På måndag smäller det. Då kliver jag ut i vildmarken. Jag är förberedd, så förberedd jag kan vara. Utrustningen är på plats, färdvägen utstakat, depåerna packade och resepapper utskrivna. Jag frustar i startfållan och kan inte komma iväg snabbt nog.
Vad kommer denna vandring föra med sig? Vad kommer den göra med mig? Kommer den bli någorlunda vad jag föreställer mig eller kommer hela tillvaron att trilla över ända? Jag är som sagt förberedd för allt. Eller, ja, nästan allt. Vad jag inte är förberedd på är hur jag kommer hantera det hela och reagera mentalt. Ja, jag har vandrat långt förut, men inte så här långt och definitivt inte ensam. Hur blir det efter tre dagar söder om Kvikkjokk utan att ha sett en levande själ? Hur klarar jag sex dagars ihållande regn från alla håll kombinerat med starka vindar? Bryts jag ner av frost på tältet, dimma som ger noll och ingen sikt och snöfall över Tjäktjapasset? Vem finner jag i den här grinige gubben när vidderna öppnar sig, solen skiner, himlen är blå och en fjällräv står spänd vid jokken? Kan jag hålla mig när de nyfikna renarna vill äta frukost ihop med mig eller när Kungsörnens skri ekar mellan klippväggarna i Rapadalen? Vad vaknar i mig om en hökuggla spanar in mig från en sten på andra sidan ljungheden? Det kan hända så mycket och det kommer bli så bra.
Jag har packat om några gånger och ökat antalet depåer att skicka för att få ner vikten lite. Just nu ligger säcken på precis under 20 kg och det känns mentalt viktigt att inte överstiga det även om jag är rätt säker på att jag skulle orka det och klara av det. Jag har tränat och förberett mig även för det. Depåerna innehåller mat, snacks, kläder och lite mediciner och skickas till Saltoluokta, Kvikkjokk, Jäckvik och Ammarnäs. Bussgods rekommenderas men går inte blixtsnabbt så den första depån kommer jag skicka iväg innan jag flyger upp till Kiruna. Ryggsäcken checkas in och lite av de ömtåliga bitarna tar jag som handbagage. Kommer säcken klara resan? Det gick bra till Spanien, så...
Det är lördag och jag har gått igenom packningen en gång till. Packat ur en gång till och tillbaka. Plockat bort ytterligare lite. (vem behöver tvål & deo?) Vägt allt. Kollat. En gång till. Jag är förberedd, jag vet det. Jag har koll, jag är övertygad. Ändå. Den ambivalenta känslan av att ha örnkoll på något samtidigt som det omgärdas av en känsla av overklighet. Ska jag verkligen göra detta nu? Jag har planerat i två år och i morgon åker jag, är det verkligen sant? Jag har pengar att betala färjkarlen med, på alla båtöverfarter, men fungerar det som jag tänkt mig? Hur många kilometer in i äventyret behöver jag för att sluta tänka framåt till nästa stopp, nästa båt, nästa stuga, nästa tältplats? När kommer jag börja ta dagen som den kommer, leva i fjällnuet? Det är ju det jag tänkt mig. Kommer det gå vägen?
Jag går omkring här hemma nu och kollar in allt, bockar av uppgift efter uppgift på Wunderlist. Listan har blivit kortare men Kungsleden är fortfarande 43 mil och om sisådär 30 dagar ligger den bakom mig samtidigt som den kommer vara en intrikat del av mig för all tid framåt. Det, åtminstone, är jag helt säker på.
Lycka till