Ekosystemet i på de brittiska öarna har veterligen inte kollapsat trots frånvaron av varg, så oersättlig är den väl knappast. Ingen art är oersättlig eller för den delen katastrofal. Om en art försvinner eller kommer in så kan balansen rubbas för en tid, men förr eller senare inställer sig en ny balans. Sådana här rapporter får nog betraktas som till vetenskap utklädda värderingar.Stadan; sa:Nyligen har flera studier, både praktiska och teoretiska (simuleringsmodeller av ekosystem) visat att stora rovdjur kan spela en helt avgörande roll för balansen och resiliensen (återhämtningsförmågan eller buffringsförmågan) i ekosystemet.
Se Biodiverse, Centrum för Biologisk Mångfalds nyhetsbrev sid 16: http://www.cbm.slu.se/publ/biodiverse/06_3.pdf
På DN debatt publicerade flera framstående zoologer, etologer och systemekologer argument mot lokal förvaltning av rovdjur 3 oktober:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=577163
Citat från DNartikeln ovan:
"Introduktionen av varg i Yellowstones nationalpark i USA är ett annat exempel. Innan vargarna åter etablerades fanns björn och prärievarg som inte är tillräckligt effektiva jägare för att påverka de stora stammarna av hjortdjur. Detta ledde till ett högt betestryck som påverkade floran och därmed andra arter som är beroende av växtligheten. Introduktionen av varg har lett till högre biodiversitet genom att de minskade hjortstammarna gjort att växtligheten återhämtat sig och andra djurarter kunnat öka i antal.
Ett rykande färskt och spännande resultat är att vargarnas återkomst tycks buffra ekosystemet mot en del av effekterna av den pågående klimatförändringen. Om detta visar sig stämma så är det ytterligare ett belägg för att betydelsen av de stora rovdjurens roll i ekosystemen knappast kan överskattas.
Forskningsrönen är överförbara även på svenska förhållanden. I svensk natur i dag finns gott om betande djur och väldigt få stora rovdjur. Det leder till att betestrycket är mycket högt över stora områden. Växter som rallarros, tidigare en vanlig art även i södra Sverige, kan numer i stort sett bara ses på insidan av viltstängslen längs de vägar där den skyddas mot betande och trampande hjortdjur. Föryngringen av många lövträd (till exempel rönn, oxel) är i dag nästan obefintlig."
Sen kan man undra över en del av påståendena i artiklen. Rallarros ovanlig??? Var då?? Utanför DN-huset i Marieberg möjligen, men inte i den svenska naturen. Jo, i de täta granplanteringarna är den ovanlig, men det kan man väl knappast klandra älgarna för. Ingen lövföryngring?? Vi som är gamla nog att komma ihåg hur det svenska landskapet såg ut för 50 år sedan, vet att det som har hänt är att landet håller på att växa igen med lövsly.
Även om så vore att rallarrosen hade minskat så återstår att motivera varför många rallarrosor är bättre än många älgar. Det är inte vetenskap, utan en värdering. Jag gör en annan värdering. Jag vill se ett öppet landskap där inte en djävla massa buskar och träd skymmer sikten överallt. På de flesta håll i Sverige är betestrycket för lågt och det är risk att det blir ännu lägre om rovdjursdiggarna får hållas och försvåra en extensiv djurhållning. Kan någon förresten förklara varför just rovdjur är så omhuldade. Varför får man aldrig läsa något engagerat försvar för fästingars rätt att existera? De är väl också en del av den biologiska mångfalden.