Höjdkurvor var allt jag kunde se igår kväll när jag slöt ögonen. Taggad till tusen! Varenda värmande lager framtaget, bara att hoppa i när solen gått upp på nytt. Tåvärmarna på och ner i pjäxorna.

Vi hade gissat på -19 grader uppe vid Kanzelwands bergstation, till vår lättnad var det bara -17,6. Utanför liften stod ett par killar och hoppade med snurrande armar. Men vi behövde inte bekymra oss om uppvärmning, eftersom denna skidtur börjar med svettig snöpulsning över Kanzelwands kam. Mödan belönas med ett härligt åk ner över bergets sydostsida. Förutom en komisk ofrivillig manöver ner i en dold "Fischmaul" (en djup öppning som bildats av att hela snötäcket har släppt abrupt och glidit neråt) så gick det faktiskt riktigt bra till och med för mig.

Nere i Warmatsgund-dalen skulle vi sedan spänna på stighudarna och traska upp mot Griesgundkopf, samt Alpgundkopf om allt flöt på bra. Väl medvetna om att det var grad 3 på lavinskalan granskade vi bergssidan från dalbotten. Det såg okej ut. Brantare än 30 grader, vilket på dessa nordvända gräsflanker skulle innebära att vi måste vara mycket försiktiga och hålla avstånd, men direkt farligt såg det inte ut. Härifrån.

En bit upp tilltog lutningen. Inte så att det var alltför svårt att ta sig fram med kickturns och skrå, men tillräckligt för att introducera ett obehagligt riskmoment. Att lavinsändaren är på och kunskaper finns lugnar inte speciellt mycket när man vet hur stora krafter det kan handla om. Men vi visste att det skulle plana ut längre upp och det kändes fortfarande acceptabelt. Markus började ta för vana att mäta lutningen. 37, mjahh, 42, näe...

Det började bli riktigt knöligt att göra kick turns. Då Markus skråade över ett område på uppåt 47 grader, började han nästan tappa kontrollen över skidorna som ville glida ner längs slänten. Vi förstod att det var det hårda äldre skiktet under som gav upphov till problemen, och att decimetervis av nyfallen lössnö egentligen har noll intresse av att klänga sig kvar på sådant underlag.

"Jag rekommenderar att du vänder!" ropade Markus. Lämna honom ensam här uppe? Jag följde honom med blicken medan han sakta tog sig förbi ett extremt parti, och sedan upp för det sista branta stycket innan det flackade ut. Säkert tio kickturns på tolv höjdmeter. Ok, han fixar det därifrån. Han MÅSTE fixa det. Jag vänder.

Mitt i branten stod jag och undrade hur tusan jag skulle vända. Borde jag ta av stighudarna? Den bitande kylan talade emot - det skulle bli ett stort företag att få av dunyttervantarna, ta av och packa ner hudarna utan att få in för mycket snö (jag måste använda dem igen snart), komma upp på skidorna igen när jag stog en halvmeter-meter nedanför i fluffsnö som bara glider, och så få på de där sabla yttervantarna igen. Men jag gjorde det ändå. Tack och lov, för annars hade jag ju inte kunnat svänga alls. Det här var säkrare, och längre ner blev det faktiskt riktigt roligt då lutningen avtog.

Väl nere, med stighudarna på igen, unnade jag mig tid för bilder och en slurk vatten. Fotvärmarna som skulle hålla i 6 timmar började nu ge upp efter fyra, men värre var det med fingrarna som hunnit bli så kalla att det var på gränsen. Jag har en särskild förmåga att få så kalla fingrar att jag inte kan ta på mig vantar själv och därmed lätt blir handlingsförlamad. Det har redan hänt ett par gånger, men då har jag haft tur med hjälpsamt sällskap. Nu var jag ju ensam...

Och hur går det för Markus?!

Tanken fick mig att raska på igen. Tills - hallelulja! - solen nådde andra sidan dalbotten! Jag tackade min lyckliga stjärna för att det gick ett spår precis där solen äntligen letat sig ner, och stod snart och njöt av värmen och omgivningarna. Snölandskap kan verkligen bli magiskt vackra. En offpist-skidåkare kom i kapp mig då jag stannat för att fota, hans två snowboard-kumpaner lunkade fram tätt efter. Vi tjötde lite innan jag knatade vidare längs dalen, snabbare än dem eftersom jag hade bemödat mig med att använda stighudar.

Och där var Markus!

Just nedkommen från sin spännande skogsfärd fann jag honom i skuggan tvärsöver dalen. Glada över att allt gått bra tog vi Brotzeit i solen och plockade av stighudarna igen - enligt både karta och verklighet borde spåret fortsätta någorlunda nedförs. Nja... Det hann bli mycket stakande på halkiga skidor innan vi till slut, helt genomsvettiga, nådde Fellhorn-liften.

Trots allt var kraftreserverna inte helt slut än, så vi beslutade oss för att åka upp till toppen av Fellhorn och kolla in läget. När Markus pekade på möjliga nedfartsvägar över Gehrenspitze en bit bort så förstod jag först inte alls att han menade att VI kunde åka där - IDAG.

Men jag är inte den som är den. Ner och upp, ner och upp i olika pister och liftar för att närma oss kammen ut mot Gehrenspitze. Jag hade under gårdagskvällen sett en youtube-video med en kille som skidat över denna kam, och tänkt att det där ser ju vansinnigt läskigt ut. Som smalast är kammen nästan lika smal som mitt par skidor, och det kryddas med många hårda gupp i alla olika storlekar. Vilken tur att jag hade tränat på gupp så mycket när vi åkte vid Walmendingerhorn senast...
Det gick faktiskt bra. Jag tog det lugnt, men inte alls mesigt och ett par hopp blev det också. Det var faktiskt värre att ta sig ner från Gehrenspitze. Mycket brantare än det hade sett ut från Fellhorn, rejält uppåkt, och benen var trötta. Sakta men osäkert, i stoooora svängar...

Sedan var det stigen nerför nordsidan av Gehrenspitze. Jag har gått där flera gånger på sommaren. Det är en brant, smal stig med halvmeterhöga "trappsteg". Hu je, ofta är det bättre att inte veta vad som väntar... Men det gick faktiskt också förvånansvärt bra. Faktum är att det svåraste på hela nedfarten visade sig vara den sista, helt ofarliga öppna biten ner till pisten och byn, för det var så otroligt uppåkt och samtidigt så otroligt mycket snö att både ben och lungor fick gå på högvarv.
Ja jisses, nu är jag sådär trött att det är obekvämt att behöva resa sig. Men det var det värt. Det var varken den härligaste eller skojigaste av våra turer, men lärorikt på många sätt och för mig personligen ännu en framgång i min alldeles egna utmaning, att våga ännu mer.

En video från kammen till Gehrenspitze finns här:  

Phuh - det var ju enkelt att bli av med bloggens första och därmed svåraste inlägg - bara att ta det senaste ur högen av alla skriverier från strapatser här och där. Det kanske tillkommer lite gammalt blandat med nytt som kommer upp här. Jag uppskattar verkligen berättandet i sig, men framförallt gör jag det för att minnas. Ety mitt minne är verkligen som hos en guldfisk. Jag känner bara till ett botemedel förrutom bild och text: att vara ute och uppleva mer, varje dag.