Två gånger tidigare har jag vandrat norrut från Valfojåkka och mellan Stuor Doaresoaivi och Unna Doaresoaivi. Båda gångerna var tanken att göra en sväng österut i akt och mening att dels titta på de rengärden och eventuella byggnader som är markerade på de äldre versionerna av BD 6:an mellan Dotnjaranjavrrit och den kilometerstora sjön västerut, och dels nära Satnjarascorrus topp 1180. Av olika anledningar blev inte detta av. Men i år skulle det äntligen bli av. Jag blev något förvånad när jag betraktade min nyinköpta tyvekkarta över området. Där fanns inga markeringar om samisk verksamhet mellan de båda sjöarna. Uppe på Satnjarscorru fanns emellertid FLER markeringar än på den gamla BD 6:an.

Detta år var det bara att kliva över jokken som rinner i norsydlig riktning ner till Valfojåkka. Förra året blev det skobyte.

Vackert ljus i söder.

När vi svängde in mellan Dotnjaranjavrrit och den stora sjön i väster, såg vi först detta skjul och sedan mycket långa rester av stenlagda renhagar. Här har det slitits! 

I samband med en lunchrast i detta område började molnen sänka sig och sikten blev allt sämre. Detta gjorde att vi kände oss nödsakade att strunta i de eventuella lämningarna uppe på Satnjarascorru, så istället för att svänga ytterligare österut styrde vi våra steg mot nordväst och slank ner i Hoiganvaggi öster om Jorba Gearbil.

Nere i vaggen kom vi under molnen ett tag. Vi vadade jokken precis vid utloppet i Hoiganjavri. Förra året var det omöjligt. Då var vi tvungna att söka oss ett par hundra meter längre västerut. Dessutom drabbades vi av ett fruktansvärt åskväder den gången - http://www.utsidan.se/blogs/majjens/19073.htm. Det slapp vi denna gång.

Efter kort rast vid renvaktarstugan i Hoiganvaggi rundade vi Alip Duvrras på nordvästsidan och fortsatte upp till den namnlösa sjön som ligger mellan  glaciärsjön 1115 och sjön 1057. Här hittade vi en acceptabel tältplats vid sjöns östra del. Tanken var att jag dagen därpå - äntligen - skulle få komma upp på Gorsacohkka och titta ner på glaciären.

Men vädret lovade inte gott. efter att först ha visat tecken på att klarna upp tätnade molnen igen och under natten regnade det tidvis mycket intensivt. Klockan hakv fyra på efternatten tittade jag ut. Då slog små små droppar mot mitt ansikte. Jag började så sakteliga tänka ut en alternativ plan. Men när klockan blivit 6 hade taket höjts en hel del.

Morgonen var kall. Dock fortsatte vädret att stadigt förbättras. Tältet var dock rejält blött. Vi beslutade därför att vi helt enkelt skulle flytta tältet uppför den första branten åt nordost. Då skulle vi ju samtidigt slippa göra den stigningen ytterligare en gång. Vi vandrade alltså uppför branten nordost om sjön 1057 och slog upp tältet i stenskravlet nära den jokk som rinner åt NO ner i Gorsavaggi. Nu hade den mesta molnigheten försvunnit. Vi packade ner vad vi ansåg oss behöva i en gemensam ryggsäck som vi sedan turades om att bära. Och så bar det upp mot Gorsacohkkas topp 1554.

Den namnlösa glaciären väster om Gorsacohkkas båda toppar.

Skribenten och fotografen

Vi hade tänkt oss att fortsätta från topp 1554 fram till 1542 - det ser mycket lätt ut på kartan - men det visade sig vara för svårt. Vi möttes av en hel del branta stup.

Gorsavaggi från ett nytt håll.

När vi kom ner igen packade vi ihop tältet och fortsatte vandringen österut. Via topparna 1311 och 1223 lät vi oss sedan fångas in av den långa raden småsjöar som vi sedan följde norrut...

Positioneringen gäller tältplatsen nedanför Gorsacohkka.