Vikten oviktig?

[Calexico]

Att traska genom snåriga videfält med meshskor tror jag man helst undviker, iaf om man är rädd om dojjorna (och fötterna). Nåt skydd är det väl knappast att tala om, så revor och dyl borde man få räkna med.

Har bara vandrat med kängor hittills och aldrig varit blöt eller kall om fötterna. Nackdelarna är tyngden med dess bieffekter (knäproblem, trötta fötter). Kört skalkänga med högt skaft - Väldigt skönt och stabilt med skon fastknuten en bit upp på vaden och med lösare knutna nertill så man kan röra tårna.

I år tänker jag dock testa meshiga terränglöparskor för att se hur det känns. Sealskinz får inte plats pga tjockleken, men däremot har jag tunna fotpåsar vid vad och regn.

Finns inget rätt eller fel som vissa tycker i tråden, det är väl bara att testa vilket som passar en själv bäst.

Skickat från min GT-P5110 via Tapatalk

 

[nermander]

Lättaste (och mest långlivade) skor jag hittat är vanliga foppatofflor. De är billiga (särskilt kinesiska kopior) och väldigt bekväma. Möjligen duger de inte till vandring. Men det vet jag ju inget om.

När jag gick Forsfararna för 30 år sen hade vi en smålänning i vår patrull som drabbades brutalt av skoskav de första dagarna. Dag tre gav han upp kängorna och tog på sig träskorna som han var van vid att gå med hemifrån. Han gick resten av hajken i dem utan problem.

Men enligt de som förespråkar högskaftade kängor borde han tydligen brutit båda fötterna flera gånger under de två veckorna vi vandrade i värmländska skogar. (Jag hade själv den åsikten när han sa att han tänkte gå i träskor istället, jag var ju scout och i scouterna hade man ju i princip åsikten att det ska vara rejäla kängor.)

Även om det nu är ett anekdotiskt bevis så räcker det ju i mina ögon för att spräcka myten att man måste ha höga skaft för att få stabilitet.

 

[Kal-P-Dal]

Jag har ju faktiskt gått en promenad, blev påmind av nermanders anekdot.
Inte någon fjällvandring kanske men ganska mycket för tre 50plussare utan kondition, alla i träskor. Från parkeringen (norra tror jag) och upp till toppen ovanför Slåttdalsskrevan. Det var längre än vi väntat oss, kommer inte ihåg hur länge vi gick (vi gick tillbaks också, fortfarande i träskor). Det gick alldeles utmärkt men vi mötte div personer i höga kängor som skakade på huvudet när dom såg vad vi hade på fötterna. Tja det var ju ännu en anekdot...

mvh thomas

 

[grodanbolle]

När jag gick Forsfararna för 30 år sen hade vi en smålänning i vår patrull som drabbades brutalt av skoskav de första dagarna. Dag tre gav han upp kängorna och tog på sig träskorna som han var van vid att gå med hemifrån. Han gick resten av hajken i dem utan problem.

Men enligt de som förespråkar högskaftade kängor borde han tydligen brutit båda fötterna flera gånger under de två veckorna vi vandrade i värmländska skogar. (Jag hade själv den åsikten när han sa att han tänkte gå i träskor istället, jag var ju scout och i scouterna hade man ju i princip åsikten att det ska vara rejäla kängor.)

Även om det nu är ett anekdotiskt bevis så räcker det ju i mina ögon för att spräcka myten att man måste ha höga skaft för att få stabilitet.

Det beror på vanan och att stabiliteten finns i ankeln. En vridfast sko hjälper till att stödja ankeln. Jag har sett bärare i Nepal som går i flip flops men det är knappast något man rekommenderar en nybörjare. Det här säger liksom sig själv och det är nog bara du som trott på den myten.

 

[nermander]

Viken myt menar du att jag tror på?

Jag börjar misstänka att jag har uttryckt mig otydligt för jag känner att jag tillskrivs åsikter som jag inte har.

Det som jag menar är en myt är att det är man måste ha höga skaft för att få stabilitet. Den myt odlas av många kängtillverkare, som marknadsför sina högskaftade kängor som "stadiga".

Jag menar att det är mycket mer hos skon som avgör stabiliteten än enbart skaftet. Och är resten av skon tillräckligt stabil så klarar sig de allra flesta med skor utan skaft.

Det är möjligt att höga skaft kan bidra till lite ökad stabilitet, men jag menar att om skaftet bidrar till ökad stabilitet (i sidled) så bidrar det också till att kängan blir jobbigare att gå i (på grund av ökad stabilitet i längsled).

Det finns skor med höga skaft som stabiliserar, men de skaften är då gjorda av hårdplast och sitter med leder i höjd med fotknölarna just för att man ska kunna gå vettigt i skon. Och jag har inte sett några vandringskängor med den lösningen.

 

[erephus]

Skaftet på kängan knyter iaf jag så löst att det är osäkert om det gör till eller från när det gäller nån stabilitet. (Det är också ett råd som jag sett här på utsidan och som jag i något annat sammanhang när jag var yngre fick tips om, blodflödet och ventilation?)

Men själva skodelen i kängan upplever jag som stabilare än andra skor jag prövat eller har (nej, jag har inte testat alla).

Skickat från min D5803 via Tapatalk

 

[camoscio]

Om folk skulle besvära sig att hålla sig till ämnet, samt låta bli att kommentera eller bemöta saker som aldrig sagts?

Jag ställde en fråga - "vikten oviktig?"- och, mer konkret, vad just den här kängan vägde. Den senare frågan besvarades i inlägg #14. Den förra kan omöjligt tolkas som ett påstående att "vikten är det viktigaste av allt".

Om jag säger att jag "för egen del" inte ser behovet av höga skaft, när jag inte rör mig i brötig skogsterräng
så kan det omöjligt tolkas som en rekommendation, än mindre en lättsinnig sådan, till andra.

Att jag undviker brötig skogsterräng är dessutom inte detsamma som att jag enbart går på släta skogsstigar - jag är i grunden bergsvandrare; skogssträckor är för det mesta transport. Och även i Pyreneerna (161 vandringsdagar), Alperna (419) och fjällen (174), för att inte tala om Skottland (11), förekommer regn.

Fortfarande har igen förklarat varför man behöver särskilda sorters skor när man inte går markerade leder. Jag har gått utanför lederna i ex.vis Dovrefjell, Jotunheimen, Reinheimen, Trollheimen och Skarvheimen, vilket oftast var lättgångna passager, beroende på höjden (man vill ju kunna korsa bäckar och älvar). I Skottland gick jag 11 dagar på en rutt nästan helt utan markeringar och vägvisare; jag hade dock fotknölsshöga skor, 1100 gram, och kunde ha klarat mig precis lika bra med låga vandringsskor.

Jag efterfrågade inte den eviga debatten om skaft och vriststöd, som ju aldrig leder någon vart. Ironiskt nog står i recensionen att vriststödet på denna känga är "så där", men det står inte vad som vägledde det påståendet. Inspektion av skaften? Jag minns att jag för många år sen i Italien kritiserades för att mina Raichle-kängor hade för mjuka skaft, vilket aldrig störde mig. Och idag påpekas ofta - speciellt i Alperna - att jag har för låga eller för lätta skor.

 

[joanna]

Frågan "Vikten oviktig?" öppnar ju för redogörelser för hur viktig/oviktig den är för olika personer, när de värderar vikten mot andra prioriteringar och egenskaper de vill ha hos sina skodon.
Jag tycker att många av trådinläggen ger intressanta bidrag till förståelsen varför vi väljer olika i det avseendet.
Mitt eget svar är sammanfattnigsvis att jag är alltför frusen för blöta fötter och sandalvad, därför (motvilligt) väljer skor som skyddar mig från det, och accepterar "priset" av några hundra grams högre vikt.

Andra har lyft fram andra aspekter, t ex skydd, stabilitet (en stabil sula är tyngre än en mycket tunn/mjuk), med mera. De som väljer "lätt" har framhållit smidigheten, förmågan till snabbtorkning m m.
Allt detta relevant för frågeställningen, och troligen, inkl. sidospår och utvikningar, intressant att läsa för en nybörjare i begrepp att skaffa sig vandringsskor.

Tråden är offentlig och det är inte bara frågeställaren som ska ha "nytta" av svaren.

 

[grodanbolle]

Nu faller naturligtvis ändå den här fotbeklädnaden för min del på sin längd - vad ska man dessa höga skaft, om man inte går i brötig skogsterräng?

Nån som vet?

Jag efterfrågade inte den eviga debatten om skaft och vriststöd, som ju aldrig leder någon vart. Ironiskt nog står i recensionen att vriststödet på denna känga är "så där", men det står inte vad som vägledde det påståendet. Inspektion av skaften? Jag minns att jag för många år sen i Italien kritiserades för att mina Raichle-kängor hade för mjuka skaft, vilket aldrig störde mig. Och idag påpekas ofta - speciellt i Alperna - att jag har för låga eller för lätta skor.

Det gjorde du visst.

Längre skaft ger främst:

Bättre vriststöd.

Klarar bättre lättare vad.

Man slipper sten/snö i skorna och gaiters.

De skyddar bättre mot grenar och bröte.

Angående vikten så brukar vikten på högre vandringskängor ligga mellan 800- 1000 gram/känga.

 

[camoscio]

Det är ju bra att andra vet bättre än jag vad jag vill. Just detta med skaft och vriststöd är en evig debatt där på en sidan står de som aldrig prövat alternativen och på den andra en som knappast har särskilt omfattande erfarenhet av brant och instabil terräng (och fortfarande inte vet att kängor i allmänhet -
speciellt dessa! - har snabbsnörning i skaften.)

Jag kan inte se att jag någonstans efterfrågat denna repris. Jag undrar däremot för egen del vad jag ska med höga skaft när jag inte känner den minsta dragning till brötig skogsterräng.

Min fråga, förvisso retorisk, var "vikten oviktig?. Vikt är ofta indikator på något annat.
Om det normala är att vikten ligger mellan 800 OCH (inte "till" eller "-") 1000 gram så kan man ana att en parvikt på 1400 innebär en mindre stel och klumpig känga, vilket kan vara fördelaktigt, eller iaf något man vill veta.

Andra exempel på viktens betydelse: jag använder en superskön skjorta som väger 180 gram - det är då ganska lätt att sluta sig till att en flanellskjorta på 350 gram kanske inte är så behaglig att ha på (och jag tror inte att marklyft eller annan styrketräning ökar komforten!!).

Min sköna vindoverall väger 400 gram, vilket är klart mindre än redan sådana där "vandringsbyxor" med förstärkningar i knäna och rumpan och "praktiska" fickor. Det är lätt att inse att det alternativet inte är lika bekvämt, för mig, och att ett sådant plagg tar upp mycket större plats när det är för varmt att ha det på.

Osv.

Som sagt, vriststöd - jag har inte märkt sämre vriststöd sedan jag av en lycklig tillfällighet gick över till låga skor. När andra frågar råder jag dem inte, jag berättar bara att jag är en 71-årig gubbe med förbenat hälsenefäste, svaga vrister och usel balans. Folk kommer ändå att göra som de tror eller har läst i ngt friluftsmagasin och återkomma med frågor om hur många par strumpor man ska ha på och hur ofta man ska byta, om de nu väljer höga kängor (t ex på Sörmlandsleden!).

Grenar och bröte ska man förstås undvika. En gång i Pyreneerna, första dagen på en månadslång tur, hamnade jag först på en riktigt brötig och långsam skogsstig (troligen resultatet av sena snöfall) - mina ytterst stadiga 1600-grammare ökade inte lusten utan jag tittade på kartan och valde ut en annan variant. Varför ska man plåga sig?

Man kan nog säga att alla mina vad är "enklare", huvudsakligen stengång, men inte heller där har jag märkt att skafthöjden har någon betydelse. Man kan förstås undra varför så många byter skor när de vadar?

Sten? Jo, en och annan småsten kan hitta in i mina dojor, men sådant hände även i mina kängor, speciellt om jag måste ta dem av och på vid klädbyte. Men det är ju lätt att få ur. "Gaiters" (svenska:damasker) har jag aldrig använt. Verkar onödigt krångel.

Kontentan är förstås: ge all relevant information, beskriv gärna egen erfarenhet, men att råda någon är meningslöst.

 

[Smogz]

Till vikt då. Har för mig att jag på lättpackningssidorna här på forumet läst studier som visar att ett kilo på fötterna motsvarar fem kilo på ryggen. Borde gå hitta via sökfunktionen. Så enligt den studien är förstås inte vikten ointressant. För min egen del är det inte så noga. Jag går inte i fjällen för att få ut max kilometer för minimal insats.

 

[camoscio]

Till vikt då. Har för mig att jag på lättpackningssidorna här på forumet läst studier som visar att ett kilo på fötterna motsvarar fem kilo på ryggen. Borde gå hitta via sökfunktionen. Så enligt den studien är förstås inte vikten ointressant. För min egen del är det inte så noga. Jag går inte i fjällen för att få ut max kilometer för minimal insats.

Det gäller energiåtgången, och bygger på inte helt lättolkade studier; OJMR handlade det om rätt höga hastigheter på löpband, upp till 7 km/h (jag kan gå lite drygt 6 km/h på motionsstig, med beslutsamma steg och svängande armar). Och det är speciellt intressant för dem som verkligen vill gå fort och långa sträckor. Själv har jag helt andra motiv för att hålla packningen nere: http://www.huthyfs.com/minpack.html