Det blev en fjällvandring till innan muck. Utan att ha önskat eller valt på något sätt, så hamnade jag som PBS:are inom spaning. Det innebar att efter grundutbildningen med tillhörande fjällmarsch på I5 i Östersund, så skulle jag upp till KavKAS (på K4:s område) i Umeå för fem månaders spanarutbildning. Utbildningen var oerhört friluftsbaserad. Jag stornjöt under alla fem månaderna. Dessutom var det inte helt fel att återvända efter specialutbildningen heller. I samband med alla större övningar - och senare även rep-övningar - fick vi alltid agera fiende, vilket innebar att vi skötte oss själva, utan högre befäls inblandning.
För att på något sätt "sätta nivån" på utbildningen i Umeå, så tog man ut oss på en fjällvandring. Jag tror att det var redan andra eller tredje veckan. (Namn och andra kartuppgifter härrör från det "grönsaksblad" i skala 1:100000 vi använde oss av.) Vi åkte 903:or upp till Hemavan, och mycket förvånande fick vi ta skidliften uppför slalombacken. Vi vandrade sedan mot NV, förbi Näsbergstjärnen till Mittibergtjärnen där vi övernattade.
Dagen därpå följde vi stigen som går mot NNV förbi Gieråive fram till Stabburet. Där svängde vi mot väster, vadade Karsbäcken och klättrade uppför Stubepaktes branter. Vi slog läger vid den mycket lilla tjärnen ca 1,5 km NV Hundtjärnen och ca 1 km Ö sjön 1130. Även denna gång (se tidigare blogginlägg) hade vi knäppetält, men en modernare - och regntätare - modell, något större än de vi använde på I5, och dessutom låg vi bara två personer där. Gott om plats alltså.
Hur det nu var, så började det blåsa ganska rejält framåt småtimmarna - och samtidigt kom regnet. R och jag blev tvungna att krypa ur tältet och lägga på rejält med stenar runt om. Nu skulle vi väl få sova? Jag måste erkänna att det var mitt fel att sömnen inte blev något vidare. Mitt i natten, när ovädret var som värst, råkade jag sparka omkull mittpinnen, vilket fick till följd att stormen - för nu handlade det om storm - fick tag i tältet. Vi låg och kramphöll i tältet medan regnet piskade oss i ansiktet och blötte ner våra sovsäckar. Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi var under tak igen och jag har inget klart minne av hur det gick till. Det var nog mycket R:s förtjänst. Jag har inget minne av att R ens blev sur över min klumpighet. Han slog mig inte i varje fall...
På morgonen visade det sig att det inte enbart var vårt tält som hade kollapsat. Bland övriga fanns vår kaptens - glädjande nog...
Nästa dag vandrade vi nästan rakt söderut, utför Stubepaktes branter. Vi kom ner precis vid Tjärro, fortsatte mot SO till Dårestjåkke, där vi sedan tog en rakt östlig kurs fram till Karsbäcken, där vi slog läger.
Sista vandringsdagen följde vi bäcken medströms förbi Valletjåkke, där vi svängde mot SV fram till vägen, som vi sedan följde tillbaks till Ammarnäs.
Trots att denna vandring var lite mer kuperad, så var den lugn och vilsam i jämförelse med fjällmarschen i Jämtland. Och det hörs ju på orden. Vilket föredras? Fjällmarsch eller fjällvandring? Vår kapten - L - sa: Om vi kan genomföra utbildningen och samtidigt ha det trevligt - varför inte göra det då?
