När jag hittade mina gamla anteckningar från min 50års-tur visste jag först inte om och hur jag skulle publicera dem. Så här i efterhand är jag mycket glad att jag gjorde det och att det blev en artikel. Den fick ett oväntat positivt bemötande. Utöver de kommentarer som kan läsas i anslutning till artikeln har jag fått en del mejl och personliga meddelanden via Utsidan. Jättekul!
Med positivt bemötande menar jag denna gång att många tycks ha fått upp ögonen för att det kanske inte är så märkvärdigt att göra en liknande tur. Man måste inte ha tränat mängder innan. Det räcker långt med friluftsvana i största allmänhet. Då känner man sin kropp tillräckligt.
Vi kände oss inte "tuffa" under turen. Tvärtom. Ibland kände vi oss som Bambi på hal is. En av anledningarna till att vi alltid startade så tidigt på morgnarna var rent psykologisk. Vi visste att alla andra skulle åka mycket fortare än vi. För att inte hamna på efterkälken - och känna oss så mycket sämre än alla andra - stack vi iväg först istället. Ett visst säkerhetstänk spelade också in. Det kändes skönt att veta att det kom duktigt folk i våra skidspår.
Längsta etappen var ju 2 mil. Det är verkligen ingen lång sträcka på skidor. Vi tyckte dock att dagen från Alesjaure till Tjäktja var lite väl... otäck. Eller snarare: Den skulle kunna ha blivit. Det blåste ju rejält och yrde snö. Ibland var det lite svårt att se nästa ledmarkering. Men det vi blev observanta på var att den som gick främst ofta inte hörde om den bakom pratade - eller ens ropade. När jag gick främst hände det att jag hann ifrån Livskamraten en bit. En gång när jag vände mig om såg jag henne inte först. Om allt detta hade kombinerats: Hård vid med tät yrsnö, jag går för fort och mister synkontakt, vi ser inte nästa ledmarkering - ja, då skulle det ha kunnat bli otäckt. Men, vi upptäckte det och bestämde oss för att ha synkontakt vid varje ledmarkering när det yrde som mest. Dessutom bestämde vi oss för att ta med var sin visselpipa på kommande vinterturer.
Denna erfarenhet fick oss att känna att vi inte skulle vilja ha med oss några andra på denna typ av äventyr. Det skulle inte kännas bra att "ha ansvaret" för andra när det låg så pass nära att vi själva skulle ha gjort fel.Idag - några år senare - känner vi inte alls på samma sätt. Vi har fått lite större vana och känner oss därmed inte så ängsliga (fel ord?). Idag försöker vi istället locka med oss andra nybörjare.
Håkan
Positioneringen gäller den kämpiga backen upp mot Tjäktjastugan.
2 dagar senare satt vi vid Tjäktjapasset i strålande solsken, en upplevelse som jag kommer att minnas för resten av livet!