckligt med snö. 

Grövelsjön fanns som ett alternativ, men efter att studerat kartan och noterat alla skoterspår i området så kände vi oss tveksamma. Inte så värst mycket längre bort hittade vi Rogenområdet med ganska stora områden med skoterförbud.

Så fick det bli trots att det fanns en mycket stor tveksamhet: Här finns ingen naturlig "runda" att åka mellan stugorna. Det skulle bli en tur fram och tillbaka om vi inte tältade. Livskamraten är mycket tveksam till vintertältning, men vi bestämde att vi tar med tältet, så "får vi se"...

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen, spände på oss våra skidor och pulkor och började följa skoterspåren ner mot Rogenstugan. Klockan var drygt fem på eftermiddagen när vi gav oss iväg. Avståndet ner till stugan är cirka 10 km och jag var helt inställd på att ta oss ända dit. Det skulle kännas skönt med en natt i stuga med tanke på de något stressiga förberedelserna och den långa bilresan. Jag var helt enkelt trött och ville sova utan allt för mycket jobb.

Jag hade inte nämnt något om mina tankar för Livskamraten. Jag visste att hon var lite orolig för hur hon skulle klara skidturen rent fysiskt och när vi hade åkt ungefär 7 km antydde hon att vi kanske skulle slå upp tältet.

Det som sedan hände är en unik händelse: Jag övertalade Livskamraten att sova i stuga istället för i tält! Det kommer aldrig att hända igen. Jag lovar.

Föret är helt fantastiskt - hårt i botten även utanför skoterspåren och ovanpå ligger en decimeter nysnö.

Spåren leder oss allt längre in i den typiskt trolska tallskog som finns i detta område. Ju längre vi färdas, desto knotigare blir tallarna - och allt mer vridna. De skrovliga träden har också en annan lyster i barken och i barren än vad vanliga, raka tallar har. De har en större färgmättnad. I bakgrunden hörs korparnas läten någonstans långt bort ifrån....

Vädret är perfekt. En lätt molnighet skapar ett spännande ljus när solen försöker bryta igenom.

Precis som kartan visar är detta inte en "riktig" fjälltur. Spåren håller sig nere i skogen, men då och då ser man kalfjäll runt omkring. Den största skillnaden här jämfört med i nordligaste Sverige är att tallskogen når ända fram till kalfjället. Här finns inga breda bälten med fjällbjörk. Det ger en helt egen karaktär till naturen. Vackert!

Någonstans vid åttatiden kommer vi fram till stugan och tas emot av synnerligen trevliga stugvärden Birgitta som visar var vi kan sova. Det finns ytterligare några gäster, men ikväll är vi inte speciellt sociala. Vi är trötta och vill sova. Och det gör vi.

Ett par av de här övriga gästerna kommer att få ett eget blogginlägg...

Långfredag.Eftersom vi somnat tidigt vaknade vi också tidigt. Så tyst vi kunde - för att inte störa de övriga - började vi packa ihop. När vi kom ut ur sovalkoven visade det sig att våra grannar i andra sovalkoven redan var på benen utan att vi hört ett ljud.

Stugvärden berättade att vi skulle få växlande molnighet och 10 sekundmeter från nordväst. Nu var det just mot nordväst som vi hade tänkt oss. Åt det hållet ligger Skedbrostugan. På fjällkartan är en led markerad rakt över sjön 7-8 km. De sista kilometrarna klättrar upp i skogen över några av alla små sjöar.

Rogenstugan

Såväl stugvärd som ett par stuggäster rekommenderade oss att ta en annan led till stugan. Det skulle finnas en nordligare dragning som går genom skogen. Den skulle vara någon kilometer längre.

Både jag och Livskamraten var dock ense att det skulle bli "sjövägen". Orsaken är mycket enkel: Vi är ju egentligen kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjälltoppar omkring oss för att trivas ordentligt.

Föret är fortsatt fantastiskt. I och med att vi kommer ut cirka hundra meter på Rogens is så är vi inne i ett område med skoterförbud. Fjällkänslan blir med ens markant starkare och utsikten över böljande fjäll i snart sagt alla riktningar sprider ett lugn inom oss. Visst har vi motvind, men med vallningsfria skidor och pulka på släp så blir det ändå inte så mycket skidåkande - det blir skidgående.

När vi närmar oss viken som pekar upp mot Skedbrostugan så hittar vi ett vindskydd som lockar till en stunds vila och lite lunch.

Sedan leden lämnat sjön Rogen klättrar den bara några meter för att därefter leda in i området med mängder av mindre sjöar och myrar.

Varglaven - gulgrön till färgen - har sin rikligaste förekomst just här i Rogenområdet. Den är vacker - men giftig.

Spåren ringlar sig fram i sagolikt vacker tallskog och de är mycket lättåkta eftersom här inte finns några backar. Det är bara alldeles på slutet - upp till stugan - som lårmusklerna får ta i lite extra.

Skedbrostugan

Stugvärden Gunnar tog emot oss med varm saft. Han tog oss med på husesyn och visade oss var vi kunde sova. Vi var ensamma i stugan så när som på en kvinna... en kvinna som på något sätt oroade vår stugvärd...

Dessutom väntades ytterligare en kvinna till stugan senare denna dag. En kvinna som... nej... det får också komma i nästa blogginlägg.

Utsikt från Skedbrostugan

Påskafton. Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Rogenstugan. Vinden var som tidigare nordvästlig och med samma styrka. Vi var beredda att ta samma väg som gårdagen. Den var verkligen vacker. Men när även stugvärden Gunnar sa att han skulle välja skogsleden tio gånger av tio möjliga istället för sjövägen, ja, då föll vi till föga. Skogsleden fick det bli.

Leden slingrade sig fram över myrar och sjöar. Då och då skymtade fjäll i fjärran, men för det mesta var det skog vi såg.

Älg och järv korsar varandras spår...

Visst är här vackert. Solen strålar oftast. Ibland kommer ett molnsjok inglidande och skapar ett spännade ljus. Men... vi är kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjällens konturer.

Tillbaka vid Rogenstugan leker solen tafatt. Vi har en magnifik solnedgång.

Annandag påsk. Nu har vi bara en natt kvar innan det är dags för hemfärd och ännu har vi inte använt tältet och inte heller bensinköket. De nätter vi har tillbringat här har som kallast varit -10 grader - oftast varmare. Våra sovsäckar är avsedda för temperaturer ner till -9. 

Denna morgon bestämmer vi oss för att det är dags för en tältnatt. Vår plan är att följa spåren tillbaka mot Käringsjövallen och tälta ganska nära en bit utom synhåll från P-platsen.

Det finns gott om fotomotiv i dessa trakter.

När vi närmade oss Käringsjövallen lämnade vi leden och började leta efter lämplig tältplats. Ganska snart hittade vi en inbjudande plats med tillgång till rinnande vatten.

Förberedelser

Jag har svårt att bedöma vad klockan är. Det är mörkt, men ändå inte. Fullmånens sken kan anas där ute. Inte en vindpust. Jag sträcker ut handen mot innertältets tak och får genast ett snöfall i miniatyr i ansiktet. Kondens! Egentligen struntar jag i klockan. Jag fryser. Sedan märker jag att Livskamraten rör på sig. Hon har redan klätt på sig mer kläder, bland annat duntröjan och tjockaste mössan. Jag gör likadant och kryper närmare. Många gånger vaknar vi denna natt för att jämka oss närmare varandra och för att vända på oss så att andra kroppsdelar utsätts för kylan. Då och då rasar det ner frusen kondens...

Till sist blev det ändå morgon. Det brukar ju vara som kallast precis vid soluppgången. Det kändes faktiskt skönt att få börja röra på sig.

Vi är rejält påpälsade när vi stakar den halva kilometern fram till bilen.

Vi är framme vid bilen vid niotiden. Det första jag gör är att kolla temperaturen. Den är minus 17 grader. Jag undrar hur kallt vi har haft det...?

Javisstja! Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar. Vi fick ju tre av fyra. Knotiga tallar och sjöar har jag redan berättat om. Så... lavskrika eller myskoxe....?

Lavskrika.

Men nästa gång...