Den 18 oktober avslutade vi en tredagarsvistelse i Gårdsjötorp i Kilsbergen. Vi plockade givetvis ihop de sopor vi producerat och lade allt i en plastkasse och ställde den i bilen medan vi avslutade städning med mera.

När det så var dags för hemfärd öppnade Livskamraten bildörren på passagerarsidan...

Vi städade bort förödelsen och hoppades att musen hade lämnat bilen.

När vi kom hem beslutade vi oss för att skaffa en musfälla för säkerhets skull. Det blev en sån här  av standardmodell.

Bilen ställdes in i garaget och musfällan apterades. Spänningen var stor morgonen därpå. Resultat? Musfällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus. Kunde den ha slagit igen av sig själv?

Dagen därpå skulle jag och en kompis upp till Malingsbo-Kloten och vandra några dagar. Fällan apterades. Nog skulle väl musen vara fast när vi kom tillbaka?

Nä! Fällan hade slagit igen och osten var borta, men ingen mus. Det måste väl ändå vara så att fällan slår igen av sig själv...?

Nu dröjde det några dagar och inga tecken på mus i bilen noterades, men en morgon efter några dagar beslutade vi oss för att aptera fällan ännu en gång.

Sent på kvällen kikade vi in i bilen. Ingen ost. Ingen mus. Ingen fälla!

Jo, där. Långt in under passagerarsätet. Men ingen mus.

Livskamraten kände sig inte helt nöjd med situationen. Hon behövde bilen för en tur till Mullhyttan. Hon ringde upp sonen/ornitolgen som bor i ett äldre trähus på landet. Han borde ha viss erfarenhet av att fånga möss.

- Javisst! Ni måste köpa en sån där Mjölner. Vi har fångat mängder med möss med den. Den är stensäker.

Så, vi apterade Mjölner med väldoftande ost. Nu ska inte osten försvinna i varje fall. För att komma åt den måste musen sticka in nosen i en liten lucka och då slår fällan igen - innan osten är nådd.

Nästa morgon var spänningen stor. MEN! Fällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus!!!

När sonen hörde detta skrattade han bara och sa att detta hade hänt dem en enda gång. Aptera igen!

OK. Så klart. Ny ost i Mjölner. Ny aptering. Ny väntan till nästa morgon. SPÖKMUSEN HADE VARIT FRAMME IGEN! Det ska ju inte gå! Vi började så smått att tro att det var något övernaturligt med det hela. Vi hade inte sett tillstymmelse till muslort. Och så igår... bilen skulle lämnas in till storrengöring. Jag plockade bort allt som kunde påminna om att en musjakt pågått och undrade nyfiket vad som skulle hända.

Svaret var... ingenting. Ingen reaktion. Ingen mus.

Nu var det dags att ta fram det tunga artilleriet! Ost dög ju inte. Nu offrade jag en rejäl bit av min väldoftande favoritkorv - turkisk sudjuk! Nu var det väl själva f...!

Efter 16 dagars kamp och nästan 80 mils biltransport är jakten över. Vet ni vad sonen säger då?

- Ni får väl hoppas att det bara var en.