I detta blogginlägg berättade jag bland annat om ett besök i Djupdalshöjdens naturreservat. Reservatet skapades 2007 och när jag var där i höstas, höll man på att skapa ett stignät i området. Efter kontakt med naturvårsverket fick jag reda på att reservatet skulle färdigställas 2012 (spänger över våtmarker bl a) samt att man då skulle lägga upp en nedladdningsbar karta på sin hemsida. För ett par veckor sedan mejlade jag en fråga om situationen och fick då till svar att det skulle dröja ytterligare ett år innan man hade möjlighet att göra klart det planerade arbetet. Trots det gjorde jag och Livskamraten ett besök förra helgen.

Bland annat så här beskrivs Djupdalshöjden på Naturvårdsverkets hemsida:

Djupdalshöjden är länets högsta punkt och kallas därför Örebro läns tak. Skogen är präglad av ett kargt klimat och långa, snörika vintrar. Vresiga träd med toppar brutna av snö bidrar till områdets vilda karaktär. I denna länets nordliga vildmark kan man med lite tur få se spår av både varg och lo.

Här finns mycket gammal skog. Stora delar är minst 100 år gammal och några granar är närmare 300 år. Trots det är skogen låg och träden tämligen klena på grund av hårt klimat och näringsfattig mark.

Mellan de skogsklädda höjderna slingrar sig en hel del myrmarker som alla ger en tydlig norrländsk känsla - till och med fjällkänsla - tack vare sin växtlighet. Vi stötte bland annat på dessa fjällväxter.

Uppifrån: hjortron, tuvull, rosling och dvärgbjörk.

Det finns mycket gott om döda träd i olika storlek och förruttnelsestadier. Det är bland annat därför detta naturreservat bildats. I (på) den döda veden trivs en hel del ovanliga svampar. Naturvårdsverket berättar att man kan finna stjärntagging, doftskinn, gräddticka och ullticka. Men mest unik är kanske förekomsten av gammelgranskål. Vi njuter dock mer av de vresiga träden - både levande och döda - än dess små parasiter.

Även djurlivet är tämligen rikt. Sparv-, pärl- och slaguggla häckar regelbundet liksom tretåig hackspett och tjäder. Under våra vandringar längs stigarna skrämde vi upp boråt tio tjädrar. Man blir lika rädd varje gång när det brakar till i skogen strax intill.

En annan sak att imponeras och förundras över är de magnifika myrstackarna. Sällan har jag sett så höga och spetsiga stackar.

Djupdalshöjden är beläget 10 km nordväst om Ställdalen, 2 km norr om byn Stora Kumlan. Det finns - förmodligen - fyra ingångar till reservatet. I den sydöstra delen av reservatet slingrar en skogsbilväg som slutar med en vändplats. Förra gången vi var här var det hit vi körde. Här börjar en led in i reservatet. Vi kan kalla den för östra ingången. Vi följde stigarna fram till den nybyggda Djupdalsstugan (mitt förslag till namn). När vi åkte där ifrån upptäckte vi längs skogsvägen ytterligare en startpunkt in i reservatet. Det får bli den södra ingången.

Denna gång startade vi vår vandring vid den västra ingången, strax norr om byn Älvhöjden. 

Stigen är tydligt orangemarkerad.

Det bär uppför direkt. Ganska snart kommer man upp på Kullen - en vacker utsiktsplats med rester av ett torn.

När stigen delade sig höll vi till vänster och kom så småningom upp på Hallmarkshöjden där ett nybyggt vindskydd ligger ovanför en mosse med de båda pyttesmå Mårtenstjärnarna.

Här har vi bestämt att vi ska övernatta. Nu lämnar vi bara det mesta av vår utrustning och ger oss längre in i reservatet. Vårt mål är att hitta den "skoterkoja" som ska finnas i den norra delen.

Vi låter stigarna leda oss österut. Efter ett par km tycker vi att vi börjar känna igen oss. Mycket riktigt. Efter en liten stund kommer vi fram till Djupdalsstugan.

En förändring har skett sedan vi var här i höstas. Här finns en flyttbar plåtgrill med fast galler. Stugan är emellertid fortfarande låst, så någon övernattning kan ännu inte äga rum här.

Vi fortsätter att följa stigsystemet och hittar så småningom en stig som svängar av norrut och leder fram till högsta punkten - 425 möh. Här finns en ovanlig byggnad och en fantastisk utsikt över de sydliga dalaskogarna.

Djupdalskojan är en 8-kantig byggnad. Utanför finns dass och vedförråd samt ett cementrör med fast galler för eldning. Invändigt är det väggfasta bänkar på sju av sidorna. De är tillräckligt breda att sova på. Under bänkarna är det packat med ved. I mitten finns en rejäl kamin med skorsten.

När man står och njuter av utsikten ser man att det går en vinterled upp för branten till kojan. Någonstans norrifrån kan man alltså ta sig hit med skoter eller skidor. Kojan ligger precis innanför gränsen till reservatet och det är enbart hit man får åka skoter.

Efter att nu ha dokumenterat de olika övernattningsmöjligheterna i reservatet så återvände vi till vindskyddet där vi tände eld, lagade mat och njöt av alla naturens ljud. Snart kröp vi ner i sovsäckarna i akt och mening att läsa en god bok. För min egen del blev det inte många sidor innan boken sjönk ner mot ansiktet...

Att tänka på:

• Inte vid någon av övernattningsplatserna finns drickbart vatten. Vid vindskyddet och stugan finns myrvatten att tillgå, men vid kojan inget alls.
• Vid vindskyddets eldstad saknas galler. Jag hoppas att det ingår i planerna. Det blir ett problem om man tänker sig att grilla. Vi är ju i ett naturreservat. Gör iordning grillspett innan ni går in i reservatet.

Positioneringen gäller vindskyddet.