- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...
Vi sov mycket oroligti den byiga vinden. Flera gånger satte vi oss käpprakt upp i tron att tältduken skulle brista. Jag har varit med om mycket hård vind tidigare. Jag minns speciellt en vintertältning nästan på pasströskeln i Storådörren, men då blåste det konstant hård vind. Det som hände här var att vinden mojnade totalt och kom sedan med full kraft, vräkte omkring i cirka 10-20-30 sekunder för att sedan mojna igen. Ibland var de tyst i 10 minuter eller mer för att sedan braka loss med lika stor kraft igen.
Strax efter klockan tre på natten var det ett sådant tillfälle när vi båda satt rakt upp i sovsäcken och bara väntade på att något skulle hända. Inte nog med att vinden vräkte mot tältet - från sidan!!! - det ösregnade också.
Då hände det! Hela långsidan på tältet vek sig rakt in mot oss! Hur var det möjligt? Tältpinnarna KUNDE inte ha lossnat!
Livskamraten pressade sig mot tältväggen för att inte tältbågarna skulle knäckas och jag kravlade mig ut i ovädret. Som tur var befann sig ingången på "läsidan".
Det som hade hänt var att de "stoppknutar" som fanns i änden på två av tältlinorna hade dragits åt så hårt i vinden, att de till slut blev så små att de kröp igenom hålet i "lin-låset". Det var ett litet hevete att i det vädret lyckas pilla upp knutarna, trä linan igenom låsen och sedan knyta nya och större knutar. Men det gick...
Sedan vi pustat ut en liten stund - klockan var nu fyra - bestämde vi oss för att göra det vi borde gjort från början - flytta tältet. Vi bestämde oss dock för att inte bara flytta tältet en bit, utan att istället vandra vidare. Vi packade ihop, lagade till frukost och begav oss iväg...
Men... vad var det egentligen som hade hänt? När vinden till slut fick oss att ge upp så kom den rakt från sidan. Men vi hade ju långsidan vänd mot Stiboks stup. Hur kunde vinden få sådan fruktansvärd kraft på så kort sträcka?
Det räckte med att vi vandrat en knapp kilometer för att märka att det nästan inte fanns någon vind alls. När vi senare på dagen pratade med stugvärd och en del vandrare vid Kutjaurestugan så blev de mycket förvånade över vår berättelse. De hade inte haft särskilt mycket vind.
Jag tror att det var stugvärden som så småningom kom med en möjlig förklaring. De starkaste vindar som uppmätts i Sverige är ju fallvindar i Tarfaladalen. Kunde det vi råkat ut för vara fallvindar från stupen vid Stibok? Jag tror det - till någon annan kommer med en bättre förklaring.
Har varit med om liknande under färd, inte så trevligt. En gång nedanför Gaskastjåhkkå (1825) - Pårte, där en båge knäcktes. På cykel i nedförslut har jag vid ett par tillfällen varit tvungen att ställa mig upp och ta i, för att inte bli stillastående - p.g.a kraftiga vindar.
Det låter som om jag varit med om ett välkänt fenomen.
Då var det väl vinden i St. Luleälvdalen som förstärkts uppe på branten. Troligen et vanligt fänomen. Jag minns det mättes 23 m/s i St. Sjöfallet den natt.
Teorin om fallvindar kan jag vara med på. Nedanför stupet på Stibok var ni säkert på läsidan av berget från den genom den lågtrycksdominerade juli troligen framhärskande västliga vind. Att det kan vara starka vindar på läsidan och sidan av berg har jag upplevd i juni 2004 vid Padjelantaleden nedanför Ahkka (tältet raste efter att bågan knäckade), heldigtvis var det nära turslut. Vidare i juni 1990 vid sjön i Nijákpasset och juli 2010 vid magnesittbrottet i Ähpar, där tältbottnen hoppade i sidvinden.
Väl vanligt som de upplevde i Kutjaurestugan att det kan vara "ganska bra väder" (visst et relativt begrepp i denne dåliga sommar?) där även om ni hade de vindupplevningar vid Stibok på samma tid.
Roligt att höra om er vandring i en del af Padjelanta jag inte känner till eftersom det är utanför BD10
Inspirationen till denna vandring fick vi av Anders Nordvall här på Utsidan. Leta i hans bloggarkiv!
Jag får väl lägga mig nedanför ett stup igen och vänta på fallvindarna. :-)
Men som sagt. Det finns ju olika typer av fallvindar. Kanske någon av kommentatorerna råkat ut för ‘katabatisk fallvind’. Den är i alla fall den värsta. Men den uppkommer för intet ont anande ju vid klart väder och då ska man som sagt inte tälta vid branter typ: Niak eller Pårte i Sarek. Då står nog inget tält emot, hur dyrt och fint det nu än är.
Jag har själv fått två tält förstörda av sådant, ett var ett nyinköpt Hilleberg och det i just Sarek. Jag tror jag skrivit dom det i nått blogginlägg. (Men eftersom blogginlägg funkar på det viset, att det som är aktuellt för stunden är intressantast blir något som hänt i dåtid och nästan alltid glöms bort)
Men man står sig väldigt slätt just i Sarek utan tält kan jag lova. Det kan bli dryga vandringar till en fjällstuga.
Då är fjällromantiken bortblåst, tillsammans med karta, tält, kläder och annat.