Jag surfade på en bra artikel om hur vi svenskar ser oss själva i naturen, och där naturens nya roll beskrivs. Författaren menar att vi ser oss själva som flitiga naturbesökare. Men i verkligheten har våra skogsbesök minskat betydligt de senaste 20 åren, och våra barn är bara ute hälften så mycket ute som de var förr.
Om jag ser till mig själv så är jag mer betraktare än brukare. Fast jag brukar naturen också. Jag skulle tro att jag är 80/20, dvs 80% betraktare och 20% brukare. Jag plockar bär och svamp. Ibland åker jag och fiskar eller vandrar. Nu är inte jag den inbitna naturmänniskan. Jag har mer en vilja att vara mycket ute i naturen än vad jag i själva verket är. Min ambition är mer friluftsliv.
Läs artikeln här.
Att beskriva svensk viltvård som en framgångssaga som görs i artikeln känns också lite väl magstarkt - man då kommer vi in på jaktdebatten och det vet vi hur det slutar. Men jag är lite trött på att gubbar med bössa på axeln betraktar sig ha någonslags företräde till skogen jämfört med oss som vistas där av annan anledning.
Härom kvällen såg jag "Halv åtta hos mig" och tjejen som lagade ungersk gulasch över öppen eld. Ett sånt kokkärl skulle man ha. Istället för att fixa mat till ungarna hemma så skulle man släpa med dem ut till något vindskydd. Då kunde de leka av sig och uppleva naturen medan man gjorde en god gryta.
Betraktar gör jag framför tvn... eller i någon naturbok.