18 km
9-14:50
Det blev en sån där lite märklig insomning igen, där jag vaknar till efter någon timme och kroppen får för sig att natten är slut. Efter lite vridande och vändande somnade jag dock om till slut. Till 3-tiden ungefär då det började blåsa rejält. Tältet var ju förankrat, så inga problem, men ljudet är man ju inte van vid. Rätt som det var tystnade de det och jag blev förvånad över att det kunde mojna så tvärt, till jag insåg att det var jag som hade somnat.
Jag åt frukost vid tältet, gick in och gjorde rätt för mig och sedan följde stugvärden mig ut på trappan och vinkade farväl. Av de stugor jag bott vid och i måste jag säga att denna varit den mest trivsamma.
I boken är Grundsten lyrisk över den här etappen, över de storslagna vyerna och allt man får se. Förutsatt då att allt över 900 möh inte är inneslutet i ett grått, fuktigt, kallt moln, som det var idag. Det har varit ett ödesmättat dimmigt och kallt stenlandskap och av vyerna har det inte varit mycket. Bara när man kommit ner i dalgångarna, under molntäcket, har man kunnat se annat än bara mjölkbit tjocka. Det har sin charm att det plötsligt dyker upp konturer av en flock renar eller hägringen av en raststuga, men jag hade föredragit klart väder. Nu är ju det var det är och som jag påpekat tidigare bara en omständighet för dagen. Något som måste anpassas till.
Ett sådant här väder inbjuder ju inte till långa, kontemplativa lunchpauser så jag stretade på och bestämde mig för att käka lite nötter efter 8 km, där fanns en raststuga. Där inne fanns de fyra pensionärerna från Aigertstugan, klara att ge sig iväg. De startade en timme före mig så jag undrar hur länge de suttit och druckit kaffe. :) De gav sig av i dimman och blåsten, jag satt kvar kanske en kvart efter att de gått. Jag skrev in mig i listan över färdplaner och konstaterade att Hannah gått förbi här igår.
När jag kom ikapp kvartetten funderade de på nästa rast så jag gick förbi. Mängden vattendrag därefter blev väldigt få så jag fortsatte lite extra, det var mest nerför, och kom fram till mitt etappmål efter en liten stund. Tältet står uppslaget invid Servejukka som dånar ner i ett tio meter högt vattenfall. Det är cirka två kilometer till Servestugan.
Jag satte min tredje rova idag, denna gång på en hal spång efter ett lerigt medlut. Det hade kunnat bli bra mycket blötare än det blev, nu fick mina vattentäta handskar och nyvaxade brallor bekänna färg bara. allt gick bra. Strax efter jag kommit fram dök danskorna upp. I morgon kör de nog om mig.
Funderingar på att slutet är nära är oundvikliga nu. Jag är inne i praktiska tankebanor likt dem jag hade i början, om resan, login, meddelanden hem med mera. Jag konstaterar också en intressant skillnad från när jag och Lotti bara hade en dag kvar på Fjällräven Classic. Då ville vi dra ut på det hela så mycket som möjligt, vi gick långsammare, tog längre pauser, njöt så mycket vi kunde och försökte förlänga känslan. Här har jag varit igång så länge så det finns inget liknande behov (än). Jag vill inte att det ska ta slut (på ett sätt) men om det nu ska göra det vill jag inte dra ut på det utan få det överstökat. Det där känns lite farligt, som att det finns en risk att man bara hastar fram det sista och inte uppskattar det man ser. Idag har givetvis vädret hjälpt till, men hur det än blir de kommande fyra (!) dagarna måste jag komma ihåg att se mig omkring och samla intryck även på slutet. Nog med transportsträckor nu.
Det här är min sista tältnatt i det fria. I morgon tänkte jag ta en bädd i Tärnasjöstugorna, därefter en tältnatt vid Syterstugan och den sista natten i Viterskalstugan. På så sätt kan i alla fall sovsäck ges en chans att torka upp före hemresan. Av den anledningen gjorde jag ett tappert försök att göra upp en eld men efter de senaste dagarnas regnande var det dömt att misslyckas. Jag fick i princip eld på lite stickor och fnöske men det fanns inget torrt att bygga vidare på. Det rök en stund och sen var det roliga slut. Ja, ja.
Till sist något som skulle platsa under Naturobservationer:
När jag satt och filosoferade vid min lägerplats hörde jag plötsligt ett skällande från andra sidan. Jag kollade över och såg efter en stund en flock renar som verkade ha blivit skrämda. Skallen upprepades och fler renar sprang nervöst genom skogen. Jag tog fram kikaren. Vad var det som skällde? En räv? En fjällräv? En järv? Gick rävar på renar? Skällde järvar? Det blev tyst. Jag spanade men såg inget. Så plötsligt mer skällande, men nu mer gnällande, valplika. Upp med kikaren igen. Då ser jag en ren med stora horn som står i buskaget på andra sidan jokken. Skall igen och nu går renen ner mot vattnet. Jag hinner tänka att om hen går i där kommer den drunkna i strömmen och fallet! Jag reser mig upp för att se vart den tog vägen och då kommer den upp, gåendes på stigen och stannar i höjd med min lägerplats, kanske tio meter bort. Nu filmar jag. Jag kollar bort mot bron för att se om hunddjuret är på väg efter. Renen glor på mig en stund, skakar av sig det kalla jokkvattnet och utan förvarning sätter den fart mot mig och mitt röda tält! Jag hinner tänka tanken "Vad gör jag om den ser mig som ett hot nu i sitt stressade tillstånd och går till attack?" Tre steg senare är renen en meter ifrån mig och med ett öga på mig och ett på terrängen kliver den mycket elegant förbi mig, ner på myren och bort genom björkskogen. Min puls har ökat och jag inser att jag håller andan. Vilken jävla grej!
Kort därefter dyker en snubbe upp med hund nere på bron. Han kommer upp, jag förklarar vad som hänt och att hans hund skrämt renarna men kanske någon förhoppning om att han ska säja "oj då" eller liknande. Men han bara skrattar åt min berättelse och säger glatt att hans hund minsann fått korn på många renar! Han blir kvar en stund och tjôtar och när det visar sig att han varit fältbiolog i sin ungdom men nu sysslade med jakt skämdes jag å föreningens vägnar. Hunden, som satt bredvid och gläfste, gnydde och förde ett jävla väsen hela tiden, var till för kanske mest tjäder- och orrjakt. "Det finns stående fågelhundar men det här kallas för en skällande fågelhund". No shit. Efter ett tag gick han iväg med förhoppningen att vi skulle ses i Tärnasjöstugorna. Så lär det ju bli.
Han gick i gummistövlar. Jag mötte ett annat vandrarpar som också gjorde det. Väldigt praktiskt i vätan och sumpen givetvis men de kan ju inte ge någon stadga åt vristen? Och hur goa är fötterna efter en dag instängda i gummi? Jag åt middag, drack lite whisky och kräp in i tältet runt 18:30. Tre nätter kvar nu. Crazy.
Dagens lärdom: Slappna aldrig av gällande fotisättning, speciellt inte efter 15 km.
Myggindex: 1 (något knottliknande på kvällen)
Steg: 34 178
Naturobservationer:
- Det gula har tagit över i björkskogen nu.
- Korp och bergfink
- Close Rencounter
PS. Idag har jag känt av knäna lite. Möjligen på grund av brant medlut och mycket blockterräng. Möjligen fortfarande sviter efter strapatsen in till Ammarnäs. För det kan väl inte ha att göra med att jag nu gått 38 mil?
 |
| Dimman kommer in vid start från Aigert |
 |
| Med lite god vilja ser man... |
 |
| ...nästa ledmarkering |
 |
| Så plötsligt, en renflock |
 |
| Under molnen |
 |
| Läger för dagen. Bron över jokken precis bortanför tältet |
 |
| Well done! |
 |
| Fallet under bron |
 |
| Ren fjällupplevelse |
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
