Varför ???

[peter1959]

Varför hälsar man på varandra i skogen när man möter varandra, men det gör man inte på andra platser, tex på promenaden hemma i parken ?
Hjälpsamheten funkar bättre också i skogen.

 

[bogart]

Men det var väl ganska enkelt. På stan möter jag tre personer i sekunden, jag skulle inte hinna hälsa på den första innan nästa står på kö. Det blir ju olidligt.

 

[Martin Fjäderlätt]

Varför klarar man av att stå klämd rumpa mot rumpa med en främling i T-banan och på bussen, men inte i skogen? Funkar bara den ömsintheten i stan? Varför är vi så fientliga i skogen?

 

[avslLM]

Av samma orsak som:
- busschaffisarna morsar på varandra
- hojåkare vinkar till andra hojåkare
- lastbilsförare vinkar åt andra förare i liknande bilar

Det är väl något slags känsla av kollegialitet/gemenskap bakom.

Men allt detta var bara en ursäkt för att lägga in denna bild:

 

[Ewerhof]

Men allt detta var bara en ursäkt för att lägga in denna bild:

Vilket också påminner mig om att människor för tätt inpå en kan få för sig att ta större friheter i min vardag än en främling i skogen...

 

[brigas]

Vi behöver väl ett visst avstånd mellan varandra för att bry oss om varandra.

 

[lillspöket]

Fast egentligen är det väl ganska märkligt att vi morsar just i skogen. De flesta av oss (inbillar jag mig) är ju där för att slippa träffa människor. Så då borde vi bli gladare av att stirra stint i marken och inte låtsas om varandra mellan tallarna.

Eller?

 

[nermander]

På "landet" (alltså mina föräldrars landställe) där hälsar alla på varandra, oavsett om man känner varandra eller inte. Och då är det ett ganska stort sommarstugeområde med närmare 300 stugor.

Men annars så är det väl mycket det som bogart tar upp, man hinner helt enkelt inte. Alla har väl sett Crocodile Dundee, när han kommer till New York och hälsar på varenda kotte på gatan? Och säger "Vi ses" till nån han råkar stå bredvid på övergångsstället.

 

[Öhrnell]

Man känner väl också en viss gemenskap med dem man träffar i skogen. Båda parter ha ju rustat sig för turen och tagit sig till samma ställe med just den utflykten i sinnet. Alltså är den man möter på något plan en själsfrände i vissa avseenden. "Måste ju vara en trevlig prick som gör som jag"

Jag har suttit i oändliga bilköer i Frankrike och försökt ta mig fram genom att avvika från motorvägen och in på småvägar. Det gick bra tills det tog stopp, och man fick vända och testa en annan väg. Efter ett tag började man heja på folket i de andra bilarna som var ute i samma ärende... Vi hann mötas några gånger under eftermiddagen.

 

[Karolina P]

"Här i fjällen hälsar man på varandra" har jag upplyst mina syskon och andra medvandrare om. "Varför de?" frågade minsta brorsan (då 13år). Tja... För att det är trevligt, för att det är icke-svenskt (...?) och för att man säkert kommer att möta dem igen under vandringen. Trevligast är ju när man får en liten pratstund, kanske lite info om hur stigen framför en ser ut eller om det är något som man bör tänka på. Att få reda på att bron saknas i utbyte som en bit choklad tycker jag är en bra affär...

 

[thomalin]

Alla har väl sett Crocodile Dundee, när han kommer till New York och hälsar på varenda kotte på gatan? Och säger "Vi ses" till nån han råkar stå bredvid på övergångsstället.

Påminner mig om när jag var uppe i kebområdet för några år sedan och stötte på en same...

- Tjena tjena, sa jag när han kom emot mig på sin cross... han stannade och stängde av crossen, vi snackade en stund... till slut sa han... nä, nu måste jag åka... vi hörs....

Inte hördes vi av... ;-) Skön inställning och ett mycket bra bemötande...

Annars så tror jag att det är som många nämner, det är en sorts samhörighet.

Möter jag någon som ser lite skum ut, vilket händer då och då i sthlm... så hejjar jag delvis för att pejla läget lite.

I löp och mtb spåret hälsar jag också, möter jag någon med hund, som kopplas när jag springer eller cyklar förbi så hälsar jag och tackar.

Lite vänlighet kostar inte något.

Thomas

 

[bigfoot]

En lustighet jag märkte i sommar, på Höga Kusten-leden: i skogen hälsade man förstås på varandra, som skogstomtar emellan. Sen kom jag in i utkanten av Örnsköldsvik samhälle, stötte på diverse ortsbor som var ute med hund etc, och märkte att alla fortfarande hälsade på mig! Jag började undra "när ska man sluta hälsa?". Jag tror faktiskt att alla jag mötte fram till vandrarhemmet sa hej. Förvisso trevligt. Hälsar man särskilt på vandrare i Övik? Är det ryggan och kläderna som triggar trivselbeteendet?