Varför Solo?

[Yakherden]

Jag kommer inte att utveckla mina känslor vidare inför frisoloklättraren, inte heller över frisolo som enskild företeelse. Däremot vill jag berömma Spacemonkey för en vacker beskrivning av en bestigning som måste ha varit en djupt känslosam upplevelse.
Det där går nog inte förstå, utan att själv hänga med 700 meter luft under fötterna, när den enda säkringen är dina händer, ditt huvud, din kritpåse och ditt hjärta.

Den ultimata runouten.

 

[Mezzner]

Inom klättring har det alltid funnits saker som fascinerat mig, men där jag solklart insett att jag själv aldrig kommer att gör det jag t ex läst om med fascination. (Tittar jag på klipp med Dan Osman, så är det med fascination och viss förundran. Jag har svårt att förstå hur man väljer att göra som t ex han, men ser inget behov av att fördöma.)

Var gränsen går för mig själv har med åren flyttats, även om jag alltjämt är en mycket medioker klättrare, och även en sådan som gör en hel del val för att eliminera risker. I mitt fall handlar det delvis om "avtrubbning" och delvis om att jag inser att man inte gör vilka misstag som helst bara för att man teoretiskt sett skulle kunna göra det.

Jag har nån slags principiell och självpåtagen syn om att jag FÅR klättra, men under förutsättning att jag gör vad jag kan för att minska risker, och att jag avstår från potentiellt livsfarliga saker helt. Detta utifrån att jag är far (och min sambo och mina föräldrar uppskattar det säker också - även om det kanske är en bonuseffekt).
Var sen gränsen för säker klättring går är subjektivt, men naturligtvis är det en helt annan fråga en frisoloklättring.

Beträffande den personliga respekten så kan jag nämna att det slumpade sig så att jag på eftermiddagen i lördags klättrade tillsammans med den person som tidigare under dagen frisolat "uppvärmningsleder". P g a svårighetsgrad och säkringsmöjligheter var det senare på topprep för oss båda - men det viktiga var förstås att vi naturligtvis inte hade några personliga motsättningar utifrån att vi hade lite olika syn på frisolo.

 

[achtminus]

Hur man värderar risk är en blandning av erfarenhet, känsla, och förnuft. Även hur man reagerar på andras risktagande varierar.

Exempelvis blir min mor så illamående om hon ser någon klättra att hon måste titta bort. Även om hon ser någon sportklättra på film, och trots att jag berättat att sportklättring med ett vaksamt och erfaret replag är betydligt säkrare än att cykla utan hjälm.

Jag blir sällan illamående när jag ser andra ta riktigt stora risker så länge risken är frivillig, men det tror jag tyvärr är ett psykopatiskt drag hos mig själv, eller i alla fall ett drag som tyder på att jag inte är så empatisk. (Kanske samma empatibrist som gör mig måttligt intresserad av lagidrotter?)

Å andra sidan gör min empatibrist att jag kan berätta för andra replag varför jag tror de tar onödiga risker.

 

[kjpil]

Jag var ute och klättrade i helgen och kunde för ovanlighetens skull notera att en kille var på väg uppför en 4/5 vägg med (hela) repet på ryggen.

Vill kommentera att det är rätt intressant hur olika referensram man har. Gissar att det var i Häggsta eller dyl. Enl spacemonkeys svar så kan man troligen inte kalla det för "riktig frisolo" i sådana fall. Och det är en enormt stor skillnad på den typen av klättring (som din vän blev illa till mods av) och något som bedöms som 70% chans att överleva (spacemonkey på sydpillaren).

Huruvida personer själva ska vara fria att välja vilka risker de vill ta är väl mest en politisk fråga?

 

[Mezzner]

Politik? Tja jag vet inte, känns inte som att det är nåt som diskuteras i riksdagen precis.

Precis som Spacemonkey påpekade så finns det olika frisolo, och det finns väl olika skäl till att välja att sola.
I det här fallet som jag såg så var det för den klättraren inte en upplevelse som gav någon omvälvande upplevelse uppfattade jag, utan mer en fråga om att han gymnastiserade och inte brydde sig om att vara säkrad. (Han var där utan sällskap.) 30 m betyder dock likafullt en sannolik död vid ett fall. Det var f ö på en led som många avstår att klättra helt utifrån att den anses som bristfälligt säkrad. Jag pratade ju mer med soloisten senare och han hade klättrat kortare soloturer som jag uppfattade inte låg så väldigt långt från hans OS-grad. Han hade ett förflutet både som Himalayaklättrare och Big-Wall-klättrare, men vi gick inte närmare in på hans synsätt när det gäller solo osv.

Om TS avsåg "the Dark Art" eller osäkrad klättring i olika former vet jag heller inte.

Kunde konstatera att ingen av de få som såg soloisten hade invändningar. Men kamrat vände sig bort i tysthet, och personligen noterade jag ju lite storögt först vad som hände - och mötte honom på ett annat ställe när jag senare firade.

Alla har olika uppfattning om hur stora riskerna är vid olika klättring, och dessutom har alla olika uppfattning om vad som är en acceptabel risknivå. Dessutom klättrar vissa delvid FÖR risken, och andra TROTS risken.
Så att olika människor TYCKER olika om frisolo är ju självklart, och det funkar nog bäst om alla accepterar att det är så.

Sen är det ju onekligen så att jag inte brukar kunna låta bli att kommentera för unga människor hur j-a korkat det är att röka, för deras egen hälsa. Det är deras legala rätt att välja att fördärva sig, och jag kan inte göra nåt åt det. Det skadar inte mig, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera det, för det gör mig ändå bekymrad... Kanske är det vanligt att folk kommenterar klättrare och frisoloklättrare på samma sätt. Jag har dock aldrig råkat ut för det.

 

[johnliungman]

Tack för ett bra svar Pierre!

Själv funderar jag mycket på det här med hur psyket påverkar min fysiska förmåga. Jag solar inte (inte ännu i alla fall) men då och då hamnar man ju i situationer med run-outs eller dåliga säkringar, där "solo-mode" kopplas in. Man får inte ramla.

Det kan ha två olika resultat för mig. Ibland leder det till total skärpning och bortstötande av paralyserande tankar. Bara klättra, noga, eftertänksamt, effektivt. Ibland leder det till sämre klättring, eftersom jag blir för långsam, rör mig stelare, inte committar på grepp som faktiskt duger. Omvänt så kan jag ibland klättra avslappnat och elegant på topprep, och ibland bara bli slarvig.

Frågan, för mig som inte solar men som likt trådskaparen vill lära mig något av frisoloistens mind-set, är hur jag vid en trad onsight kan plocka fram både topprepets avslappnade rörelser och benägenhet att comitta, samtidigt som jag behåller skärpan hos den som faktiskt inte får falla. Några idéer?

För övrigt kom jag att tänka på något Alex Honnold säger i nån film, typ: "Det är vetskapen att jag inte kommer att falla som gör att jag inte kommer att falla."

 

[spacemonkey]

Jag kommer inte att utveckla mina känslor vidare inför frisoloklättraren, inte heller över frisolo som enskild företeelse. Däremot vill jag berömma Spacemonkey för en vacker beskrivning av en bestigning som måste ha varit en djupt känslosam upplevelse.
Det där går nog inte förstå, utan att själv hänga med 700 meter luft under fötterna, när den enda säkringen är dina händer, ditt huvud, din kritpåse och ditt hjärta.

Den ultimata runouten.

Tack för de orden Yakherden!

Kul att den här tråden har utvecklats i en behärskad och respektfull ton från alla som postat, det verkar som om inte minst du har ett genuint intresse att få veta.

Ska inte bli långrandig denna gång...

Jag vill verkligen poängtera att Frisoloklättring inte är något att sträva efter, eller ha som framtida ambition i sina klätterplaner, förr eller senare så kommer man att falla. (Se bara på alla de otroligt duktiga frisoloklättrare som även de till slut bet i gräset. På sista tiden är det John Bachar och Michael Reardon som jag kommer att tänka på).

Varför säger han så?! Spacemonkeysnubben har ju frisolat tusentals replängder genom åren - så illa kan det väl inte vara tänker säkert någon.

Jo, det jag vill säga är att frisolo är ett redskap, en nyckel till det där hemliga eller stängda rummet inne i dig själv, det kan vara ett destruktivt och livsfarligt verktyg men det kan också vara ett rent mirakelmedel och däri ligger faran.

En gång klickar allt och det känns perfekt - nästa gång så går allt fel. Det är mycket svårt att hitta balansen och veta vad man vill skapa med ett så pass farligt redskap, som levereras helt utan skyddsfunktioner och instruktioner. Det går inte heller att reklamera det om man är missnöjd.

"Vanlig" klättring (Trad, sport eller vad som helst, mellan himmel och jord, för den delen) är också verktyg, men det är verktyg som går att stänga av och lägga åt sidan, verktyg som är kontrollerade och CE-godkända.

Det är lätt att ta intryck av andra, att bli inspirerad att själv prova - se vad det handlar om. Jag tror inte att det är rätt väg, det kan faktiskt vara problematiskt att frisolo har blivit mer "rumsrent" på sista tiden - se på Crackohoolic (nu har jag ju inte sett den, men den har tagits upp tidigare i tråden som exempel på frisolo) se på filmerna med Alex Honnold m.fl. det kan bli så illa att unga klättrare tar efter och kraschar.

Jag har fått uppleva det och vetskapen är en tung börda att bära.

Att se in i ett par tindrande ögon som är helt lyckliga, att höra orden från Christina att hon också ska sola, att hon också vill vara fri som fågeln och göra som jag, att hon nästa vecka skall klättra den där sjureporsturen jag berättat så mycket om - hur fin och lätt den är.

Att få ett mail; I'm so sorry pierre, she talked so much about you, she was so inspired by you, I am so sorry but she is no more with us.

Inte ens ett år har gått sen den dagen.

peace

 

[Yakherden]

Jag får be att tacka åter igen.
Återigen väger du dina ord på guldvåg, och du är väldigt noga med att tala om att du bara kan utgå från dig själv, inte rekommenderar osv.

Det tror jag är bra, men även någonting som egentligen inte skulle behöva sägas.
Jag förstår anledningen, samtidigt som jag förstår att en erfarenhet som en inspirerad kamrats död blir orsak till både tvivel på sig själv, sina ord och till skuldkänslor.

Här kommer ändå lite tankar (fast jag sa att jag skulle låta bli, får skylla på den goda Sierra Nevada Torpedo IPA'n, i dödlig kombination med ett i allmänhet bristande omdöme):

Klart står ju, att när det gäller det här, så är man ute och trampar på okänd terräng, inte minst psykologiskt. Det som möter en på vägen, oavsett om det gäller ens egen frisolo, eller ens reaktioner en kamrats frånfälle p.g.a nämnda frisolo, är väl minst sagt ett äventyr ut i psykets yttersta träskmarker. Come good or bad.
Samma princip, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt: Håll i, och kom ut levande, eller inte.

Det sätter verkligen saker på sin yttersta spets, vilket inte skiljer den ordinäre tradklättraren så hemskt mycket från frisoloisten. Allt beror på den enskildes utgångsläge: var hittar jag MIN kant att balansera på? Var hittar jag det som verkligen betyder något? Där jag får konfrontera mig själv på ett fullkomligt och ärligt sätt?
I början av "karriären" var den kanten att våga ta sig upp 15 meter på en inomhusvägg på topp.
DÅ var var man ute å trampade, minsann!

Känslan att övervinna har för mig varit den viktigaste inom klättringen: när jag insåg att jag kunde övervinna, var t.ex steget från att vara löneslav inom ett yrke jag aldrig velat ha, till att gå till universitetsstudier inom biologi en smärre baggis. Tack, Vertikaliteten.

Jag har lärt mig mycket av dina svar, och inte minst din fina artikel, och har från att slött ha tagit avstånd och känt obehag inför frisoloklättring (andras, mind you, I'm not going there ), mer landat i ett nolltillstånd, ett slags undersökningsläge, som varken är dömande eller påhejande.

Anledningen till att jag startade tråden var måhända en smula naiv: Kanske kunde jag, genom att få ta del av lite tankar i frågan, få tillgång till möjliga förhållningsätt inför i sammanhanget banala saker som runoutskräck, rädsla inför att pusha gränser, den irrationella skräcken som häromdan fick mig att dubbelkolla knuten när jag var tio meter upp på TOPPREP (!).

Jag fick mycket mer än så.

Mille Grazie, som finnen sa.

 

[Yakherden]

Får nog lov att komplettera, eller möjligtvis komplicera, med det här lysande blogginlägget av Mannen utan egenskaper:

Den gapande tomheten

 

[lillajag]

Varför sola?

En mycket kort och enkel fråga som är svår att besvara.

Det är ungefär lika svårt för solande folk att förklara 'varför sola' till en icke-solande klättrare som det är för en 'normal' klättrare att förklara 'varför klättra' till en icke-klättrare.

Ursäkta längden och knövelriet i den meningen! Läs den en gång till så klarnar det nog.

Försök förklara din uridiotiska klätterpassion till din bingospelande gammelfarmor!
Inte så jä-la lätt minsann.

Jag anar att det finns en massa olika förklaringar också. På samma sätt som att det finns ett helt gäng olika skäl att klättra 'vanligt'. Spacemonkey har ju en version som beskriver hans anledning. Jag har ännu inte hittat 'nyckeln till det döljda rummet inne i mig själv' eller nån annan djupfilosofistisk tankegång. Kanske jag inte har solat tillräckligt hårda grader än eller så kanske jag inte har tillräckligt med hjärnceller för att tänka så djupt.

Jag har bara en ursäkt: Det är det mest beroendeframkallande jag nånsin pysslat med. Det har nog nåt att göra med endorfiner i hjärnbarken. Efter din andra solotur är det svårt att stoppa. Efter den första turen så kan man ju tex tänka:

1) Vafasen håller jag på med? Så jäkla urbota korkat ... aldrig mer!
2) Hmmm... intressant. Det var ju inte så läskigt som jag trodde det skulle vara.
3) Wow! Häftigt! Var är nästa led att testa?

Efter min första tur landade jag på en 2:a.

Så är jag verkligen en dödsföraktande dåre som alla andra som solar?
"Nej" och "nej" blir svaret. Jag är ingen dödsföraktande dåre och de flesta som solar är inte heller dödsföraktande dårar. Det finns nog undantag, men de flesta är folk som räknar på riskerna och beslutar att risken är tillräckligt låg. Några exempel som "påvisar" min saknad av dårskap (?):
Jag klättrar inte is (med eller utan rep), eftersom jag tycker det är ett opålitligt medium. (Dessutom kallt, blött, blåsigt och i allmänhet otrevligt).
Jag bumlar inte, eftersom jag vet att jag kommer att vricka tårna och bryta fötterna och jag vill inte ta de riskerna (dessutom är jag gammal, lat, svag och fet).
Jag kör hellre trad än sport, eftersom i trad kan jag lägga säkringer så tätt jag vill medan en sportled kan ju ha bultarna hur utspridda som helst.
Jag har alltid bilbälte då jag åker bil och skulle ha det även om det inte krävdes i lag.
Jag har alltid hjälm (med ett par skapliga 'bucklor'!) när jag traddar (men cyklar glatt utan...för det gjorde man när jag var ung en gång för längesen).
Jag drar aldrig nåt hårt 'move' med mindre än två säkringar mellan mig och ett risigt fall.
Jag klättrar hellre ned och funderar eller lägger till säkringar än att 'köra på' när det blir otrevligt hårt.

 

[johnliungman]

Tack för de orden Yakherden!

Att se in i ett par tindrande ögon som är helt lyckliga, att höra orden från Christina att hon också ska sola, att hon också vill vara fri som fågeln och göra som jag, att hon nästa vecka skall klättra den där sjureporsturen jag berättat så mycket om - hur fin och lätt den är.

Att få ett mail; I'm so sorry pierre, she talked so much about you, she was so inspired by you, I am so sorry but she is no more with us.

Inte ens ett år har gått sen den dagen.

peace

Letar efter "like" knappen men hittar ingen. Så här kommer fem stjärnor för dina rörande inlägg!

*****

 

[helenabrogren]

Jag hör till dem som har tyckt mycket om någon som frisoloklättrar, och det är inte lätt kan jag lova. "Hur längre kommer han att leva?" var en återkommande tanke.
"Du förstår inte hur dina anhöriga känner", "Du tänker inte på dem som får plocka upp resterna" är något som jag skulle kunna ha sagt, och kanske sagt också, det kommer jag inte ihåg.
Så det är en sits om jag inte kommer att utsätta mig för igen, hoppas jag.

Samtidigt vet jag ju att MINA anhöriga ibland oroar sig mycket när jag ger mig ut och traddar och berättar att "den här lilla kilen ska rädda mitt liv". Jag vet att det finns en risk att skadas allvarligt, men jag är villig att ta den. Så visst är det svårt att ta full hänsyn till de som bryr sig om en. Man bestämmer ju så klart själv över vilka risker man vill ta.