Såhär såg det idag ut under vår fina julgran som trillade ner från himlen ett par dagar efter julafton:

Tyvärr meddelade Salewas kundtjänst att deras fina UFO-skruvar är helt slut och att de fortfarande jobbar på en ny omgång, så det fick bli den bästa ersättaren vi kunde hitta.

Det är banne mig Bastians fel alltihop.

Det var Bastian som tog mig med för att klättra alpint för första gången. En trygg, tystlåten kille som lever för och av bergen. Han hade nog inte en tanke på att den helgens lilla utvalda grupp av alpin-aspiranter innerst inne var mer ängsliga än vi försökte ge sken av. Och för att göra en lång historia ovanligt kort så hade jag nog aldrig varit så glad för att komma hem som efter detta första alpina äventyr. Samtidigt öppnade det en helt ny värld och ett sug efter mer...

Denna mycket omtyckta klätterscen kanske någon känner igen?

Bastian är notoriskt svår att hålla kontakten med, men igår fick vi ett typiskt kortfattat mail med frågan: "Vill ni klättra is? Gasteiner Tal, Eisarena (Mordor och Supervisor) från fredag till söndag." Vi googlar. 300 meter, WI5... Taget!

Förra året var mitt första på is, jag har på grund av skador länge haft regelrätt fobi för eländet, och att frysa är inget jag uppskattar heller. Vi åkte trots detta med en grupp till Pitztal, och där trillade polletten ner. Is är oemotståndligt kul!

Nu tänkte jag dela något jag skrev efter min första isklätterupplevelse.

Frusna fall i Pitztal

I Tirol i västra Österrike ligger Pitztal. Det är en knappt 40 km lång dal genom vilken floden Pitze ringlar sig fram, från Wildspitze i söder till sitt utlopp i floden Inn i norr. Det är ett fint område som erbjuder det mesta av både sommar-och vinteraktiviteter; vi hade lockats dit för att klättra våra första isfall. Vädret skulle bli perfekt, bara några få grader under nollan, och hela gruppen såg fram emot långhelgen. Utom möjligtvis jag... Vivar ett gäng på sju personer som anlände till nattkvarteret på torsdag kväll: de två ismagade skyddsänglarna Ansgar och Sasha, samt Jens, Jesko och Stefan och vi. Eller i mina ögon: sex starka killar och jag.

Kitzgartenschlucht

Efter fredagmorgonens frukost rullade vi mot Kitzgartenschlucht, en smal och mörk ravin där det alltid finns is under normala vinterförhållanden. Dess frusna fall byggs nämligen upp på konstgjord väg genom bevattning, allt som behövs är minusgrader.

Dagens första insikt var att det var brant. Jag hade i brist på erfarenhet målat upp en inre bild av vad som skulle möta oss: lätta sluttningar på kanske 70-80 grader. Det här var nästan vertikalt och ibland överhängande. Vi hade redan fått veta att regel nummer ett när man leder på is är att man inte får falla. Det kan vara lite svårt att acceptera när man är van vid klippklättring, där det är grundläggande att lära sig lita på säkringskedjan. Vid isklättring är det mer som kan gå fel. Med stegjärn på fötterna och isyxor i händerna är risken att man skadar sig, fastnar eller tappar något är helt enkelt lite högre. Jag hade just accepterat denna "sanning" när jag fick höra något som fick magen att gny lite extra. Tydligen bör man inte ens falla på topprep; den säkraste av alla säkringsformer. Något jag snart skulle komma att strunta i, men såhär inför mitt första isfall var uppmaningen inte betryggande.

 Ansgar och Sasha började med att sätta upp topprep på några "lätta" leder. Vi övade på tekniken och gjorde nog det mesta fel. Som tur är så är kroppen smart nog att vänja sig snabbt vid nya rörelsemönster, så under loppet av en enda dag hade vi allihopa både förbättrat tekniken, provat på att leda smat klättrat tekniska leder på topprep. En stor skål till var och en!

Ett av dagens första "enkla" isfall.

Jesko på ett av sina första lead.

Taschachschlucht

Lördagen tillbringades i en lika mörk och smal, men än mer naturromantisk snökantad ravin kallad Taschachschlucht. Här kunde alla replag klättra parallellt med god överblick. Mitt starkaste minne från dagen var att leda ett replag om tre med Jesko och Jens. Eftersom jag har mest erfarenhet av replagsarbete från annat håll fick jag vara den som höll ihop och styrde laget. Tillgodo stod ett 30-meters isfall som vi tänkt dela upp i två replängder, där jag skulle leda den första och säkra Jesko upp de andra.

Nu tar det alltid tid att att öva replag om tre med oerfarna. Och det blev etter värre då Jesko på sin replängd beslutat sig för en alternativ, mixad väg upp på vertikal klippa. Efter en säkring gjorde han med hull och hår det man absolut inte får, och föll under lead. En dramatisk stor båge som slutade några meter åt sidan om vårt stand. Allt hade gått bra utom att ena yxan satt kvar högt däruppe på klippan. Change of plans. Jag klättrade vidare till toppen och tog upp de andra, Jesko med bara en yxa nästan hela vägen.

Under tiden hade Markus roat sig med teknisk klättring på is och klippa. Lagom till att jag kom ner, något matt efter det lilla äventyret, firades han ner från ett överhängande spektakel där greppen bestod av sprickor precis så smala som yxornas blad. Det var en oerhört vacker linje. Markus sken som en sol.

Min symmetrisjäl är lite för modig för vad jag tycker är bra för honom... Men jag är glad att han inte ledde dessa.

Resten av dagen fick vi testa olika yxor och skruvar. En oerhört vettig idé att göra i grupp, med tillgång till mycket prylar, eftersom utrustningen är dyr och det är känsla, tycke och smak som avgör valet.

På kvällen firade vi med öl i bastun. Detta är en fin tradition som helt gått förbi den tyska kulturen, men våra nya vänner insåg snabbt sitt misstag och anammade traditionen med full entusiasm. Kvällen blev lång och man kunde knappt tro att vi morgonen därpå skulle gå upp ännu tidigare än hittills.

Multipitch på Luibisbodenfall

På söndagen skulle varje replag i vårt glada isklättergäng klättra multipitch på egen hand på Luibisbodenfall. Den totala stigningen är 450 höjdmeter, idag var 300 hm av detta klätterbart. Isfallet är uppdelat i tre nivåer med en blandning av korta och långa replängder på varje nivå. 

De första två nivåerna kunde vi klättra nästan utan stopp, därefter måste man gå en längre sträcka i brant snö; dagens mest svettdrivande aktivitet och för mitt knä heller ingen höjdare. Jag hade naturligtvis vridit om det dagen innan och sett det svullna över kvällen, men att missa en multipitch finns inte i min värld. Det var bara att tejpa ordentligt och sedan skylla på det för att låta Markus leda. Han tackade inte nej. Ändå undrar jag om han inte ångrade sig ibland, mitt under någon av de längsta replängderna, med rutten is vinande under yxorna trots precisa slag och risk att träffa oss stackars säkrinsslavar nedanför med isregn. Inget alls att sätta en vettig isskruv i, och ibland det där vansinniga ihåliga ljudet från ett tunt isdraperi. Och så lössnö-runouten varannan gång man avslutar en replängd. Jag är kluven över om jag föredrog mitt dåliga knä eller att behöva leda.

Isen var så trist att jag tog med en bild på utsikten i stället...

När vi väl kom upp till tredje nivån hade knät nästan helt tappat sugen. Givetvis började här en av dagens längsta replänger...

På något sätt kom vi upp allesammans till slut, och medan Markus började klättra de sista vertikala metrarna säkrad av Sasha började jag redan fira ner.

Så återvände vi alla någorlunda välbehållna, kvar är bara de goda minnena, och med några dagars distans var suget efter nya utmaningar redan tillbaka.