> 100-årig diskussion
Ursäkta följande utsvävning från ämnet.
På 1880-talet rådde en liknande diskussion innan "säkerhetscykeln" tog över efter höghjulingarna.
I Ny illustrerad idrottsboks andra band utgiven av Viktor Balck 1887 finns det mycket läsvära kapitlet Hjulsport skrivet av Adolf Östberg med fantastiska illustrationer.
Här ett citat om säkerhetscykeln "Kängurun".
Sidan 424.
"De särdeles låga hjulen medgifva, att man med största lätthet i god fart kan sitta upp och af, hvilket gifver en viss trygghetskänsla, i synnerhet i backar. Maskinens utseende är visserligen något egendomligt samt saknar till en del den elegans och lätthet, som utmärker en vanlig tvåhjuling (=höghjulingen min kommentar), men den är ej heller konstruerad för ungt folk eller för kapplöpningsbanan. Uppför en backe går den förvånande lätt och utför är den beqvämligheten sjelf, i det man placerar fötterna på fotstöden (detta var före frihjulet min kommentar) och sitter så beqvämt som i en stol. På ojemn och stenig väg är denna maskin med avseende på ryttarens säkerhet mycket överlägsen den vanliga, den är t. o. m. påstå vi, säkrare än en trehjuling, man behöver ej frukta hvarken för att gå öfver eller förlora jemnvigten. (Figur 55.)
Under ridt på starkt trafikerade vägar, erbjuder Kängurun fördelen att kunna stannas med bromsen nästan ögonblickligen utan risk för att gå öfver, och då ryttaren, som blott befinner sig några tum från marken, kan hoppa af och svinga sig upp med största lätthet och säkerhet, så är risken så godt som ingen."
Hälsningar Thure
PS Nu kanske jag blir förvisad till ett forum för Cykelhistoriska Föreningen.