12,5 km (+ 1,5 km till båten)
9:20 - 14:50
Strax före 4 vaknade jag av ett migränanfall bortom vad jag varit med om någon gång tidigare. Jag vaknade alltså av huvudvärken. Troligen var det triggat av strapatsen, solen och att jag inte åt som jag borde, men ändå. Det var omöjligt att somna om, så fort jag rörde mig dunkade huvudet och magen var i full katarr-mode. Jag vet att tabletter inte hjälper i dessa fall, men till slut gick jag upp ändå för ett desperat försök. Då hittade jag inte min sjukvårdsväska. Att röja runt då i en stuga full av folk var inget alternativ så jag drack lite vatten och gick och la mig igen.
Jag upptäckte att om jag la mig utanför sovsäcken så lindrade den svala luften något. Jag låg blick stilla och efter en stund somnade jag. Kort därefter vaknade jag av att jag var kall, rörde på huvudet: tusen nålar. Vid 7 gav jag upp och gjorde gröt istället.
Båten gick 9, ca en km från Aktse, så jag köpte biljett och märke vid 8 och gick iväg. När jag höll på att ta på min ryggsäck började en göteborgare att tjôta om klockor och solcellsladdare och halvvägs till båten upptäckte jag att jag hade glömt mina stavar. På väg tillbaka mötte jag göteborgaren: "Ångra du daj?!" Nå, till hans försvar bjöd han på äppelslivovic i väntan på båten så... Också frukost, liksom.
Laitujaure låg spegelblank och glaciärgrön. De franska bergsgetterna tog roddbåten medan vi susade fram i solen med porten till Sarek vidöppen i morgonljuset. Vilken syn. Vi var nio i båten, en av dem var en tyska jag först stött på i Teusajaure. Hon skulle med båten då också men ställde sig på fel ställe, trots mina instruktioner. När vi andra åkte över stod hon och viftade - vi vinkade glatt tillbaka. En viss oro över att hon var sur på mig för detta kändes bekräftad när hon jobbade hårt för att komma med den första båten nu, på bekostnad av mig. Jag brydde mig inte, men som sagt, vi kom med båda två. På andra sidan hörde jag henne säga till en av de andra att hon skulle till Hemavan... Jag tog tid på mig så hon kom i väg före men tror du inte hon gick "vilse" och hittade leden precis före mig... Nu gick hon framför och pratade om att hon minsann gick ensam, att hon hade tung ryggsäck och fick rasta ofta och allt möjligt. Plötsligt frågade hon vad jag hette och då vi konverserat på engelska blev det lite märkligt när jag berättade. Hon hette Daniella, minsann. Efter ett tag gick jag dock om henne (jag tror hon inte ville ha mig bakom henne helt enkelt) och sen har vi gått om varandra växelvis. Jag tror hon kopplade att jag inte var på leden för att skaffa nya vänner.
Den "naturliga" etappen från Aktse är till Pårte, 20 km bort, men efter gårdagen fanns inte en chans att jag skulle påfresta mina ben så mycket. Till Kvikkjokk var det 36 så jag beslöt att dela den på 3x12 istället, konsulterandes kartan efter bra rastställen efter gårdagens miss. Första delen var inne i jättefin gammelurskog. Efter ett tag passerades gränsen till Sarek och sen började stigningen. Stenigt, brant och rakt upp på kalfjället. Riktigt, riktigt jobbigt. Jag blev genomsvett samtidigt som vinden friskade i och därmed kylde av lite. När det värsta var gjort tog jag lunch i lä av ett klippblock, men jag blev kall så det blev ingen långlunch direkt. Två stockholmare av elitsoldattyp som startade samtidigt med mig i Salto gick förbi och pustade. Väl uppe på fjället fick man dock som oftast sin belöning med vackra vyer och vidunderlig utsikt. Halvvägs till Pårte fanns en raststuga och där satt ett gäng men jag gick vidare. Jag hade siktat in mig på ett området kring en jokk med en bro och efter ett par km till var jag där. Jag gick över bron och ner utmed jokken och fann en bra tältplats. Bra Jochen, det blev som du tänkt dig!
Klockan 19 kröp jag in i tältet. Solen hade försvunnit bakom Favnoajuvve och blåsten var lite kylig. Jag hade ätit och i tältet är det varmt. I morse visade termometern i Aktse 4 grader...Det började soligt men mulnade på framåt dagen och blåste en del på fjället. Jag gissar på 10-12 grader. Det är fortfarande mycket folk på leden. Båttransporterna blir ju naturliga uppsamlingsheat, men ändå förvånande folktätt. Vi får se efter Kvikkjokk. Undrar hur det gått för danskarna och holländarna.
Idag har jag tänkt på och saknat Lotti extra mycket. Vad gör hon därhemma? Går hon och funderar på hur jag har det, kollar på kartan och jämför med planen? Kanske inte varje dag men då och då. Tänk ändå att hon låtit mig göra detta. Att själv få åka iväg, lämna hem och bestyr till henne såsom att ta hand om målaren, betala mina räkningar, skicka in milrapport till jobbet med mera. Hon kunde sagt stopp så många gånger. Jag hoppas hon saknar mig lite också... Man ser flera par av bröder, kompisar, far/son som jag gissar är ute en vecka, och det är ju en sak. Här pratar vi om minst en månad. Jag har det väldigt bra och jag jobbar på att bli bättre på att uppskatta det.
Först de senaste två dagarna har de där domningarna i stortån dykt upp. De kom snabbare i fjol. Jag undrar om det har med vana att göra eller att det är för att jag det senaste inte sköljt fötterna på kvällen. Vi får se. Jag får hålla ett öga på dem, domningar kan ju bero på dålig cirkulation och jag vill ju inte att de ska svartna och falla av...
Dagens lärdom: Liiite planering skadar inte
Myggindex: 0 (däremot en del envetna flugor)
Steg: 205 356 (Känns inte rätt)
Naturobservationer:
- Älgspår
- Mycket ren, en kvartett sjukt nära tältet på kvällen
- En död lämmel
- En hackspett som frenetiskt gav dig på ett träd behängt med skägglav
- Daniella som gick framför mig någon kilometer?
PS. Naturobservationer av udda slag är inte lätt på leden. Det babblas nämligen på tok för mycket. Jag raljerar ibland om att tjejer verkar vara fysiskt oförmögna att inte kackla om de är en grupp om två eller fler som går tillsammans, men jag kan konstatera att gubbar är likadana och det är oavsett nationalitet. De franska bergsgetterna såväl som det österrikiska far/dotter-paret. Och det verkar vara om vardagliga ting, ungar, skolan, jobbet, teknik; inte om det man upplever nu, det som händer just här. Och med den ljudnivån i skogen är det lätt för vildlivet att dra sig undan i god tid.
 |
| Morgon i Aktse, Skierfe i fjärran |
 |
| Beslöjad Skierfe vaktar porten till Sarek |
 |
| Nammatj? |
 |
| Frukost med göteborgare före överfart. |
 |
| Ja jösses... |
 |
| Lämnar skogen... |
 |
| ...för lunch på fjället |
 |
| Man ska vända sig om då och då och blicka bakåt. |
 |
| Scoutar tältplats |
 |
| Found it! |
 |
| Rätt nöjd med den |
 |
| Färgerna blir tydligare |
 |
| Där uppe går leden. Här nere bor jag. |
 |
| Besök på kvällskvisten |
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.