8/7

Med högfjället som mål reducerades den fina granskogen längs kungsleden till en ren transportsträcka. I ett lugnt men beslutsamt tempo passerades kilometrarna. Först efter vägskälet mot Pårek kom känslan av fjällvandring till mig. Enstaka toppar kunde skönjas mot norr mellan träden. Efter det sista motlutet efter Tata-sjöarna upp till Pårekslätten kunde jag känna att jag verkligen var där! Det öppna lufthavet och Pårtemassivets snöfläckiga silhuett rakt i norr. På den öppna slätten vid punkt 692 avslutade jag dagen och gjorde läger, trött men inte slutkörd efter en lång dag.

Nattläger vid punkt 692 (på den gamla fjällkartan), Pårekslätten, strax hitom den första större sjö man kommer till längs stigen. Tarptent Notch.

9/7

Solen skiner över Pårektjåkkå. Molnen skingras efter nattens duggregn. Luften är varm. De få mygg som finns stör inte den stillsamma morgonritualen. Kroppen känns förhållandevis pigg efter gårdagen. Min enkla packning och det lilla tältet (Tarptent Notch) packas snabbt och behändigt ihop. Jag uppskattar en enkel och liten packning, det ökar trivseln. Min 45 liters ryggsäck (Exped Lightning) tillåter heller inga extravaganser. Vid starten låg säckens totalvikt på 15kg vilket känns godkänt för en åtta dagars vandring i Sarek, som dock skulle visa sig sluta på sex. Av detta var 1,6kg kamerautrustning och 6,5kg mat, vilket ger ca 7kg övrig packning.

Ängspiplärkornas eviga ”sytt” blir en del av det ständiga bakgrundsljud som hjärnan snart filtrerar bort. Där jag går sprider min närvaro varningsläten och orosljud så här i häckningstid. En smalnäbbad simsnäppa som simmar i en pöl bidrar till kören med ett upprepat ”bytt, bytt”.

Smalnäbbad simsnäppa

Jag passerar Pårekvistet och viker av västerut mot Säkokjåkkå med sjöarna Tjeurajauratjah under Pårteobservatoriet som mål. Mellan bäckarna som rinner uppifrån Pårte hittar jag en någorlunda plan, gräsbeväxt yta på 1200-metersnivån där jag slår upp tältet. Långt nere i söder skymtar Saggat, och mobilmasten på Sjnjerak. Jag sover trygg och lugn natten igenom till ljudet av vemodig snösparvsång.

10/7

Strålande sol, klarblå himmel, svag västlig vind. Optimalt toppbestigningsväder! Jag söker mig uppåt över stenskravlet. Balanserar och väger mig fram med hjälp av mina stavar. Plötsligt står jag vid ett litet röse. En bit längre upp ännu ett. En ledmarkering. Den leder rimligtvis mot toppen så jag följer den. Utsikten blir successivt allt mer storslagen. Vatten porlar här och var under stenarna. Uppstigningen är problemfri och snart uppenbarar sig de märkliga metallkonstruktioner och den kvadratiska lilla röda stuga som är Pårtetjåkkå observatorium. Rester från en tidigare epok.

I lä mot stugan tar jag rast och kokar mitt kaffe. Jag granskar den karga omgivningen. Högfjäll må vara storslagna, men inbjudande och trivsamma är dom inte, det vackra vädret till trots. Känslan av utsatt litenhet går inte att bortse ifrån. De människor som bodde här i perioder i början av 1900-talet och förde meteorologiska observationer måste ha varit av speciellt slag, eller bara väldigt motiverade. Allt under Axel Hambergs överinseende.

Den sista biten upp på Pårtetjåkkå 2005 m ö h är enkel promenad i svagt uppförslut, mestadels på ett stort snöfält. Hela ansträngningen får sin belöning. Utsikten är mäktig, milsvid och svår att greppa. Sarek vid mina fötter. Åt norr faller berget lodrätt mot Pårtejekna. Känslan är luftig. Jag stannar på toppen i närmare en timme.

Nedfärden går jag på snöfält hela vägen till Pårtejekna. Min tanke att gå ut på glaciären grusas av vatten som strömmar i en mängd små bäckar och som grävt sig ner i dess yta. Det ser opålitligt ut. Det varma vädret får snö och is att smälta i snabb takt. Istället går jag på grus och sten längs glaciärens kant ner mot spetsen där en stor jokk mynnar åt öster, och småningom blir till Kåtokjåkkå. Vattnet är mjölkvitt grumligt. Nu är kroppen slut. Det är kväll och jag måste äta. 100 meter nedströms glaciären finner jag en liten plan sandyta i precis rätt storlek för att rymma mitt tält. Jag sover sedan ännu en trygg natt, vid foten av Sareks största glaciär.

Sten, sten och åter sten...

11/7

Jag rör mig österut genom ett kaos av sten och grus som för tankarna till månen. Slumpmässigt utplacerade kullar och åsar i dalgången längs jokken som ibland kan rundas, ibland måste klättras över. Här möter jag en ung man på väg till glaciären, på jakt efter svalka. Vi växlar några ord. Han bryter men pratar svenska. I det livlösa landskapet känns vårat korta samtal som en stor lättnad. För varje kilometer blir landskapet något mer grönt och livfullt. Även värmen återvänder, liksom myggen. Snart befinner jag mig på Ivarlako, en grön kontrast till det färglösa högfjället. På slätten rakt öster om Stuor-Jerta stannar jag för natten.

Ivarlako

12/7

En fjällvråk passerar över lägret. Den första och den enda på hela turen. Inga fjällämlar i sikte detta år. Jag siktar söderut mot Kallakvares östsida, rakt över Ivarlako. Området med småsjöar öster om Kallakjaure är fågelrikt. Vadare och diverse småfåglar. Återigen det ständiga varnandet och orosljuden som följer vandraren. Vid en av sjöarna tar jag paus och svalkar mig med en simtur. Vattentemperaturen är behaglig. Rödingar och öringar plockar insekter i ytan.

Fjälluggla? Nej, tyvärr bara en sten med klockren fjälluggleprofil denna gång...

Solen bultar obevekligt och jag är tacksam för min bredbrättade solhatt. Med min vanliga keps hade jag bränt mig illa på öron och hals. Softshelljackan ventilerar bra och får vara sol- och insektsskydd på överkroppen. Mina Lundhags Forest blir kraftigt överdimensionerade i den torra hettan, och fötterna simmar i svett redan efter en kvarts vandring. Det går inte att värja sig emot värmen, och detta är kanske det farligaste vädret att vandra i, dag ut och dag in. Det är så frestande att klä av sig, så det kanske är tur att insekterna finns där och hindrar mig.

Sjabtjakjåkåtj

En fyrhjulingsväg löper väster om Kallakjåkkå ner mot Kungsleden i dalen. Jag följer denna. I skogen står luften helt stilla. Rena bastun! Bromsarna trivs dock utmärkt och attackerar aggressivt. I Sjabtjakjåkåtj nedre del, en kilometer innan den passerar kungsleden, finns öppna hällmarker där jag stannar och gör mitt sista läger. Det är en mycket vacker plats, och vattendraget blir uppfriskande svalt att vara nära. En del av maten börjar bli dålig av värmen och jag beslutar mig för att ta den återstående delen längs kungsleden till Kvikkjokk i ett enda svep i morgon.

Sjabtjakjåkåtj

13/7

Dagen blir lång och svettig. En effektiv marsch längs kungsleden. De 17 kilometrarna till Kvikkjokk tar mig drygt sju timmar. Jag möter inte många människor. På de få och korta raster jag tar attackeras jag omedelbart av en stor mängd bromsar. Det är inte roligt, jag vill bara ut ur bastun och bort från lidandet. Jag känner mig äcklig av svett med ömmande fötter. Jag bryr mig inte längre om mitt välmående. I bilen väntar torra, fräscha kläder, och godis! I Saggat tänker jag stanna till och ta ett bad. Det är det enda som nu finns i mitt huvud.

---

...

EN