Då har det förflutit ännu en jul och ännu ett år ligger för oss. Jag har haft fullt upp med många saker, jag skall reda ut det för er, men ber lite om ursäkt för det långa uppehållet i bloggandet. Följande har hänt:
jag har gjort två provturer med full expeditionsutrustning för att finna brister och svagheter i lägret. Jag har testat lite olika maträtter och gjort en powergröt som var så söt att jag nästan spydde, men tror nog jag uppskattad den när fettet runt magen tryter. Jag har också haft en rejäl kris i äventyret.  Men jag tar sakerna i ordning.

Provtur två.
Den gick från Tännäs och jag följde leden upp på fjället sydväst om byn, en ganska bra stigning, och fick känna på pulkan och kläder och skidor ordentligt. Det var ganska kallt, ca -15 när jag gick, och det kröp nog ner mot -20 på natten. Bra att testa köldbeständigheten på både mig och utrustning. Här insåg jag att de termobyxor jag köpt inte höll måttet, utan skall lämna tillbaka dem och har nu skaffat ett tjockare par som jag testade på tur tre och har nu även skaffat motsvarande jacka. Testar dessa i kommande testturer. Jag testade att ligga stilla en dag för att se vad som händer. Jag fick mycket sorterat och allt fick sina givna platser i pulkan. Och så var det då kaffeproblematiken. Jag slutade dricka fyra dagar innan jag gick ut på min tur, något jag trodde skulle vara nog, men icke. Huvudvärken låg och malde och höll mig vaken på natten. Det hade varit enkelt botat men en huvudvärkstablett, men detta fanns kvar på skrivbordet hemma, och likaså allt vad pulverkaffe hette, så huvudevärken var mycket besvärande. Hursom helst, jag kände att jag fick en bra struktur i tältet och att jag fick in pulkan i tältet är helt suveränt. Jag kan packa allt helt klart, tillochmed spänna alla rämmar utom en, längst bak där snötältpinnarna skall in, innan jag drar ut pulkan ur tältet. Jätteskönt! Jag rev mitt tält och började bege mig mot mitt nästa mål, och lämnade nu skoterleden. Jag tänkte följa ledmarkeringarna in mot topparna i väst, men när jag lämnade leden sjönk jag ner till låren i pudersnö. Med skidorna på. Jag kämpade på i en stund, men insåg att min huvudvärk skulle bara bli värre med anstängningen och att jag kände att jag gjort tillräckligt många upptäckter denna gång. Jag belutade att vända och inte plåga mig själv. Jag fick bla åka med full pulka ner för skoterspåret och det var nyttig träning. Jag bestämde mig för att göra en till provtur runt nyår, och reparera de brister jag upptäckt.

Provtur tre.
Nu hade jag slimmat min packning, rensat lite bland "braattha" grejorna och ransakat mig själv, behöver jag verkligen detta. Ni vet. Jag gick denna gång från Lövåsen i Grövelsjöfjällen mot Storveteshågna. (W51) Jag lade mig ett femtiotal meter från leden där Foskbäcken korsar. Det var även denna gång ca 10-15 rader kallt, men det blåste ca 10m/s så det bet bra i kinderna. Jag fick till mitt läger och fick allt på plats. Denna gång flöt allt på som det skulle, jag hittade rutiner för var allt skall vara, och hittade liksom ett flyt i lägret som jag tror kommer funka. Jag förbereder lunchen och packar ner den i ryggsäcken. Dukar frukosten med varmt vatten i termos bredvid mig så att jag kan äta i sovsäcken, och kaffe. Jo, jag kommer inte kunna låta bli det. Jag får ta den lilla nackdelen med förlust av lite vätska. Bättre än den huvudvärk jag hade. Vidare: Det största syftet med tur tre var att jag skulle få en instruktion i hur jag skulle bygga en snömur för tältet. Detta skulle ske med hjälp av min lärare från skolan, som storhjärtat ställde upp och åkte hela vägen till mig för att visa. Men hur det var missförstod han mig var jag låg och hittade mig inte. Vinden hade ökat nu och jag låg illa till. Vår avtalade tid passerades med råge och jag beslutade mig för att gå honom tillmötes. Ingen mobiltäckning fanns, iallafall inte samtidigt som han, så vi lämnade meddelande till varandra och det slutade med att instruktionen uteblev. Han hade hjälpt några stelfrusna Nya Zealändare och en tysk som var alldeles blöt in i värmen i Oskarsstugan. Åter igen avbröt jag min tur, då jag inte kände att det gav något mer att lägga mig i skogen vid Lövåsen, utan åkte hem för att planera rutten istället.

Krisen.
Det som hände mentalt med mig på tur två var att jag kände liksom blev biten i arslet av verkligheten. Jag var nu uppe i det som varit dröm och fantasi så länge. Jag var ganska dåligt förbered inför turen, det hade rullat på med skolan in i det sista och jag hade liksom inte hunnit med mentalt. Jag hade också en inre bild av hur det skulle vara att hamna i lägret osv. Den bilden stämde inte riktigt. Jag kände mig besviken på mig själv att jag kände att jag ville vända, men en god vän talade med mig på telefon och sa att det var faktiskt syftet med provturerna att just prova och testa och att det var inte nu jag skulle åka utan i februari. Det gjorde saken lättare och jag bestämde mig då för att göra tur tre. När jag kommit hem efter tur tre, hade jag gått i den hårda vinden och inte varit besvärad alls utan jag snarare njöt av drivsnön som yrde och vinden och ven. Jag kände att allt fungerar i lägret och att jag har all utrusstning jag kommer behöva. Jag fick däremot en sådan panik när jag räknade dagarna och när jag tänkte på allt som skulle göras iform av planering. Jag fick verkligen en sådan lust att bara åka till Grekland istället och snorkla  eller något. Allt tycktes övermäktigt, allt bara snurrade i huvudet. Men åter var det min goda vän som talade mig till rätta. Jag satte mig ner och gjorde en lista (den första) på allt som skulle göras, och det visade sig inte vara så farligt mycket trots allt. Nyckeln till det hela vara att spika rutten, dvs bestämma exakt vilken väg jag skall gå och därigenom få svar på hur många depåstop, var de skall vara, och hur stora paketen måste vara. Jag har nu gjort min rutt och gått genom den med min lärare, som hade en vettig synpunt på ett vägval, så där skall jag korrigera lite, men det största beslutet jag just nu överväger är att faktiskt bara gå till Abisko och inte till treriksröset. På den tiden jag har till mitt förfogande och det faktum att jag går själv, gjorde att jag kände mig stressad över tiden. Jag måste lägga in fler vilodagar i rutten, men även tillåta mig själv att kanske faktiskt ta två vilodagar, om så skulle vara behovet. Jag är ingen tävlingsmäniska och ser ingen prestigeförlust i att inte gå hela vägen upp. Det är faktiskt så också att jag skall ju ta mig därifrån och Abisko låter mig göra det på det smidigaste sättet. MEN, jag skall fortfarande gå turen. Nu med lyft och kanske lite nyktrare blick ser jag fram emot resan igen. Tack för att ni följer min resa och att ni tålmodigt väntat. Skall inte dröja lika länge med nästa inlägg. Mvh Henrik