Det är en torsdag i början av november. Klockan 6:46 lämnar bussen Örebro resecentrum och klockan 8.15 börjar jag min promenad från Hällefors resecentrum. Tanken är att så snart som möjligt leta upp Silverleden och följa den ett par dagar medurs.

Det är kallt – några minusgrader – för det är is på pölarna. Det ligger också ett tunt lager snö på mark och hustak.

Jag börjar med att promenera vägen rakt söderut. När den kommer till ett T-kors tar jag höger, korsar järnvägen, och strax där efter ser jag de första orangea markeringarna från Silverleden.

Leden svänger av på en gammal körväg som går parallellt med järnvägen, men nu norrut istället. Just när jag passerar Hällefors djurkyrkogård svider det till i ansiktet. En lätt hagelskur passerar. Den övergår i ett lätt snöfall när jag svänger till vänster och närmar mig Krokbornsparken.

På andra sidan parken – och älven – sneddar jag över en landsväg och sedan ringlar sig stigen äntligen in i skogen. Det ser riktigt mysigt ut. Efter ett tag leder stigen upp på den gamla hästdragna järnvägen Nygårdsbanan.

Efter exakt en timmes vandring tar jag min första paus vid en rastplats ute på Knuthöjdsmossen. Nu börjar jag använda mina stavar. En del av leden går nämligen på såphala spänger.

Det har börjat blåsa. Det är kallt och det lätta snöfallet håller i sig.

Efter den första höjningen upp mot Saxeknut tar jag ytterligare en paus. Ansträngningen gör att glasögonen börjar halka runt på näsan. Jag tar av dem och sätter in linser istället.

Snart kommer jag ut på en grusväg som stiger uppåt hela tiden. För varje hundratal meter så märker jag att det ligger mer och mer snö på marken.

Plötsligt kommer jag att tänka på att jag inte sett några ledmarkeringar på ett tag. Jag svär tyst för mig själv och återvänder nerför den branta vägen tills jag hittar en färgmarkering. Jo, det tycks stämma. Jag är på rätt väg. Nu tittar jag lite mer noggrant och ser då att det döljer sig orange markeringar under det snöpansar som har bildats på en del trädstammar. Här gäller det att se upp.

En bit upp efter vägen gör den en tydlig högersväng. Där fortsätter leden rakt fram, in i skogen. Nu blir terrängen helt vit. Det ligger mellan 10 och 20 cm snö på marken och alla träd och buskar är behängda med snö. Det är mycket vackert, men lurigt. Mer än en gång glider det ner snö i nacken.

Stigen upp mot Saxeknut ringlar sig fram och tillbaka. Till sist är jag ändå uppe. Här bjuds jag på en fantastiskt fin utsikt ner mot Hällefors och skogarna runt om. Landskapet är som ett julkort – ett riktigt vackert sådant.

Inne i vindskyddet - i lä för den ganska kalla vinden - tillagar jag min första måltid: hummuskryddat potatismos och en ölkorv.

Efter Saxeknut blir vandringen avsevärt besvärligare. Upp till Saxeknut kunde jag ganska lätt se var stigen gick, men nu – på vägen ner åt andra hållet blir det riktigt knepigt. Allt fler färgmarkeringar är dolda under snöpansar och marken är helt översnöad. Oftast går ju stigen där det är lättast att gå, men allt oftare visar det sig vara precis tvärt om: Där träd ligger tyngda av snön till marken – DÄR går leden.

Här finns nämligen plats för de tunnare träden att böja sig. Bitvis ser jag också en vag och otydlig försänkning i snötäcket där stigen drar fram. På några ställen kan jag ana spänger under snön, men förvånansvärt ofta väljer jag fel och trampar bredvid spängerna ner i blötan under.

Riktigt många gånger blir jag tvungen att gå tillbaka i mina egna fotspår för att leta reda på senaste färgmarkeringen.

Alldeles för sent upptäcker jag att mina byxor blivit blöta. På med regnbyxor! Men i dessa blir jag snart för varm och de åker av igen. Jag får väl torka mina byxor vid lägerelden ikväll.

Till sist kommer jag ändå ner från höjderna och nu minskar snölagret igen vilket gör det lättare att hitta.

Flintgruvan är fantastisk. Sist jag passerade här hade jag inte tid att undersöka den ordentligt. Detta tar jag igen idag. Jag följer den smala gången in ända till de vattenfyllda tunneln.

Efter mitt besök i gruvan har den riktiga vintern kommit tillbaka. Det är makalöst vackert, men… jag ser inte stigen. Jag måste stanna ofta – var 50:e meter? Nej oftare.

Men här är så vackert att det faktiskt inte gör mig något att farten saktas ner. Jag njuter. Jag följer stigar och små körvägar som slingrar sig fram och tillbaka.

Uppe på Märrhöjden – 335 möh - leker korparna tafatt. Här bjuds vandraren på en helt fantastisk utsikt över Svartälven och skogsområdena i dess närhet. Magiskt vintrigt och vackert. Långt borta till höger skymtar Hällefors.

Jag är lite orolig för mina blöta byxor. Jag hade givetvis behövt mina gaiters. Varför tog jag inte med dem?

Här uppe ligger snön minst 3 dm djup och när jag vandrar genom riset så blir ju snödjupet större ändå. Den når stundtals ovanför knähöjd.

Så är jag äntligen framme vid dagens mål: vindskyddet vid Svenstjärn. Klockan är 10 minuter över två. De avslutande kilometrarna blev betydligt tyngre än vad jag trott.

Vindskyddet är mycket inbjudande. Det har ståhöjd och tre rejäla väggfasta bänkar och ett flyttbart bord. Fyra personer kan sova på bänkar och fler på golvet.

Jag boar in mig, lagar mat och ligger och läser. Och så eldar jag förstås. Och torkar mina byxor.

På kvällen – i mörkret – förstärks alla ljud. De två mest framträdande är korp och spillkråka. De tävlade om herraväldet över ljudbilden.

Det blir en bitande kall natt. Båda mina vattenflaskor är i stort set bottenfrusna. Jag har också frusit en del. Jag var faktiskt tvungen att sätta på mig dunjackan mitt i natten. Det har varit absolut stjärnklart. Nu på morgonen har höga moln drivit in. Det är fortfarande mycket vackert.

Kvart i åtta lämnar jag vindskyddet.

De första fyra kilometrarna går omväxlande på stig och skogsväg. Så snart det handlar om stigar så handlar det också om pulsande i 2-3 dm snö. Det är så där fantastiskt vackert när snön ligger kvar på träden och tynger dess grenar mot marken. Idag är det dessutom alldeles vindstilla vilket förhöjer känslan av ensamhet.

Alla sjöar jag passerar idag har en alldeles nylagd, tunn isskorpa. Det bjuder på ännu fler gråvita nyanser till allt det andra.

Lika vackert som det är, lika tungt är det att vandra. Nu har jag inga lätta skogsvägar längre. Nu är det bara att bana väg genom ris, snö och hängande, snörika grenar.

Jag har bara gått lite drygt 4 km på två timmar! Det är inte mycket. Kanhända måste jag planera om min vandring…

Klockan kvart i tio och jag står på Dammshöjden. Jag har tänkt mig vandra ner till vindskyddet vid Bryngelbäcken och äta min första lunch där.

Så snart jag kommer nedanför Dammshöjden minskar snödjupet till mellan en och två decimeter, men här nere har snön fått ”halvskare” vilket gör pulsandet än jobbigare. Man tror att det ska bära, men det gör det nästan aldrig. Ganska kraftödande.

Klockan är halv elva när jag kommer fram till vindskyddet  vid Bryngelbäcken! Här är olikt sig sedan jag var här senast. Då låg vindskyddet i snårskog. Nu är allt nerhugget och vindskyddet ligger i kanten av ett hygge.

Invändigt finns det tre fasta bänkar med flyttbart bord i mitten. Tre personer kan sova på bänkarna och några på golvet. Här finns såg, yxa, sopborste, dass, vedförråd och en eldstad i form av cementring med två fasta bänkar vid sidan.

Gårdagens och dagens snöpulsande har gjort mig rejält trött. Jag känner att min vandring inte kommer att kunna omfatta de norra delarna av leden. Istället har jag bestämt mig för att vandra mot vindskyddet på Sundsudden för att under morgondagen fortsätta ner till Hällefors och bussen till Örebro.

Även om denna vandring inte blev så lång som jag hoppats så har den gett mig mersmak. Här skulle jag vilja göra en längre snöskotur. Kanske redan senare denna vinter.