Vet du, så kan det vara. Jag märkte en förändring bland mina medpassagerare till och från stan då jag handlade min ryggsäck nu senast. Till stan var jag ensam men hem snackade en hel del med mig. Och många tittade nyfiket, inte bara på ryggan det märktes utan som om en annan blick fanns där, typ undrar vart hon ska eller så.
-
Om "Fritt Forum"
Det här forumet är för diskussioner som ligger helt utanför Utsidans intresseinriktning. Huvudsyftet är att moderatorer skall kunna flytta hit trådar som startats i andra forum, men som har bedömts inte passa in där men ändå har en intressant diskussion igång. Men det är också möjligt att starta nya diskussioner här, så länge de inte bryter mot forumets regler.
OBS!
Diskussioner och inlägg i det här forumet visas inte på Utsidans förstasida eller på Vad är nytt-sidan, så är du intresserad av diskussioner som ligger utanför Utsidans inriktning bör du själv bevaka forumet (mha Bevaka-knappen.
Varför ???
- Trådstartare peter1959
- Start datum
Eller så är det supersvenskt att hälsa. Min, om än mkt begränsade erfarenhet från vandring i Alperna, säger mig att det inte alls är lika vanligt att hejja där som i svenska fjällen...
//Tobias
Nu är det ju så att just Övik är en ovanligt trevlig stad - kanske för att den är så pass liten. Men visst kan det vara ryggsäcken som triggar litegrann. Eller så hade du en uppsyn som sa att du var på väg att heja, och då tordes de helt enkelt inte låta bli.
Stadsbor kommer ut i från stan och upptäcker att folk har tid och är trevliga där man både hälsar och gärna stannar och pratar en stund. Är själv uppvuxen i ett litet samhälle och där hälsar man och gärna stannar och pratar lite. Är inget konstigt med det, tyckte det var konstigare när flk inte hälsade längre när man kom till storstan...
Eller hur?! Och så måste man liksom beställa tid för att få en fika hos nån. Glöm glädjen i att ringa på dörr'n å hojta :Sätt på pannan, vi é här nu!
På fyra år i Kungsängen fick vi 1 (ett!) spontanbesök!
I skogen hälsar de flesta, men joggare hälsar i stort sett ALDRIG. Även grannar som hälsar och pratar annars bara joggar förbi utan att se en.
Cyklister hälsar däremot på andra cyklister. Är jag ute och cyklar och möter tävlingscyklister så hälsar de, och då kan jag absolut inte misstas för en tävlingscyklist. Använder normala kläder och har ingen uppseendeväckande cykel. Eller? De gångerna jag inte fått växlarna att fungera ordentligt brukar cykelhandlarna bli imponerade av min gamla, välvårdade hoj som tydligen är ovanlig Men hinner de granska märke och modell? Jag tror knappast det.
Cyklister hälsar däremot på andra cyklister. Är jag ute och cyklar och möter tävlingscyklister så hälsar de, och då kan jag absolut inte misstas för en tävlingscyklist. Använder normala kläder och har ingen uppseendeväckande cykel. Eller? De gångerna jag inte fått växlarna att fungera ordentligt brukar cykelhandlarna bli imponerade av min gamla, välvårdade hoj som tydligen är ovanlig
Men hinner de granska märke och modell? Jag tror knappast det.Fast i slutändan är det ju faktiskt man själv som bestämmer om "folk" hälsar. Bara att hälsa, så hälsar folk tillbaka.
Och man anpassar ju till situationen. Att inte hälsa i trapphuset i storstan tycker jag personligen är ohyfsat. Men att hälsa på alla i tunnelbanan är ogörligt. På landet hälsar jag även på folk som åker förbi i bilar. Men där är det ju så mycket enklare. Chansen är stor att man kommer se samma människa igen, och risken är stor att man är släkt med varandra. Så det är bäst att hälsa.
Sen får man inte glömma att det finns positiva sidor med storstans anonymitet och negativa sidor med småsamhällets sociala kontroll. Att hälsa på en främmande människa som går på bygatan betyder ju också (något överdrivet): "Hej, jag har ögonen på dig. Gör som vi så blir allt bra. Gör du inte som vi så matar vi hundarna med dina inälvor." Jag känner många som har flytt från det.
Det bästa är ett mellanting. Som Gröndal.
Och man anpassar ju till situationen. Att inte hälsa i trapphuset i storstan tycker jag personligen är ohyfsat. Men att hälsa på alla i tunnelbanan är ogörligt. På landet hälsar jag även på folk som åker förbi i bilar. Men där är det ju så mycket enklare. Chansen är stor att man kommer se samma människa igen, och risken är stor att man är släkt med varandra. Så det är bäst att hälsa.
Sen får man inte glömma att det finns positiva sidor med storstans anonymitet och negativa sidor med småsamhällets sociala kontroll. Att hälsa på en främmande människa som går på bygatan betyder ju också (något överdrivet): "Hej, jag har ögonen på dig. Gör som vi så blir allt bra. Gör du inte som vi så matar vi hundarna med dina inälvor." Jag känner många som har flytt från det.
Det bästa är ett mellanting. Som Gröndal.
Eller så är det supersvenskt att hälsa. Min, om än mkt begränsade erfarenhet från vandring i Alperna, säger mig att det inte alls är lika vanligt att hejja där som i svenska fjällen...
//Tobias
Enligt min lika begränsade erfarenhet är det ett väldigt hälsande på vandringsleden "Grand balcon nord" i Chamonix. 500 bonjour på en dag kändes det som.
Uppför mt Blanc var folk lite mer sammanbitna. Kan det bero på ansträngningen
Jag håller på "gemenskap" och "inte för många" som orsak. Klart man hejar lite när man möter någon i samma situation som en själv, om inte situationen är rusningstid i T-banan eller så.
För övrigt brukar jag säga att det enda typiskt svenska är att säga att något är typiskt svenskt...
Per
Det är därför man på sådana där grannarmotbrott-kurser får lära sig att alltid hälsa vänligt på främlingar i ens kvarter. De fattar att de blivit sedda.
Jag tror helt enkelt det har med "överlevnad" att göra.
Som Land Rover ägare morsar jag alltid på en annan Land Rover eftersom jag vet att sannoligheten för att jag snart behöver hjälp att laga min trasiga bil läng vägen är överhängande.
Men är vänlig eftersom man kanske kan behöva hjälp. I storstan däremot är det ingen som bryr sig i alla fall, så det är ingen ie' att lägga energi på att hälsa.
När jag bodde i city (Stockholm) hade jag dock alltid huset fullt av kompisar som kom förbi oplanerat på fika!
/Peter
Som Land Rover ägare morsar jag alltid på en annan Land Rover eftersom jag vet att sannoligheten för att jag snart behöver hjälp att laga min trasiga bil läng vägen är överhängande.
Men är vänlig eftersom man kanske kan behöva hjälp. I storstan däremot är det ingen som bryr sig i alla fall, så det är ingen ie' att lägga energi på att hälsa.
När jag bodde i city (Stockholm) hade jag dock alltid huset fullt av kompisar som kom förbi oplanerat på fika!
/Peter
Njutvandringar att längta till
Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg