Sommaren 1977 begav jag mig ut på min första längre - egenplanerade - fjällvandring. Vandringssällskapet bestod av min dåvarande flickvän - nuvarande hustru. Min fjällvana var blygsam: Två vandringar under militärtjänstgöringen och en veckovandring i Helagstrakten tillsammans med flickvän och två kompisar året innan. Inte vid något tillfälle hade jag stött på problem vid vadning trots att vi bland annat tagit oss över Ljungans övre lopp.
Vandringen ägde rum i Sarek och startade i Saltoluokta. Mina teoretiska kunskaper grundades på Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek. Han skriver en hel del om besvärliga vad, men trots det - efter båttransport på Sitojaure och promenad in i Basstavagge, så står vi framför den första jokken från Dagartjåhkkå - utan vadarstavar! Den innehöll dock inte så stora mängder vatten, så efter en stunds letande hittade vi ett ställe att ta oss över. Jokken från Skajdasjvagge hade vi aldrig klarat om det inte vore för en rejäl snöbrygga en bit upp. Men vid nästa jokk - den från Lulep Basstajiegna - var det stopp. Inte en chans att ta sig över. Något snopet kändes det att behöva vända tillbaka innan vandringen hunnit börja på riktigt. Vi hinner dock inte mer än vända oss om förrän vi få syn på... en vadarstav! Vi kunde fortsätta! Denna vadarstav har följt mig sedan dess och fyllde alltså 30 år - i min ägo - denna sommar.
Resten av den vandringen blev en fantastisk upplevelse. De flesta vad var obefintliga - vi kunde ta oss över på snöbryggor - men två av vaden minns vi med skräckblandad förtjusning.
Från Basstavagge gick vi vidare till Skarja, för att där svänga västerut in i Guohpervagge och sedan söderut in i Alggavagge. Sedan vi passerat kapellet tog vi oss över bron över Miellädno, vände söderut och svängde sedan in i Sarvesvagge som vi följde på den norra sidan. Samtliga jokkar som kom norrifrån var ganska vattenrika.
Jokken från Ridajiegna tog oss en timme att passera. Den mesta tiden handlade om att följa dess lopp upp- och nedströms för att hitta bästa platsen, men det var ändå ingenting mot Ridanjunjesjågåsj. Den såg helt omöjlig ut. Egendomligt nog hittade vi en ganska rejäl björkstock när vi letade efter bästa vadstället. Den borde ju hjälpa oss. Jag släpade stocken någon km uppströms och hittade till sist ett ställe som borde fungera. Jag ställde stocken på högkant med ena änden rejält förankrad bakom en stor sten, och siktade sedan för att välta den mot en motsvarande sten på andra sidan. Den föll perfekt, men studsade till och for iväg som en tändsticka ner för forsen. Vi blev både häpna och rädda av kraften i vattnet. När vi tittade längre uppströms insåg vi att där skulle vi inte ha en chans att ta oss över. Alltså började vi vandra neråt igen. Vid ett ställe hade jokken grävt en rejäl kanjon. Avståndet från klippa till klippa var inte mycket mer än 1 meter, men landningsplatsen var fuktig och sluttade ganska rejält ner mot de strida strömmen. Det krävdes en del övertalningsförmåga för att få flickvännen att inse det dumdristiga i företaget, och vi fortsatte nedströms.
Efter ett tag hittade vi ett ställe som var ganska smalt. Visserligen var vattnet väldigt strömt, men om vi skulle kunna rulla ut någon rejäl sten mitt i fåran borde vi kunna ta oss över. Jag letade upp den största sten jag orkade rubba och rullade den försiktigt fram mot kanten av jokken. Med förenade krafter rullade vi sedan ner den i vattnet. Det mullrade till som av ett avlägset åskmuller som sakta försvann. Det tog ett tag innen vi förstod att det var ljudet av stenen som rutschade neråt i den starka strömmen. Vi insåg att det skulle vara förenat med livsfara att försöka sig på ett vad på denna plats. Alltså fortsatte vi längre ner.
Efter att ha gått ända ner till utflödet i Sarvesjåkkå och sedan en bra bit tillbaka igen var vi överens om att vi hittat det bästa vadstället. Jag gick över först. Trepunktsvadning med två punkter stadigt i botten. Det gick sakta men bra. Jag lämnade ryggsäcken och tog mig tillbaka för att ta flickvännens ryggsäck. Även dessa promenader gick bra. Sedan kastade jag över vadarkäppen till flickvännen. Sakta, sakta tog hon sig ut i vattnet och vidare mot min sida, men plötsligt står hon bara helt stilla. Alla tre punkterna är i botten.
- Jag kan inte flytta mig! Då glider jag!
Och några handlingsförlamade sekunder senare:
- Hjälp! Nu glider jag!
Vad gör man? Jag rusade förstås ut i vattnet, fick tag i någon del av hennes kläder och slet till. Efter några stapplande, plaskande steg var hon på säkrare mark. Vi rullade runt och skrattade av rädsla och lycka. Nu fick det vara nog med äventyr för idag. Vi slog upp tältet och kände oss tämligen säkra: Nu kan det väl inte bli värre...?
Nästa dag skulle vi bli tvungna att vada Rapaälven...
Tvungna???
