Här kommer jag att ge ett historiskt perspektiv på vilken betydelse denna båtled har haft för STF. Ni kommer att få citat, ibland ganska långa, men de erbjuder ett intressant och tänkvärt perspektiv.

STF har ansvarat för båttrafik i fjällen sedan föreningen bildades. I den första årsskriften 1886 står att läsa om ”Turistföreningens planer för den närmaste framtiden”. 

”Dessutom hafva några af föreningens ledamöter, som instundande sommar komma att resa i våra mera svårtillgängliga fjelltrakter, erhållit i uppdrag att å föreningens vägnar träffa öfverenskommelser om bestämda och moderata priser såväl för logis och vivre som för fortskaffning, att bestyra om båtars anskaffande och hållande, der sådant vore af behofvet påkalladt.”

Från år 1912 har jag hittat det första spåret efter motorbåtstrafik för det vi idag känner igen som båttrafiken från Kebnats. Citatet står att läsa i Svenska Turistföreningens årsskrift 1913 - Års- och förvaltningsberättelse för år 1912

”I föregående årsberättelse meddelades, att Styrelsen efter verkställd utredning beslutat vidtaga anordningar för underlättande af turisttrafiken på den viktiga turistleden mellan Luleluspe och Stora Sjöfallet. Aftal träffades med kapten L. Sundberg i Jokkmokk om uppehållande af ångbåtstrafik mellan Luleluspe och Jaurekaska med en mindre ångare, som af honom disponerades. Emellan Jaurekaska och Saltoluokta skulle Turistföreningen själf uppehålla trafiken medelst sin motorbåt »Langas», hvilken under föregående år ditförts från Torne Träsk, och turer skulle göras två å tre gånger i veckan under säsongen. Motorbåtstrafiken kom emellertid dess värre aldrig i gång. Under en svår storm i början af juli blef båten uppkastad på land och ganska allvarsamt skadad. Blottad på resurser som man är uppe i dessa trakter, hade man svårt att under den korta sommarsäsongen få båten iståndsatt. Man sökte nu uppehålla trafiken medelst roddbåtar, men det var oftast förenadt med svårigheter att erhålla roddare.”

Svenska Turistföreningens årsskrift 1929 är en riktig liten guldgruva. Till att börja med; Års- och förvaltningsberättelse för år 1928

”Till tjänst för fjällvandrare har Svenska turistföreningen placerat roddbåtar i sjöar och älvar inom hela fjällområdet.”

”Leden på Stora Luleälvs sjökedja kommer till sommaren 1929 att undergå en betydelsefull förändring. Åtgärder ha nämligen vidtagits för att flytta motorbåten »Sjöfallet», som hittills trafikerat Langas (Jaurekaska-Salto-Stora Sjöfallet), upp till Suorvajaure, där den kommer att insättas på Akkaleden, varigenom denna vinner en avsevärd förbättring.”

Här är första gången vi ser att STF ansvarar för båttrafiken vid Ritsem. Kom ihåg att på den tiden fanns det ingen väg upp till Ritsem och magasinen var inte heller uppdämda till den nivå vi ser idag.

Än mer intressant är nog Arthur Lindhagens föredrag från 1929 då han blev STF:s ordförande. Här är ett utdrag från föredraget, observera särskilt sista meningen i citatet.

RESELIVET I SVERIGE OCH TURISTFÖRENINGEN Föredrag vid Svenska turistföreningens årsmöte den 25 februari 1929 av Arthur Lindhagen

En dylik fråga har någon gång besvarats så, att endast den är värdig att få känna ödemarkens tjusning, som påtar sig bördan att tränga in där utan andra hjälpmedel än dem man själv kan anskaffa. Men detta skulle innebära att ödemarken vore reserverad endast för den starke eller för den rike, vilket ju vore uppenbart obilligt. Vad naturen störst har att bjuda bör få njutas även av dem, som icke fylla detta mått.

Denna tanke torde ligga till grund för Svenska turistföreningens verksamhet i fjällen. Färdeleder hava åstadkommits efter vissa huvudstråk och där hava till de farandes tjänst gjorts några mindre, enkla anläggningar. Härvid har man försökt göra så ringa ingrepp på naturen som möjligt. Man har icke lockat med lyx och nöjen. Därigenom vinnes en garanti för att endast den verkligt naturintresserade gör sig besvär, men det har beretts möjlighet för den mindre bemedlade, den mindre starke och den mindre erfarne att själv få se undret. Mellan dessa huvudleder finnas alltjämt kvadratmil efter kvadratmil av ödemark, som icke ens blivit oskärad av en kåta eller stuga, och där den verklige sportsmannen, om han vill tränga dit in, får själv bära sitt hus på ryggen. Svenska turistföreningen har särskilt blivit klandrad för åtgärder inom nationalparkerna. Tiden tillåter mig ej att ingå härpå, och det är ej heller nödvändigt, då från turistföreningens sida en uttömmande redogörelse lämnats i 1928 års årsskrift. Jag vill endast understryka, att föreningen skulle illa fattat sin uppgift, om den ej genom ordnande av en enkel trafik på den sammanhängande sjökedjan i Luleälvsdalen öppnat möjlighet att för rimlig kostnad nå det mest storslagna partiet av den lappländska fjällvärlden.

STF tog denna uppgift på allvar. I Svensk turistkalender 1933, som gavs ut av STF hittar vi:

Å sjöarna ovanför Stora Sjöfallet upprätthålles regelbunden trafik; på Kårtjejaure (8 km) med motorbåten »Suorva» (tillhör STF), rymmande 46 passagerare och görande c:a 6 knop, 4 dagar i veckan, och på Suorvajaure med motorbåten »Tilca» (tillhör STF), som tar 30 passagerare och gör c:a 7 knop, 2 ggr i veckan. »Akka» går till Vakkotavare (7 km), där vandringsleden till Kebnekaise tar vid, till Svenska turistföreningens Akka- och Vaisaluoktastugor (43 resp. 51 km) samt till Ritsemjokk (43 km), där leden till Sitasjaure börjar. 

Då fanns det hela tre båtar som trafikerade ”sjöarna ovanför Stora Sjöfallet”!

När jag läste Arthur Lindhagens föredrag från 1929 slogs jag av hur dagsaktuell han var och är. Han beskrev också något som skulle vara en förskräckande framtidsvision:

"Vi skulle kunna göra följande i mångas tycke kanske överdrivna tankeexperiment: till Sylarna — helst kanske också till Kebnekaise och Akka — anlägges bred bilväg; vid foten byggas stora turisthotell; en bergbana leder upp till toppen, där restaurant anordnas. Från dennas veranda kan man över sina läskedrycker uttrycka sin förtjusning över vildmarksstämningen."

Vi är väl inte riktigt där än.

M/S Storlule går fortfarande detta år 2019. Själv har jag åkt med båten många gånger och överfarten har inte så sällan varit lite knepig. Kastvindar och krabb sjö har mött oss men jag har alltid känt mig trygg i överfarten. Och vi har alltid kommit välbehållna till Änonjálmme. Jag utgår från att STF inte ”illa fattat sin uppgift” och att båttrafiken från Ritsem även fortsättningsvis kommer att ha en central och unik betydelse för föreningen.