(Tack för den rubriken Annakari.)

(Fortsättning på Den jävligaste turen - och den mest betydelsefulla.)

(Positioneringen gäller den mycket ungefärliga platsen för vadet över Suottasjjåhkå.)

Snörvlande och hostande och med sakta stigande temperatur bänkar jag mig framför datorn. Ingen av mina Utsidan-kompisar är inloggade ser jag. Inte så konstigt kanske. Utanför mitt fönster faller snön i stora vackra flingor. På gatan ligger dm-djup snö. Ute i Karlslund har säkert de verkliga entusiasterna redan gjort spår. Jag drömmer mig tillbaka istället...

Med tanke på denna berättelses rubrik kan man ju lista ut att vi skulle råka ut för ytterligare anmärkningsvärda vad denna vandring. Det är svårt att med ord beskriva ett besvärligt vad så att en läsare - snart 10 år senare - förstår hur det faktiskt var. Bilderna från det förra vadet är ju inte speciellt tydliga. Dessutom så slutade kameran att fungera sedan vi passerat Smaila. Innan dess hade vi emellertid vadat över Tjågnårisjågåsj. Från det vadet har jag en bild på min svåger Christer som försiktigt tar sig över. Jag lägger in denna bild som ett exempel på ett vad som inte räknas som minnesvärt. ;)

Regnet upphörde till slut. Vi fick en riktigt vacker dag följd av en halvskaplig. Vandrandet gick dock långsamt. Inte nog med att Christer var trött - han drabbades av tandvärk också. Det blev en rotfyllning av det hela efter hemkomsten. Det gjorde ju inte honom så talför. Inte heller Tommy pratade på som vanligt. En viss oro började spridas i kroppen. Vad skulle slutresultatet av den här vandringen bli? Och då hade vi ännu inte vadat Suottasjjåhkå...

Efter någon dag kom regnet tillbaka. Inte så kraftigt som tidigare, utan ett strilande av små droppar - så små att man ibland struntade att ta på regnkläder. När sedan vinden tilltog var vi både fuktiga och frusna. Då var det dags att vada Suottasjjåhkå...

Jokken var inte speciellt strid, men den var djup och fylld med hala stenar som ömsom låg strax under och strax över vattenytan. Den var dessutom så bred att det var omöjligt att sia om vilken väg som skulle vara den bästa.

Vattnet var svinkallt. I varje fall uppfattade våra fuktiga och frusna kroppar det så. Det skulle inte vara förknippat med någon fara att kliva ner i vattnet, men - vi ville inte! Var och en fick göra som den behagade. Jag började - trots halkan - att kliva från sten till sten. Christer följde mig på avstånd och Tommy letade ett annat alternativ lite längre uppströms. Ibland var avståndet så stort mellan stenarna att jag blev tvungen att hoppa. Det var med en viss oro jag tyckte mig märka att stenarna blev färre och färre. Och... när jag hade passerat drygt halva jokken fanns inga stenar inom räckhåll. Jag kände med staven - midjedjupt.

Nu fanns två alternativ: Antingen balansera på den översköljda stenen jag stod på, samtidigt som jag tog av mig byxor, strumpor och kängor, eller - ta mig tillbaka. Jag valde det sistnämnda, men upptäckte efter ett tag att jag inte minns vilken väg jag kommit. Helt plötsligt är mitt enda alternativ att hoppa ca 1,5 meter och landa på en sten med från-lut strax under vattenytan. Jag visste att jag skulle ramla i om jag hoppade, ändå var det just det valet jag gjorde, för - kanske hade jag fel... Jag lutade mig bakåt - tog sats - hoppade - och hade fel! Jag ramlade inte!

Nu var ju inte problemen över i och med detta. Vi hade ju fortfarande inte kommit över jokken! Men jag och Christer bestämde oss för djup-vad. Vi tog av oss kläder och kängor och vandrade - från knä- till midjedjupt på en fin sandbotten. Någon stans en bit bort fanns en sandrevel där man kunde pausa.

Sedan jag kommit över hela vadet upptäckte jag att Christer stod framålutad på sandbanken en bra bit ut i vadet. Trots att jag ropade till honom hörde jag inget svar, och när han stått där i kanske en minut kände jag mig tvingad att gå ut till honom.

Han stod - huttrande: Jag fryser...

Jag tog hans ryggsäck och ledde honom till stranden, hjälpte honom att få på sig varma kläder och kängor och lät honom låna mina varma vantar. Så småningom dök Tommy upp. Han hade halkat i och var blöt om fötterna, men i övrigt hade han klarat sig.

Dagen var inte speciellt långt gången, så vi stannade och åt lunch i duggregnet. Mina medvandrare hade nog önskat att vi slagit läger redan där, men jag var överraskad av svårigheterna över Suottas och jag visste att vi skulle över en jokk till - Rakkasjåhkå. Tänk om den var lika jäklig? Det skulle inte kännas bra att börja nästa dag med ett lika besvärligt vad som dagens. Därför föreslog jag att vi skulle fortsätta ytterligare ca 4 km. Det är nog de längsta kilometrarna jag vandrat. Rakkasjåhkå var inget större problem. På andra sidan var det snårigt och en rejäl brant upp till tältbar plats. Den var sannerligen inte bra, men ingen tänkte gå en meter till. Tältet hade inte stått upprätt i många minuter innan samtliga vandrare hade somnat - utan att ha ätit någon kvällsmat.

... och regnet ökade i styrka...

Mitt i natten - jag kan inte ens gissa vad klockan var - vaknade jag och var fruktansvärt hungrig. Regnet vräkte ner, men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte koppla bort hungerkänslorna. De båda andra snarkade i godan ro, men jag lyckades inte somna om. Istället tog jag på mig regnkläderna, greppade en Trangiakastrull och hasade mig ner genom snåret till jokken efter vatten. Jag hade någonting i ryggsäcken som ännu inte använts, och mina medvandrare kände inte till det. Fördelat i ett antal små plastpåsar hade jag mjölblandning, bakpulver och brödkryddor. Dessutom hade jag med mig messmör. Där i mörker och ösregn, precis i början av Ahkkas sydsluttning, satte jag igång att grädda bröd. Det stod inte på innan Tommy började röra på sig och när han sedan viftade med ett bröd under näsan på Christer började också han att vakna upp.

Jag hade många påsar. Vi frossade. Till detta drack vi några klunkar Kapenlöjtnant. Sedan la vi oss ner och somnade om.

Nästa morgon hade det slutat regna och jag väcktes med frukost på sängen - sent. När jag kikade ut genom tältöppningen mötte jag en underbar syn: Hela Ahkka var snöpudrad!

Här slutar jag för idag. Men det finns faktiskt en sak till att berätta. Jag har ju ännu inte berättat hur denna tur kom att bli en av de mest betydelsefulla. Dessutom har jag faktiskt ett plask till att berätta om - nästa gång - på sitt sätt minnesvärt.