Rent statistiskt så är faktiskt drygt hälften av jularna snöfria här i Örebro. Lik förbaskat tror jag varje gång att NU - i år blir det perfekt. Men icke. Desto gladare blir jag istället när snön verkligen kommer och jag hinner med! Det kom ju en del snö några veckor före jul, men den var borta på två regndagar. Men nu var jag beredd. Ett par splitternya löparskidor har stått vaxade och klara innanför ytterdörren sedan en dryg vecka innan julafton. Alla tänkbara vallor har legat i en låda strax intill. Så kom då den första - riktiga - snön i förrgår och idag har det fyllts på.

Jag har hunnit med tre turer. Den första i förrgår. Snötäcket var kanske 5 cm, men ute i Karlslund hade i varje fall någon kört med skoter och plattat till. Några spår fanns inte, men vad tusan - någon måste vara först. Den turen blev ca 300 meter. 120 meter fram till första backen (och den är inte speciellt brant), en liten bit upp och sedan raka spåret tillbaka till bilen. Jag har inte stått på ett par riktiga löparskidor på många år. Turskidorna är vallningsfria. Någon hade rekommenderat mig att skaffa vallningstejp. JAG??? Inte sjutton! Att valla är väl inte så märkvärdigt. Det var minus 1 och lila måste vara perfekt. Det var det inte. Inte i kombination med min bristande teknik i varje fall. Min livskamrat hade nog ambitionen att hasa runt åtminstone 3 km, men tyckte synd om mig och avstod. Hon måste ha vallat med något annat! För inte kan hon ha bättre teknik, eller...?

Tur två ägde rum igår. Återigen tog vi oss till Karlslund, denna gång med lite mer gult under trampet. Några spår fanns fortfarande inte. Knappast några skidåkare heller om jag räknar bort en mor med två barn i förskoleåldern. Dom åkte vi om i alla fall... och en man som var ute och stavgick, alltså utan skidor... Han hade bättre fäste uppför men jag gled om i utförsbacken. Det gick... skapligt... Vi tog oss runt 5 km. Hon före och jag hack i häl. (Jag lever på min armstyrka.) Ja, hon gick med på att följa med mig om jag bara hade med ordentliga förstärkningskläder i bilen, för den HÄR gången tänkte minsann HON ta sig runt i varje fall.

Och så idag - tur nummer tre. Trots att Kalla skulle vinna Tour de Ski - jag VISSTE det - så lämnade vi TV-fåtöljerna och begav oss upp till Ånnaboda i Kilsbergen. Det hade snöat hela natten och fortsatte att snöa hela tiden vi var ute. Och där fanns spår! Natursnöspår! Visserligen bara de tvåochenhalv kilometrarna runt sjön. Men vad gjorde det? Jag hade vallat rätt! Nästan. Det frös på under trampet ibland så att jag höll på att stå på öronen - eller, ja, jag gjorde det en gång. Men annars gick det bra. Det var till och med så att jag låg FÖRE livskamraten ibland. Dessutom fanns där tillräckligt många barnfamiljer för att jag inte BARA skulle bli omåkt. Fyra varv blev det. Och jag njöt. Var inte ens speciellt trött när jag satte mig i bilen för hemfärd. Och några foton blev nästan inte tagna. Bara det här när livskamraten är tvungen att valla om...

Hon borde lära sig valla...