För första gången sedan 1977 har jag i år fjällvandrat utan min gamla slitna vadarstav. Jag misstänkte att jag inte skulle råka ut för något riktigt avancerat vad, så jag beslöt mig för att prova det jag tidigare vägrat - skidstavar av teleskopmodell. Både jag och sonen Magnus hade med var sitt par. Här skulle dokumenteras.

Redan nu kan jag avslöja att den ensamma vadarstaven avgår med segern i de allra flesta situationer - men - inte i alla. I en speciell situation var de dubbla stavarna klart överägsen singelstaven.

Lättgången terräng: Först och främst: Det krävs träning för att vandra med dubbla stavar. I många fall var de bara ivägen. Redan under den första vandringen från Nikkaluokta fram till första bron svor jag flera gånger över stavarna. De fick mig att gå för fort! Stavarna hjälper ju till att driva upp farten, vilket i sin tur givetvis gör att benen pendlar fortare, vilket i sin tur gjorde mig trött i förtid. Vilket i sin tur gjorde mig ilsken... Ganska snart hamnade stavarna på ryggsäcken om terrängen bara var någorlunda lättgången. Där hamnar också vadarstaven många gånger.

Storblockig terräng: Här är skidstavarna värdelösa. De fastnar mellan stenar, halkar och ger ett allmänhet osäkert intryck. En lång vadarstav kan man skicka ut som "känselspröt" framför sig, vilket ger en mycket större säkerhet. Vi upptäckte båda två att vi kände oss säkrare utan stavar. De gav bara ett känsla av säkerhet, men levde inte upp till den känslan när det krisade till. Efter ett antal små malörer bestämde vi oss för att fokusera på fötterna i stället och inte använda stavarna. Resultatet blev snabbare vandring - men - också en blå axel, det ska erkännas. Övermod, kanske...

Vadning: Vi genomförde inga svårare vad, men trots att stavarna inte sattes på några svårare prov, så känns de betydligt vekare - och därmed osäkrare - än trästaven.

Brant nerför: Oavsett underlag är en lång vadarstav att föredra. Den kan skickas ner i förväg och hitta stöd och avlastning för knäna. Visserligen kan man förlänga sina skidstavar, men de ger inte alls samma stöd som en trästav.

Brant uppför, ej snö: Här går det på ett ut vilket man använder. Det handlar mer om vilken teknik man föredrar. Eftersom vi vandrade en hel del uppför - närmare bestämt 5400 höjdmeter - fick vi ganska stor övning i att använda stavarna i denna situation, och de kändes ganska bra.

Brant uppför på snö: Här är skidstavarna helt överlägsna den ensamma staven. Denna vandring var nära gränsen för vad jag klarar av rent fysiskt, och jag tror faktiskt att det var tack vara de båda stavarna som jag klarade vissa passager (så pass "lätt") som jag gjorde. Skulle jag - mot förmodan - planera ytterligare en liknande vandring, då kommer stavarna att få följa med...

På väg upp till Västra Bossosglaciären. Foto: Magnus Friberg.

... och Magnus, förstås...

(Positioneringen gäller bilden.)