16 km
9:05 - 13:40 (+ oledat!)
Som sagt. Det kan inte hålla i sig. Vaknade strax efter 5 av hällregn på plåttaket utanför. Det kom och gick i omgångar så det var meningslöst efter 6 att försöka somna om. Jag låg och funderade och kom på en betraktelse för dagen att skicka iväg ikväll om jag har täckning.
Dagens mål är ett rastskydd som jag inte tror i första hand är avsett för övernattning men om vädret håller i sig tänker jag skita högaktningsfull i det. Det är ju faktiskt min födelsedag! Det är bara att hoppas att a) det är fräscht nog, jag vill minnas att britterna som lagt upp film på YT kommenterade just detta skydd och valde att tälta istället... b) att det inte är fullt. Det borde inte vara det en söndag kväll, speciellt inte på denna sträcka och några dagar in i september men om ni ntur nu vänt gällande väder vet man ju aldrig vad som kan hända. Enda fördelen är väl att det inte finns några tveksamheter om hur jag ska klä mig.
Trodde jag. När jag väl var redo för avfärd hade regnet upphört och solen bröt igenom. Det myckna regnandet under morgontimmarna hade dock blött ner vegetationen rejält, så regnställ var påbjudet likaväl. Namnet på stället till trots såg jag inte en bäver. Vi skulle gjort upp med betalning igår kväll men hon hörde inte av sig. På morgonen var det dödens stilla och jag var den enda övernattande gästen. Det var ju söndag och jag ville inte störa värdfamiljen i onödan så jag stökade på, höll koll på boningshuset, smällde lite i dörren till soprummet och klampade med kängorna. Inte en reaktion. Till slut la jag pengarna på bordet med en lapp med kontaktuppgifter om det skulle vara för lite. Vad mer kan en 50-åring göra?
Idag fyllde jag alltså år. Tänka sig. Äntligen. För mig har 50 aldrig varit speciellt laddat, 40 var "värre". Därifrån och hit har bara varit en transportsträcka, har alltid varit så. Nu är jag här och som vanligt känns det inget speciellt att fylla år... Eller ja, det är ju inte helt sant, för visst känns det lite annorlunda i år på grund av de speciella omständigheterna. Det har ju inget med åldern att göra, det är ju bara för att jag är där jag är och gör det jag gör. Jag har satt upp ett mål och jag har (hittills) levererat. Det är dessutom något jag aldrig gjort förut, i alla fall inte i samma omfattning. Det i sig känns speciellt, som jag ju påpekat här i boken tidigare. Sen är det också lite annorlunda att fira dagen ensam, utan min familj. Absolut, vi firade rejält för ett år sedan och det är jag väldigt nöjd med, men idag är jag ensam. Som jag valt att vara.
Jag har för övrigt varit lite busig idag. Planen var som sagt att ta mig till rastskyddet Sjnjultje idag, ca 15 km, en lagom dagsetapp. Jag började i normal tid och gick på i normal takt. Efter cirka 4 km var det dags för paus och lämpligt nog låg där en raststuga att sida ner vid. Jag var dock inte först. Där fanns ett par, en kvinna och en man, i kanske 30-årsåldern. De såg ut att ha övernattat där. Stugan ska bara övernattas i vid nödfall men vad vet jag vilken nöd som trängde sig på hos paret igår kväll... Jag hälsade, de hälsade tillbaka och var tydligt på väg att ge sig av. Åt vilket håll visste jag givetvis inte. Då slog det mig - de hade kanske tänkt att övernatta i samma rastskydd som jag, fast man egentligen inte ska? Visst, de är yngre, orkar säkert gå längre, startar senare, men ändå! Och om det är likadant skydd som efter Kvikkjokk finns ju bara två bäddar...
Så jag började knata på. De var snart ikapp och förbi, men lite längre fram skulle de sätta på sina regnskydd och då körde jag om. I nästa motlut var de ikapp igen men när de efter två timmar tog paus gled jag vidare. Jag gick 12 km utan paus. Jag gjorde det dessutom på 3:10. Det var blött och sumpigt och jag hade fuktgenomslag i kängorna men jag skulle vara först! Rastskyddet ligger en bit vid sidan om leden men jag trodde det skulle synas. När jag tyckte att jag borde se det men inte gjorde det blev jag lite stressad och trodde att jag missat det helt och hållet. Till på köpet kunde jag nu höra deras röster bakom mig. Jag tog då ett kliv av från leden och rakt ut bland ljung och videsnår i den riktning jag tyckte det skulle vara. Ett tag var jag helt utan bäring men så plötsligt såg jag en rödmarkerad stolpe och strax därefter ett torrdass. Inom kort var jag på plats, precis innan det började regna. Jag vann!
5 minuter senare tittade de in, det hade varit skyltat efter leden... De hade tältat natten innan och tagit bekväm frukost i förra stugan. Nu skulle de ha lunch och vandra vidare. Där ser man. Jag hade sett att det fanns ved i vedboden så när de gett sig av gick jag dit för att hämta ved och dra igång kaminen, dels för kvällsvärmen, dels för kängorna. Då upptäckte jag att säckarna var märkta "Nödved". Jag la samvetet lite åt sidan och tog av de klabbar som inte låg i någon säck. För att övernatta i en stuga man egentligen inte ska övernatta i. Busig 50-åring den där Jochen. (Å andra sidan, kommer någon som är i nöd finns det gott om plats, kaminen är igång och det är varmt och gott. Ca 27° just nu)
Jag satte min andra rova idag. Åter igen gled foten bort under mig och innan jag visste ordet av var jag på backen. Denna gång dock mer sittande på arslet än liggande på rygg. Bara att resa sig upp och gå vidare. Tur att staven höll. Det drar förbi regnområde efter regnområde från väster med skurar av varierad intensitet. Däremellan gluggar av blå himmel och sol. Skönt att inte behöva fundera på när man ska slå upp tältet ikväll. Men, jag kan få igen det i morgon, då finns ingen stuga, då är det hotell Hilleberg som gäller.
Nu har det gått tre veckor. Drygt en vecka kvar. det känns som evigheter samtidigt som om det bara var några dagar sedan jag startade. Jag är riktigt nyfiken över hur det kommer kännas när jag går i mål. Eufori? Tomhet? Blaha? Troligen en blandning av alla tre. Idag slog jag på telefonen. Ville tacka barnen för whiskyn och se om någon annan kom ihåg mig. Det gjorde de. Flera hälsningar och bäst av allt - 20 minuter FaceTime med Lotti. Gud vad det var härligt att se henne igen. Vad jag älskar henne och längtar efter henne. Den 25-åriga Laphroaig var precis så god som man kan förvänta sig. Den 15-åriga var också fin men fan vet om inte 25:an var bättre. Jag tror jag får smaka en gång till... Födelsedagsmiddagen bestod av frystorkad Pasta Bolognese och som dessert/tårta en nutella & go! som jag sparat sedan Jäkkvik!
Att elda i de här små stugorna är inte lätt. När man väl fått igång brasan stiger värmen snabbt till nästintill bastutemp. När det å andra sidan slutar brinna sjunker temperaturen lika snabbt. Just nu är det cirka 30° här inne men det kommer vara rejält utkylt i morgon bitti likaväl. Man får gå ut och svalka sig då och då, det känns som den enda lösningen. I morgon är det tält igen. Räknar med att gå cirka 15 km. Nästa natt blir i Rävfallsstugan och därefter är jag i Ammarnäs efter en medvetet lång dagsetapp. Sen är det bara upploppet kvar. Jösses, kan jag verkligen börja ana slutet? Vill jag det?
Dagens lärdom: Dra inga förhastade slutsatser
Myggindex: 0 (börjar bli tjatigt)
Steg: 27 401
Naturobservationer:
- Skrämde upp en björktrast och en ripa
- Definitivt bergfink
- En öring hoppade över foten på mig vid ett bäckvad! Seriöst! Säkert 3-4 dm stor!
 |
| Morgon, inte en bäver på holmen så långt ögat når |
 |
 |
| Avrinningen från fjället är rejält |
 |
| En del skyltar ser äldre ut än andra |
 |
| Fjällelden är i antågande |
 |
| Vid rastskyddet |
 |
| Skydd, vedbod och regnbåge |
 |
| Några bilder nedan jag skickade hem |
 |
| Tydligt påverkad av whiskyn |
 |
| Solen går ner i väster |
 |
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.