I en kommentar i min blogg om Axel Hamberg och Hotell Säkokjokk frågade ”Bertilianius” om en STF stuga och i mitt svar påminde jag mig om Louis Améens rekognosering av ”Kungsleden” på uppdrag av Svenska Turistföreningen. Det inspirerade mig att försöka illustrera på kartan hur Améens föreslagna väg för Kungsleden såg ut. Jag kommer att utgå från och citera ”På hyddstakning i Lappland” i STF:s årsskrift 1900 - http://runeberg.org/stf/1900/0088.html. Mitt blogginlägg kommer att handla om de hyddor eller stugor som planerades och som går att placera mer eller mindre exakt och jag kommer att ta en hydda i taget. Men det är Améens beskrivning som ger liv åt färden – läs den!

Uppdraget beskrevs som:

Det ligger något af denna uppfriskande enkelhet i den plan Svenska Turistföreningens styrelse uppgjort att skapa en för den svenska turistvärlden afsedd kommunikationslinie tvärs igenom vårt förnämsta lappländska fjällområde den naturskönaste delen af vårt fädernesland. Styrelsen har lagt sin lineal å ena sidan på Torne träsk, å den andra på Kvikkjokk, dragit en linie dem emellan via Stora Sjöfallet och sagt: »Här skall bli kungsvägen genom Lapplands fjällvärld».

Den första hyddan vid Unna Järta

Följande morgon klarnade det, men det stormade fortfarande och temperaturen var ännu klockan 11 midt i det strålande solskenet endast + 3*. Fram på dagen gåfvo vi oss ut på fjället och markerade där platsen för den tilltänkta första hyddan. Denna plats är belägen på en liten kulle midt på fjällvidden, ungefär i förlängningen väster ut af Unna Järtas södra vägg samt midt i linien emellan Tatasjön och Järtatjåkko. Man har en vidsträckt, storartad utsikt öfver fjällslätten och kringliggande berg. Nedanför kullen rinner en liten bäck, kantad af vide. På kullen uppsattes ett hvit- och rödmåladt röse.

Och vägen dit på kartan:

Den andra hyddan vid Rapaälven

Vägen till nästa hydda inbegrep att komma över Kåtokjokk som Tuorda kallade ”rackarbäcken”. Platsen beskrevs så här:

Vid 2-tiden upphörde regnet och vi började nu söka efter plats för hyddan. En sådan var ej svår att finna. Det sade sig nästan själft, att en liten björkbevuxen kulle några steg upp i land från den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen var rätta stället. Här målade vi vackra röd- och hvitrandiga strumpor på en björk och tre i marken nedslagna pålar för att utmärka stugans läge. Framför densamma kommer man att få en liten af knotiga björkar bevuxen, grästäckt platå och mellan de glesa trädens krusiga löfverk ser man Rapaälfvens glittrande fåra, öfver hvilken på motsatta stranden Pellorippes tre gigantiska pyramider skyhögt torna sig upp. Strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven.

Läget är hänförande. Vi trodde oss kunna spå platsen en stor framtid. Denna hydda blir af stor betydelse icke blott för leden Torneträsk—Kvikkjokk utan äfven för leden Tjåmotes—Laidaure—Rapadalen—Saijek, en redan nu någon gång trafikerad, synnerligen lönande led.

Men var fanns ”den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen”? Sällskapet hade vadat Kåtokjokk och gick nedåt mot Rapaälven utefter jokkens västra sida. Därefter:

Så började nedstigningen. Vi satte kurs på mynningen af en liten bäck, som leder vattnet från en på kartan utmärkt glacier vid Vassja ned till Rapaälfven. Midt emot denna bäcks mynning hade nämligen docenten Hamberg, som vistades här uppe på glacierundersökningar, lofvat att placera en båt, för att vi skulle kunna komma öfver Rapaälfven, hvilken här icke är vadbar på långa sträckor.

Det gick raskt att komma utför. Snart nådde vi den börjande björkskogen, som efter vår tre dagars vistelse ofvan trädgränsen föreföll oss helt paradisisk. Så följde ett bälte af våta myrar med tätt och besvärligt vide, där det enligt en af våra bärares förmenande icke skulle gå synnerligen bra att dansa vals, och så nådde vi älfven.

Vi började därpå leta efter båten och kände oss ganska oroliga, att den icke skulle finnas där. ty vi kommo till platsen omkring 14 dagar senare än docenten Hamberg ägt anledning vänta oss. Det var därför med verklig lättnad vi fönummo ropet ”båten finns här!” och i en björkdunge varseblefvo en upp och nedvänd, rymlig tygpråm. På stranden midt emot slogs läger och vi började se oss om i Rapadalen, ty här tänkte vi oss, att vår andra hydda skulle stå.

Vilken karta hade de? Generalstabskartan som då fanns är så grov att det inte går att urskilja glaciärer eller bäckar. Här kan jag bara spekulera. Den bäck som omtalas ”som leder vattnet från en på kartan utmärkt glacier vid Vassja ned till Rapaälfven” skulle kunna vara Alep Vássjájågåsj. Men Améen skriver om ”en liten bäck”. Hade han menat Alep Vássjájågåsj skulle han nog ha skrivit om ”den porlande Vassjaälfven”. Min gissning är att den bäck som åsyftas är den jokk som kommer ned från renvaktarstugan.

På motsatta västra sidan av Rapaälven finns myrar. De tog sig över i en tygbåt (eller kanot) som Axel Hamberg hade använt sig av från 1897.

Då kanoten, ehuru förvånande lastdryg, hade den egenheten att sittplatser endast funnos i aktern och fören, samt dessa platser samtidigt måste vara besatta, enär i annat fall den ensamt belastade ändan blixtsnabbt dök under vattnet samt därtill kom, att älfvens stränder voro ohyggligt grunda och öfversållade af uppstickande stenar, blef den i flera vändor företagna öfverfarten ganska roande. På stranden midt emot slogs läger och vi började se oss om i Rapadalen, ty här tänkte vi oss, att vår andra hydda skulle stå.

Stenigt och grunt? Jag kan bara jämföra med dagens ortofoton och då finns det ett stenigt område strax innan älven breder ut sig med sina slamområden strax nedanför där jokken från renvaktarstugan mynnar i Rapaälven:

Om jag nu har gissat rätt så skulle hyddans planerade placering finnas bara några steg från Rapaälven:

Vid 2-tiden upphörde regnet och vi började nu söka efter plats för hyddan. En sådan var ej svår att finna. Det sade sig nästan själft, att en liten björkbevuxen kulle några steg upp i land från den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen var rätta stället.

Här finns ett björkskogsområde kanske med den kulle som omtalas?

Det kan vara frestande att tänka sig att de hade kommit till Axel Hambergs ”Runda Vallen” men den ligger inte där.

Här målade vi vackra röd- och hvitrandiga strumpor på en björk och tre i marken nedslagna pålar för att utmärka stugans läge.

Alla Utsidanvänner; är det någon som har varit där?

Den tredje hyddan vid Rapaälven

Färden fortsatte uppefter Rapaälvens deltaland och de slog läger vid Låddebákte.

Fram på dagen lämnade vi vår lilla idylliska lägerplats, sedan såväl den som omgifhingarna och utsikten fotograferats (se försättspl. 2). Vi höjde oss småningom upp ur björkskogen och nådde efter ett par timmars promenad i solsken passhöjden emellan Rapaälfven och Perikjaure-dalen

Inget sägs om att det planerades ytterligare en hydda här utan de gick vidare mot ”Perikjaure-dalen”. Här utgår jag från att de gick via Snávvávagge precis som vi går idag.

Men hvad som framför allt ådrog sig uppmärksamheten var det branta Perikpakte (se försättspl. 3) med sin hvassa, mot höjden riktade rofdjurstand och det öster om detta liggande imponerande Eppartjåkko. Perikpakte är liksom herre i huset i den lilla intressanta fjälldalen. Den dominerar densamma hvar man än står, och vid dess fötter ligger sjön Perikjaure med djupt grönt vatten, ett riktigt litet praktexemplar af fjällsjö. Vi följde dennas västra strand på mycket god terräng och gjorde halt för kvällen, när vi kommit i det närmaste i höjd med sjöns norra ända. Platsen här funno vi så tilltalande, att vi beslöto att till detta ställe förlägga vår tredje hydda. Man kan icke se sig trött på det från denna plats rent af öfverväldigande Perikpakte. Namnet betyder Galningsberget

Det kan tyckas att vägen från hyddan i Rapadalen till Bierikvávvre är ganska lång, ett par mil. Varför rekommenderas inte en hydda till där Skårkistugan nu ligger? Sällskapet föredrog ju själva att slå läger där.

Målet – Sjöfallsstugan

Apropå alltför långa dagsturer:

Sedan vi upprest ett kummel till utmärkande af hyddans plats, bröto vi upp kl. 12, beredda att om möjligt söka på dagen komma fram till Stora Sjöfallet. De föregående dagarne hade vi till följd af det dåliga vädret endast gjort halfva dagsmarscher. Men för att öfvertyga oss om att vi icke lagt hyddorna alltför långt ifrån hvarandra, var det af stort intresse att se, om sträckan Perikjaure Stora Sjöfallet kunde tillryggaläggas på en dag, helst detta var det längsta afstånd som, när hyddorna blifvit färdiga, skulle ifrågakomma såsom dagsmarsch. På jämförelsevis god väg tågade vi fram ända till Kukkesvagge och öfvervadade denna i närheten af dess utlopp i Letsitjaure. Vadet, som sträcker sig i form af en mot strömmen riktad vinkel, utmärktes genom ordet »Vad» måladt med oljefärg på åtskilliga vid stränderna och utefter vadet uppskjutande stenar.

Dessa ”halva dagsmarscher” borde kanske ha varit utgångspunkten för en realistisk planering av hyddorna?

Sedan vi öfvervadat Sluggajokk, råkade vi slutligen in på en riktigt bra lappstig och marschen gick nu raskt. Vi uppnådde snart de små vackra och egendomliga Rissasjöarne, där vi åter mötte björkskogen, öfvervadade Rissaälfven och lägrade oss för en liten stund på dess norra strand.

Efter en kort hvila fortsatte vi färden, och nu visade sig Tuorta vara en mästerlots. Han hade icke på 25 år gått denna väg. Men trots mörkret och den svåra terrängen förde han oss utan ringaste tvekan mellan västra Kirkao och en liten öster därom befintlig, på kartan utmärkt tjärn, förde oss hela vägen på förvånande god mark, och snart hade vi nått passhöjden, hörde bruset från Sjöfallet och kunde börja den branta nedstigningen. Väldiga nipliknande terrasser och ett bredt bälte af björkskog hade vi ännu att passera, och först kl. 1/2 3 på natten nådde vi hyddan vid Stora Sjöfallet (se försättspl. 5). 

Och så är de framme:

Sjöfallsstugan byggdes 1890. Den har idag hamnat utanför färdvägarna liksom den Kungsled som aldrig blev av. Men det går att gå vägen idag upp från stugan till det här:

Att det inte blev en Kungsled så som Améen hade föreslagit var inte så konstigt. Vem skulle vilja lita på en tygbåt för att ta sig över Rapaälven? Å andra sidan - hade STF ansvarat för båtarna och en Kungsled som gick genom Sarek... hade ni gått den vägen?

Ett tillägg och en korrigering

Som jag skrev i kommentaren till Bengt Noläng så fick hans beskrivning och foton över vadstället mig att ompröva min gissning om var hyddan skulle ligga. Min fråga var ju var ”den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen” låg. Det finns eventuellt en ledtråd i Axel Hambergs foto ”Simmande renar vid Rapaselet” https://www.alvin-portal.org/alvin/imageViewer.jsf?dsId=ATTACHMENT-0001&pid=alvin-record:56822

Bengt Noläng kunde utifrån fotot skapa en siktlinje från Låddebákte till båtlänningen – tack för hjälpen Bengt!

Den lilla röda pricken visar min tidigare gissning och det stora röda området ska visa både var båtlänningen och hyddan skulle kunna ha legat, en kilometer norr om vadstället. Placeringen stämmer också bättre överens med Améens angivelse - ”strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven”.

Ytterligare en korrigering

Efter många diskussioner med Bengt Noläng kommer ytterligare en korrigering, viktigare än den förra som gällde Rapadalshyddan. Sällskapet gick inte i Snávvávagge, de rundade Låddebákte! Så här ska den korrekta kartan se ut. Där är även Rapadalshyddan omplacerad enligt den tidigare korrigeringen.

I den första skiss som jag gjorde hade jag ritat ut vägen på detta sätt men jag ändrade mig. Så här i efterhand inser jag att mitt misstag berodde på att jag tog för givet att Améens tältplats vid foten av Låddebákte låg på södra sidan av fjället. Men de hade redan rundat Låddebákte och i bakgrunden på fotot syns Tjåggŋåris och Svarta spetsen. Tältplatsen låg en bra bit upp efter övre Rapadalen gissningsvis strax norr om Spökstenen nere i dalen. Améen skriver:

Men det mörknar. Det är tid att slå läger. Detta är emellertid lättare sagdt än gjordt. Vi få vandra en timme, innan vi finna någon plats med så pass torr mark, att det är möjligt uppsätta tältet. Slutligen finna vi en. Det är en liten björkdunge, där en förbiflytande stenig bäck besörjt afdikningen.

Där finns också bäckar som passar in i beskrivningen.