Vi har alla miljöer och händelser som får oss att känna oss till freds, att vara i nära kontakt med naturen och mer i synk med nuet. Det finns inget vi och dom utan allt är ett. Kontakten; det jag kallar mitt hem eller min kyrka finns överallt men är mer påtaglig och lättare att fånga i speciella miljöer.
- Ljudet av snödrev som sveper genom skogen, runt fjällbjörkarna och riset som sticker upp här och var. Det är magiskt att vila ögonen på, men det låter också vasst och slipande när det far fram över fjället. Ibland ligger snöflingorna och frosten på marken som frasiga, frostiga cornflakes, som lätt bryts loss när man passerar.
- Lukten av eukalyptusträd i gryningen, när luftfuktigheten är högre. Den lilla ryggsäcken sitter på ryggen, nattens härbärge är lämnat bakom, och stegen är riktade framåt.
- Höstfjäll. Alla dessa färger och känslan av att vandra genom ett “brinnande” landskap i nyanser av orange, gult och rött.
- Ljudet av cikador när man cyklar längs små landsvägar i Australien. Det öronbedövande sorlet som fyller hela omgivningen med liv.
- Ljudet av korpar. När som helst. Allt stannar upp, och öronen blir stora som dasslock.
- Att bada naken i en insjö.
- Att höra vinden närma sig i trädtopparna, för att en stund senare känna den svepa förbi och se träden kränga i dess kraft.
- Att, i minusgrader, skida iväg en bit från tältet utan stavar för att göra kvällsbestyren. Ofta blir jag stående en stund, blickar upp mot stjärnhimlen, norrskenet och det lilla upplysta tältet. Mitt hem, mitt skydd. Så litet där det står i dalen.
