- Snart skall detta ligga i aska, ropade mannen hotfullt till kvinnorna som satt skräckslagna inne i Prästgården.

 En mörk vinternatt 1820 står en man och vrålar ut sin ilska mot prästgården på Söderåsen. Pigorna som hörde det hotfulla meddelandet blev så rädda att de inte vågade gå ut. En vresig man står utanför prästgården på Söderåsen en mörk vinternatt.

Några månader senare en ljummen aprilnatt sätts mannens hot i verket.

När alla invånare på prästgården sover tungt sprider sig en eld snabbt bland det torra virket. När lågorna når brännvinspannan går den inte längre att släcka.

Ja, på 1800 talet hade prästerna tillåtelse att bränna sprit vilket även medförde en god förtjänst.

Några pigor och drängar hinner vakna och lyckas kasta sig ut genom fönstren.

Värre går det för pastorn och hans fru samt fyra barn som blir lågornas rov.

 Det är eldningsförbud när vi vandrar på Söderåsen och vad passar inte bättre än historier om mordbränder. Ja, folket på åsen hade en förkärlek åt den röda hanen, det var så pyromani kallades i folkmun.

Bränderna är märgfullt beskrivna i kyrkoböcker och domstolsprotokoll.

Dåtidens deckare.

Den hårdnackade befolkningen led under en utbredd tystnadskultur och att samarbeta med myndigheterna fanns inte på kartan.

Den nedbrunna prästgården på Söderåsen fick stor uppmärksamhet i hela landet. Det görs en omfattande teknisk undersökning och vittnen på prästgården berättar om ett hastigt brandförlopp från flera håll.

Okända personer hade setts smyga runt prästgården. Motivet kunde vara stöld.

Under brandnatten förvarades både kyrksilvret och 6000 riksdaler.

En smärre förmögenhet och ett starkt motiv på 1820-talet.

Tiden går och polisen lyckas inte identifiera gärningsmannen.

Men plötsligt inkommer ett mycket intressant tips!

Liaspöket hälsar på

Tipset på en gärningsman gäller en man är granne med prästgården och var murare till yrke. Muraren hade länge varit i delo med prästen angående arrendeavgiften. Vittnen berättar att han uppträtt mycket märkligt under eldsvådan.

Det sades att muraren hade slarvat vid installationen av brännvinspannan vilket medfört brandrisk. Mycket riktigt, vid undersökningen av branden kunde det konstateras sprickor i skorstenen till brännvinspannan.

Söderåsen är känt för sina berättelser om spöken och vålnader.

Det börjar mörkna och vi hastar mot lägerplatsen Lierna.

Det prasslar i buskaget och ut kommer en märklig figur.

Skäggig och klädd i en sorts medeltida kläder berättar han om sitt uppdrag som inofficiell brandvakt. Upprört berättar mannen om att besökarna inte respekterar eldförbudet.

Och lika plötsligt har mannen försvunnit.

Vid frukosten berättar våra tältgrannar om märkliga ljud under natten.

Någon slog mot tältduken.

Det var troligen Liaspöket som varit på besök.

En vålnad vars ursprung var en fattig torpare som bodde på platsen för lägerplatsen. Torparen blev känd för att han slet hårdast på de magraste av jordar.

Plötsligt en dag var han borta. Dock återkom torparen som en vålnad för att hämnas alla oförrätter hans eländiga liv inneburit.

Vi går längs med kanten på sprickdalen mot Klöva Hallar. Ett spektakulärt naturreservat, som dock hamnat i skuggan av det mer kända Skäralid vid Söderåsens nationalpark. Längt där nere i dalen ringlar sig Dejebäcken och skapar ett fuktigt klimat åt insekter. Fallna träd i olika stadier av förruttnelse bildar en oframkomlig urskog.  

Tassar fram försiktigt över klapperstensstigen. Det som en gång var huvudväg under bronsålder liknar numera stigen upp till Kebnekaise.

 Tillsammans med fukten och värmen anses sträckan vara den tuffaste delen av Skåneleden. 

Vid Korsskär viker vi av mot Klåveröd. Stigen har upphört. Nu får vi klättra över vassa stenblock som är förrädiskt hala.

Klöva Hallar var under 1900-talets andra hälft mest känd för sin dansrestaurang och turisthotell (äldre benämning på nattklubb). Det ståtliga etablissemanget hade flera våningar med en hänförande utsikt över dalen. Från när och fjärran strömmade festsugna för att svänga sina lurviga till dåtidens världsartister.Men danspalatset skulle få ett trist avslut. En mörk höstnatt 1977 brann hela byggnaden ned tillrunden. Branden är fortfarande ouppklarad men misstankarna riktades mot ungdomsgängen som brukade vara där för att slåss.Dock lever minnen från dansrestaurangen kvar i barken på träden. I barken ristade kärlekspar sina namn. Dåtidens motsvarighet till dagens hänglås på broar.

När jag och min kompis T vandrade på Söderåsen träffade vi på ett äldre par med husbil. Vi tog en välbehövlig paus och kom i samspråk med den äldre mannen, som var uppväxt på Söderåsen.

Plötsligt tittar han oss stint i ögonen och säger med en röst präglad av ett långvarigt rökande:

Får springa sista biten till stationen i Klippan. Lyckas i sista stund hoppa på tåget.

Märkligt, tåget är tomt. Läser på en skylt att detta tåg har namnet, Vita Karin. Vita Karin var en piga som lustmördades på Snogeholms slott i Skåne. För att hämnas sina mördare blev Karin en vålnad som skrämmer män.

Tack, alla deltagare för ett spännande äventyr. Ses snart igen.

Vandringen gick på Skåneleden, mellan Röstånga och Kvidinge. Etapp 2 - 5.

var