Tjaktjajavrre, degraderat till vattenmagasin, och såhär strax innan vårfloden helt tömt på vatten. Isen ligger vrapperad över sjöbottnen. Ingen uppmuntrande syn. Snön är isigt hård och skidåkningen går snabbt den dryga milen upp till magasinets nordvästra hörn. Där viker jag in i skogen mot skoterspåret längs ”cykelstigen” till Laidaure.

Framme vid båtlänningen möts jag av sångsvanars ljudliga rop. Hela nedre delen av sjön vid utloppet är öppen, och där simmar ett hundratal svanar, tillsammans med några gräsänder och knipor. En sädesärla kvittrar glatt. Trots att det är sista veckan i april och naturligtvis helt normalt, så känns de uppmuntrande tonerna oväntade i det annars vintrigt snövita landskapet. Västerut ligger ljuset vackert över treenigheten Tjahkelij, Nammasj och Skierffe. Porten till Sarek. Jag slår upp tältet på snön och gör kväll.

Första natten vid Laitavrres båtlänning, med en klassisk vy.

Färden går vidare västerut, in i Rapadalen. Nattkylan har hållit skaren vid liv, så åkningen går lika snabbt nu som igår. Över Laitavrre är det förstås mest is. En fiskare med skoter rör sig på sjön, eljest är det folktomt. Jag spanar med kikaren upp mot STF-stugorna i Aktse. Inga tecken på liv. Corona tänker jag. Rapaälven är frusen genom deltat och jag skidar upp i höjd med Lidnokstugan för nästa nattläger.

Snabb och lättsam åkning på den isiga snön längs Rahpaädno. Ingen stigning och en idealisk tur med pulka.

Hilleberg Allak 2, lyx för en person, men värt det så länge jag slipper bära det på ryggen.

Här är älven forsig och öppen. Några strömstarar dyker i vattnet, och sjunger emellanåt klart och ljudligt. Det är en räcka av skarpa höga toner, en röst skapt för att höras igenom det dova forsbruset. Jag är trött och lägger mig tidigt. Det är ljust när jag somnar, och det är ljust när jag vaknar.

Tredje dan brukar vara värst för mig, så även denna gång. Kroppen känns sliten och tom, ingen ork. Med en portion vilja segar jag mig vidare inåt, ca 6 km till där Gådokjåhkå rinner ut i Rapaälven. Men det är en riktigt fin lägerplats, så jag nöjer mig för dagen. Vilar i tältet drygt en timme innan jag samlar kraft för en eftermiddagstur in mot Rapaselet.

Rapaselet.

Det har varit mest mulet under dan, men västerut lyser solen inbjudande på högfjällens toppar. Jag blir ivrig och vill hinna se selet i det vackra ljuset, ifall det mulnar på tänker jag. Utan pulka går det lätt, och de tre kilometrarna runt kröken och upp på Alep Spadnek från västsidan är snabbt avklarade. Magnifikt! Dom låga topparna är ofta dom bästa utsiktsplatserna.

Låddebakte.

Ljuset finns kvar och jag sitter en stund och tar in det storslagna landskapet. Stillheten och tystnaden förstärker ödsligheten. Våren känns avlägsen. Jag kikarspanar över dalbotten och fjällsidor men ser ingen skymt av vare sig andra resenärer eller djur. Ensamheten är total! Tillbakafärden går raskt i medlutet på Spadneks östsida och den hårda skaren.

Vädret på turen har varit stilla och lugnt, med varierande molnighet. Några få minusgrader på nätterna och nån enstaka plusgrad på dagarna. Idealiskt skidväder! Mer blå himmel och sol hade förstås varit trevligt, men samtidigt farligt med tanke på brännskador. Jag har varit med om det förr, svullna läppar, svidande öron - det är väldigt obehagligt och inte alls hälsosamt. Men även i mulet väder gör strålningen sitt, och jag har fått mig en jämnt röd solbränna i ansiktet redan efter tre dagar. Ett stift med solskyddsmedel har dock räddat läppar och öron denna gång. Solglasögonen behåller jag på dagarna i ända.

Grejorna blir fuktiga. Vind och sol torkar effektivt.

Dalriporna spelar sporadiskt under morgonen. Trivsamt och välkommet i ensamheten. Färden denna dag går tillbaka nedströms, men följer nu den södra älvsfåran, som visar sig vara mer lättåkt än den norra, som jag åkte på uppvägen. Nu är det lite vatten i älven, men jag kan enkelt för mitt inre föreställa mig vattenmassorna som ska komma med värmen senare i maj. Det blir en period av förfall och översvämning, och nåde den som då försöker passera genom dalen!

Sista nattlägret slår jag vid det kluvna jätteblocket vid Skierffes fot. En spektakulär plats att sova på. Någon har placerat en stor fågelholk inne i klyftan. Jag tänker att det är en värdig boplats för en and. Det blir som vanligt en tidig och ljus kväll, och en tidig och ljus morgon. Det är den tiden nu, när man ständig har ljuset med sig.

Ett snöfall tar i under morgonen och blir allt ymnigare. Det gör sig effektfullt mot de mörka klipporna och blocken under Skierffe.

En lägerplats utöver det vanliga, vid Skierffes fot.

Adjö och tack Rapadalen och Sarek för denna gång!

Det blir en lång dag. Tre mil och tolv timmar senare är jag åter vid bilen på parkeringen vid Seitevaredammen, fullständigt slutkörd. Jag packar raskt in allt, byter kläder, och kör hemåt genom natten.

Ett vårtecken och en färgklick mitt i allt det vita.

Video från turen:

EN