Som en del kanske vet valde jag att bosätta mig i Glomfjord som är nära Bodö. Efter en tid blev det dock olidligt att leva i det Norska samhället och den ständiga känslan av att vara i ett utvecklingsland i östblocket. Om man bortser från det kände jag mig en aning begränsad. Naturen var fantastisk men man måste nog vara intresserad av Kajak för att leva kustnära i Norge. Det fanns bara en väg och det var RV17. Förvisso helt säkert en av världens vackraste vägar men man blev lite hemmablind. Sen när man skulle på promenad innebar det alltid att man skulle upp på 700-1000 meters höjd. Det var akut lavinfara på vintern som begränsade tillgängligheten till högplatån och när man väl var där fanns det risk att trilla ner i 40 meter djupa, överdrevade grottöppningar. Å andra sidan fanns det oändligt med grottor och en ganska häftig Canyon i området. Skog finns vid åarna och uttorkade fjordar. Jag har en stor kärlek till området och vill tillbaka men min poäng är följande: Känn efter vad du vill. Är det alpinism, lavinfara och tuff mountainrunning, isklättring och daglig motion i en trappanläggning med över 1000 steg? Då är Glomfjord bra. Om det är lite flackare terräng med kanske en tur upp på Stegtind? Ja, då funkar Bodö utmärkt. Där finns oändligt med vandring. Området kring Svartisen bjuder på blåpolerade glaciärdalar där jag blivit förvånad över att få se ett fotsteg. Har så gott som aldrig träffat på en människa däruppe. Närheten till Padjelanta, fjällen mellan Arjeplog och Bodö. Området har världens kraftigaste havsvattenström. Världens bästa fiske och dykvatten, världens största bestånd av havsörn, Skandinaviens största sammanhängande kalkstensplatå med tillhörande grottor och formationer, en av Nordens största Glaciärer som kalvar spektakulärt ut i Storglomvassdammen som är världens största stenlagda damm med asfaltskärna, en av de glaciärer i världen som når närmast havet och tåget dit är en av världens vackraste. Allt enligt Norsk världsuppfattning och favöriserande parametrar men det är spektakulärt. Nu svävade jag iväg igen. Annars tycker jag att Värmland funkar. Rofyllt, trevliga människor och stora virkesåkrar. Skog finns här och där.
Edit; Tillägger att ett varv runt halvön Kunna var ganska utmanande. Iaf om man missar ledmarkeringen. Friklättring med iskallt havsvårvatten under sig. Har aldrig varit så koncentrerad. Ett fall hade kanske inte lett till döden men hypotermi och komplikationer...