Att fjällvandra är så underbart. Det är varmt och gott om fjärilar och blommor. Man går med lätta steg, lätt ett par mil om dagen. När det är dags att äta sätter man sig bara ner någonstans i något grönt gräs.

Man klär sig gärna lätt. Blir man för varm kan man svalka sig i någon härlig fjällsjö samtidigt som man dricker av det klara, friska vattnet.

På kvällen slår man upp sitt tält på en gräsplätt, tänder gasköket eller kanske en eld i den stilla luften för att laga mat från grunden, kryper sedan in i tältet och somnar gott.

Men först sitter man gärna alldeles stilla utanför tältet och insuper landskapet. Länge.

Ja, att fjällvandra är så skönt. Man skulle haft en liten paraplydrink. 

När jag på den tredje dagen på denna dörrtur spatserade genom Lunndörren i solsken, snubblade jag plötsligt över den mest idylliska lilla äng, där i solskenet.

Jag minns att jag tänkte: Om jag gör ett blogginlägg med den här bilden, så kommer jag lura ut stackars intet ont anande människor alldeles oförberedda.

Så var det den där dagen. Och med det drar jag mitt strå till stacken till den outsinliga källan av instagramvänliga fjällvandringsskildringar,* så ock delar av min vandring i

꧁   Lunndörrsfjällen   ꧂

 ❀ 𝓢𝓞𝓜𝓜𝓐𝓡𝓔𝓝 2020 ❀ ☼ 🎔

.

*...Som jag vill hävda att webben är och som jag ämnar återkomma till i nästa inlägg. (Edit: Här är inlägget med en liten analys av hur fjällvandring skildras på nätet.)

.

.

(Jag kan ha utelämnat viss information. Scrolla inte vidare!)

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

-Jag är alldeles ensam här i solen, jag lovar. Charterresenärer komsi-komsi!

Det här var del 3. Något mindre soligt var det i del 1 och i del 2.