1976 var det dags för mitt första egenplanerade fjälläventyr. Två år tidigare hade jag genomfört min första fjälltur. Det var i det militäras regi och behandlas i detta blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10534.htm

Vi hade då enbart sett Helags på avstånd och jag ville gärna stifta närmare bekantskap med detta massiv. Medvandrare var min flickvän Barbro, min bästa kompis Tommy samt hans flickvän S. Barbro blev (och är) min hustru och Tommy är fortfarande min bäste vän. Dessa båda är dessutom mina flitigaste medvandrare. S däremot har aldrig mer satt sin fot i fjällen och det är nog delvis mitt fel.

Ingen av mina medvandrare hade någon som helst fjällerfarenhet. Faktiskt ingen friluftserfarenhet alls. Det lade ju ett större ansvar på mina axlar. Mitt första misstag ägde rum redan innan vandringen börjat. I min värld var det självklart att alla människor äger ett par vandrarkängor. Det gjorde Barbro. Vi hade känt varandra i ett par års tid och varit en del ute i skogarna "hemikring", främst Gyllbergen utanför Borlänge. Jag visste däremot inte att S saknade vandrarskor, men det borde jag ha anat. När vi kom upp till Ljungdalen - starten för vår tur - visade det sig att hon hade köpt ett par Lundhags ett par dagar tidigare. Hon hade däremot aldrig haft dem på sig sedan hon provade dem i affären. Resultatet blev förstås ett par rejäla skavsår som hon led av från dag 2 ända till slutet.

Kartan vi använde oss av var samma som finns beskriven i blogginlägget ovan - en gammal generalstabskarta i skala 1:200000 som var uppförstorad till 1:100000. Med tanke på min erfarenhet av den kartan borde jag kanske ha varit lite mer observant...

Ni som följer min blogg vet att jag inte alltid berättar för mina medvandrare hur jag har tänkt mig vandringen - inte i detalj i varje fall. Jag hade läst mig till (hur, minns jag inte) att man gick upp på Helags topp längs ena kammen och ner längs andra. Bitvis fanns stig. Var det inte lite mesigt att följa en stig? Det såg inte så farligt brant ut vid sidan om. Och varför skulle man följa andra kammen ner? Det såg ju ut som om det skulle gå alldeles utmärkt att gå ner på Helags "baksida". Rakt västerut från toppen såg det ju ut som en "kam" på den karta jag hade. Och det var ju långt mellan de svarta höjdkurvorna! Det skulle ju visserligen innebära att vi var tvungna att släpa med oss all packning upp på toppen, men va fan...

Vi hade alltså startat i Ljungdalen. På min gamla karta stod namnet Finnburåsen vid startplatsen. Vi följde linbanan upp på fjället intill Torkilsstöten och fortsatte fram till nordspetsen av sjön 961 där vi slog läger.

Jag minns att vi jagade ren dagen därpå. Jag hade lite stöddigt garanterat att vi skulle stöta på renar. När nästan halva dag två hade gått utan ett liv började några ifrågasätta mina kunskaper på området. När vi sedan hörde en renskälla på avstånd började vi följa ljudet. Jag minns att letandet förde oss över Kesubäcken, förbi Krustjärnsstöten och fram till Slaive. Där såg vi på långt håll en lite svart prick som rörde sig över ett snöfält. Vi vadade Ljungan innan vi slog läger.

Ljungan vadas

Nästa dag behövde vi inte jaga några renar. Vi såg säkert ett tusental. Vi klättrade upp på Herrhångsåsen i stark medvind - det gick nästan att springa uppför - och följde den västerut innan vi svängde ner till Miesketjärnen där vi slog läger.Denna dag hade gjort mig en aning fundersam. S hade visat påtaglig höjdrädsla.

Nästa dag siktade vi mot Helagsstugorna. Vi rundade Suonagetjärra och passerade väster om Jalgatsåjja på vår väg. Framme vid stugorna önskade vi att vi hade haft lite pengar, för pålägget hade tagit slut. Vi lämnade stugorna och tog oss en bit upp på berget mot den norra kammen. Imorgon skulle det ske.

Helagsstugorna på sin gamla plats

Jag minns inte om det hände med avsikt eller om det bara var otur, men vi hamnade bitvis för långt norrut, för långt från kanten ner mot glaciären. Halvvägs upp bara tvärstannade S. Hon stod på alla fyra och skrek. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Alla stenar rörde sig. Hon var övertygad om att hon skulle följa med i ett stenras om hon flyttade sig det minsta lilla. Jag kan inte komma ihåg hur det gick till, men hon kom därifrån och vi fortsatte uppåt - ända till toppen.

Majolkie - halvvägs upp

Vi var definitivt de enda som bar stora ryggsäckar och vi fick en hel del förvånade frågor - och imponerade blickar. Än mer förvånade blev nog övriga vandrare när de såg vad vi åt: Knäckebröd med senap! Det var vad vi hade kvar.

När det var dags för nedfärd utbrast S: "Vilken tur att vi inte ska ner samma väg!Det var ett utrop hon ångrade en stund senare. Färden ner längs kammen västerut gick bra i början, men jag tyckte att den ganska snabbt blev betydligt brantare än vad det såg ut på kartan.

Kammen västerut

Som smalast var kammen kanske fyra meter med ett mycket brant stup till vänster och en ganska brant stensluttning till höger. Våra ramryggsäcker ställde till det på en del branta ställen när de hakade i branten och knuffade oss framåt. S var livrädd. Och jag fattade ingenting. Det skulle ju inte vara brant! Då och där - mitt i branten - upptäckte jag misstaget. I själva verket var det så brant att kartritaren hade dragit ihop två höjdkurvor till en. Det var därför det såg glesare ut just här. Jag skyllde förstås på kartan...

PS Givetvis är bilderna scannade från gamla papperskopior. Alla namn är dessutom tagna från kartan jag använde.