Skogslandet väster om Arvidsjaur och in mot Arjeplogsfjällen består av ett gytter av större och mindre naturreservat, många ännu inte slutförda. Reivo är ett av få reservat i trakten som folk i allmänhet känner till. Ett av de äldre och större reservaten är Tjadnesvare, numera ingående i Sveaskogs ekopark Tjadnes-Nimtek. Jag tillbringade två nätter där på skidor nu i början av mars.
Ekopark Tjadnes-Nimtek, norr om väg 95 mellan Arvidsjaur och Arjeplog.
---
De enda tecknen på människor jag ser i området är översnöade skoterspår. Ganska typiskt för dessa marker - de lockar inga mängder av besökare. Speciellt inte vintertid. Det är heller inte helt enkelt att ta sig hit på vintern då de enda bilvägarna är små skogsvägar som vanligtvis inte hålls öppna. Det blir en chansning att åka hit, men jag har tur att en väg är plogad fram till endast ett par kilometer från reservatsgränsen i den östra delen. Därifrån tar jag mig behändigt in i reservatet på skidorna.
---
I början följer jag de översnöade skoterspåren, men får sedan spåra mig fram på egen hand, vilket fort blir slitigt med femton kilo på ryggen. Mitt mål för natten är Tjadnes, ett gammalt sommarviste tillhörande Västra Kikkejaur sameby. Det är dock märkvärdigt svårt att hitta och jag är nära att ge upp och göra läger under en gran, när jag av en slump får syn på en märkpinne för sommarleden till vistet i skogsbrynet. Därifrån är det hundra meter in i skogen och sedan står jag där, mitt bland ett antal mer eller mindre översnöade kåtor och bodar.
Tjadnes sommarviste. Några av kåtorna anas som pyramidformade snöhögar uppe till vänster bland träden.
---
En av förrådsbodarna får bli mitt nattkvarter. De pyramidformade kåtorna täcks av ett tjockt snötäcke, och det orkar jag inte ens tänka på just då att gräva mig igenom. I skymningen spelar en sparvuggla, ett av få livstecken i skogen så här långt.
Färden går genom en storslagen och mycket säregen skulpturpark.
---
Nästa dag siktar jag mot ett av lågfjällen, Smarretjåkko. Vädret fortsätter att vara grått med varierande snöfall och ett par minusgrader. Ju högre upp jag kommer desto mer inbakade blir granarna av snö. Det är huvudsakligen granskog i området, bara med mindre inslag av tall.
---
Det är en mycket speciell upplevelse att färdas i sådan vit skog. Det ger en stark overklighetskänsla. Om jag kände mig ensam tidigare så känner jag mig nu totalt isolerad mitt i en gigantisk frusen skulpturpark.
---
Mot kvällen gör jag läger under tarpen vid Störbäcken bara ett par kilometer från bilen. Jag är mycket trött efter tung spårning i lössnön, och med dålig kondition efter en förkylningsperiod. Vatten hittar jag i bäcken, men en eld behöver jag för matlagning, och mina sista krafter går till vedhämtning. Allt blir tungt på vintern. Den djupa snön är omöjligt att gå i. Lägret måste antingen grävas ned till marknivå, eller byggas uppe på snön, efter att ha trampat till den med skidorna. Så fort jag ska göra något ärende utanför lägret krävs skidorna. Man får pulsa sig än hit och än dit, och varje ärende, litet som smått blir en stor ansträngning. Det är klart att rekommendera på såna här turer att hålla sig till en och samma lägerplats och därifrån göra dagsturer, så sparar man mycket tid och energi, och trivseln och nöjet ökar stort.
Länk till video från denna utflykt:
/EN
Mycket vackert med riktig vinter.