Varför Solo?

Varför tror du att det skulle hända något oförutsett med sådan konsekvens för någon som soloklättrar? För mig låter det alltför teoretiskt i förhållande till hur många som soloklättrar och hur svårt det verkar vara att hitta rapporter om olyckor i sammanhanget.

Nä, det tror jag inte. Jag bara konstaterar att det oförutsedda vid kil eller bultsäkrad klättring innebär att man kanske slår sig, men att repet tar en. Oftast.
Om det skulle skita sig vid soloklättring, dör man. Det kan väl ingen säga emot?

Anledningen till att det sker förhållandevis lite olyckor vid soloklättring, skulle jag tippa på, är just det att de som sysslar med det vet exakt vad de gör, har god mariginal o.s.v.
När det sker en olycka vid klättring med rep, tror jag att "what-the-fuck, jag har ju repet"-känslan hos klättraren är större, och att han därför slappnar av på ett annat sätt.

När jag började leda på is i vintras, fick jag rådet att betrakta det som solo, för att tanken på att hoppa av leden i en skruv inte ens skulle vara ett alternativ till en dröm om möjlig tanke om en eventuell väg ut.

Kanske det är den mentaliteten i trad jag är ute efter att höra om. Kanske kan man pressa sig den där sista millimetern om man vet att man inte FÅR falla?
 
OK - Yakherden,

jag får väl yttra mig i denna tråden då jag känner mig någorlunda insatt i frisolokonsten, samt att dina frågeställningar känns ärliga och uppriktiga.

Tidig Varning för att detta kan bli ett något långrandigt svar, men läs noga igenom om Du verkligen är intresserad - glöm inte heller bort att läsa mellan raderna så att säga...

- - - - - -

Först vill jag bara börja med att säga att det här med frisolo ÄR ett otroligt laddat ämne bland klättrare, alla verkar ha en mycket bestämd uppfattning, trots att de oftast inte frisolar själva eller frisolar så lätt grad att det knappast kan räknas som riktig frisoloklättring.

Jag har efter många år lärt mig att väga mina ord på guldvåg när det kommer till frisolo, inte minst för min egen skull då frisolo är en ytterst personlig och filosofisk sysselsättning för mig.

Jag har frisoloklättrat (upp till min egen onsightgrad på trad dvs 7+) i många, många år (15) och har alltid störts av att (svenska) klättrare blir provocerade och illa till moods av att se, eller t.o.m bara höra talas om det. De åsikterna har i sin tur provocerat och sårat mig, och har många gånger fått mig att känna mig utstött och malplacerad i klättersammanhang.

Nu kanske detta håller på att ändras lite grann då det tydligen finns frisoloklättring i filmen Crackaholic (har inte sett den själv) samt att svenska klättrare blir duktigare och reser mer än för, säg tio år sedan, och därmed exponeras för mer frisoloklättring utomlands, som exempelvis i USA där det av någon anledning är mycket vanligare än här.

Det var just frustrationen mot svenska klättrares åsikter ang frisolo som gjorde att jag startade tråden "The Dark Art" här på Utsidan för åtta (!) år sedan, en tråd som spårade ur och fick mig att må rätt så dåligt faktiskt.

Det bästa sättet att sabba känslorna och tankarna kring frisolo är att snacka om dem med folk som inte har samma erfarenheter och funderingar. Det är två olika världar faktiskt.

Du kan också, om du vill, läsa en artikel jag skrivit här på Utsidan om en soloklättring i Norge. Det var ingen äkta frisolo då jag hade med mig rep och säkringar på grund av den sena tiden på året med frost och is på väggen. Men dock, av de 24replängderna så frisolade jag minst 95% av leden, och året efter gjorde jag en ren frisolobestigning i riktiga sommarförhållanden på torr och varm klippa. I den texten kan man kanske uppfatta lite av "själen" i frisolo sammanhang.

Vad är det då som provocerar båda parter (frisolo-nissar vs. svensson-klättrare).

Finns inget enkelt svar på den frågan...

Mina erfarenheter (jag talar endast utifrån mina egna erfarenheter, och de behöver givetvis inte vara Sanningen om Alltings Varande...) är att det finns massor av missuppfattningar och förutfattade meningar.

T.ex :
- Jamen de som soloklättrar är ju helt dumma i huvet!
- Äsch frisoloklättrare klättrar ju alltid så jävla lätta leder att de aldrig faller!
- Va fan då, imponerad? - Det skulle väl jag också kunna sola, löjligt.
- Ähh det är ju farligare att köra bil - å man riskerar ju att dö varje dag man vaknar!
- Vandrare tar större risker när de går upp på fjälltoppar!
- Det är ju inte ens farligt, har du nånsin sett/hört nån frisoloklättrare dö?!
O.s.v O.s.v...

Mina favoriter är de som tror att de Verkligen Vet Vad Det Handlar om;
T.ex :
- Den som klättrar frisolo fattar inte hur farligt det är!
- De fattar inte hur anhöriga för lida om de ramlar ner!
- De har inte fattat att de verkligen kan dö - de blundar givetvis för riskerna!
- Solokillen fattar inte hur det känns för oss som skall samla upp bitarna vid insteget!
- Fan vad oansvarigt, riskera att hela räddningstjänsten står inför traumatiska upplevelser bara för en kick!
O.s.v O.s.v...


Ja du Yakherden, jag vet knappt vilken ände jag skall börja i för att kunna förklara och svara på Dina frågor.

Först.
Det finns så många olika typer av frisolo för frisoloklättraren, det är väl kanske den största missuppfattningen mellan "vanliga" klättrare och frisoloklättrare.

T.ex som när en duktig klättrare som leder sjuor trad onsight solar en kort 15-20 metersled i grad fyra som han gjort hundratals gånger tidigare på topprep och kallar det för frisolo och därmed förklarar för alla att han VET vad frisolo går ut på. Det kan störa och provocera en "riktig" frisoloklättrare rätt mycket faktiskt.

Eller när en "vanlig" duktig klättrare tycker till om en frisolobestigning av tex Sydpilaren på Mongejura är onödig och löjlig för det är ju bara sexa klättring på den och han har minsann gjort en sjuminus solo på den tio meter höga hemmaklippan och Det var däremot hårt o tufft för graden var hårdare och det är graden som räknas.

Det finns massor av exempel på hur kommunikationen kan skära sig på ett mycket tidigt stadium.

Sedan är det förstås stor skillnad på soloklättringar för soloklättraren också.

Det är helt olika mentala förberedelser för en frisolo av tex Sydpilaren i Romsdalen jämfört med en frisolo av tex Via Lara i Nissedal.

För mig personligen var det stora utmaningar båda två. Sydpilaren ville jag mentalt uthärda och överleva, på Via Lara ville jag göra en snabb Onsight på under tjugo minuter.

Risker finns på båda oavsett grad - men för mig kändes det som om jag hade näst intill 100% chans att överleva på Via Lara medan det på Sydpilaren kändes som en 70% chans att överleva.

Hur hantera risken att dö?

Det är upp till var och en - alla har vi olika funderingar kring livet - alla har vi olika erfarenheter.

Jag personligen har levt mitt liv i bergen, och jag har förlorat allt i bergen - det är ingen överdrift eller filosofiskt dravel att säga att jag redan dött i bergen - Provocerande va?? - hehe!

Jag vet hur det är att förlora den man älskar, jag vet hur det känns att förlora någon pga att de utsatte sig för risker i bergen.

Jag känner ingen som dött i en trafikolycka men jag har över tio nära vänner som dött i klättring.

Jag har haft två flickvänner som dött i bergen - den ena under en ren frisolotur på sommaren.

O.s.v

Det jag vill säga med det här är att vi hanterar risker och klättringar allt efter erfarenheter och händelser som inträffat i livet - och det är olika för alla.

Frisoloklättring är livsfarligt - troligen det mest extrema du kan utsätta dig för beroende på vilken led och sinnesstämning du befinner dig i.

Frisolo kan också vara rätt så harmlöst och relativt säkert och avkopplande - allt beror på...

Vad är det som driver en till frisolo?

- Det finns inget enkelt svar...



peace


edit - rätta några stavfel och lade till några rader, end.
 
Senast ändrad:
Tack Spacemonkey för att du delar med dig av dina erfarenheter trots tidigare påhopp.

Ett av de bästa svaren på frisolo jag läst/hört.

Och ni som inte läst artikeln, gör det; Inspirerande, djupt och med såväl handsvett som en darrande hand efter läsning!
 
Spacemonkey: Instämmer med alla ovanstånde inlägg, under ditt.
Mycket väl skrivet!

Jag anser att det svaret borde få konkludera tråden, och jag lämnar med det jag redan visste innerst inne: Människors skäl att klättra är givetvis högst personliga, oavsett stil.

Att väcka frågan, som jag visste jag var högst omdiskuterad, kanske var ett försök att hitta ett sätt hantera min egen rädsla,
och jag ber om ursäkt om någon känner att jag klampat på.

Tack för alla kloka svar och åsikter från er andra med!
 
Tack Spacemonkey för det utförliga och eftertänksamma svaret. Bravo.

............
Mitt futtiga lilla svar till trådskaparen är att jag solar sällan, i princip bara på fast ren klippa, helst på blick, och långt under min maxgrad. Jag tar ibland mycket större risker inknyten i rep än när jag solar, så jag tror inte anledningen till mitt mycket blygsamma soloklättrande har något med risktagande att göra.

Det finns gott om klätterturer där konsekvenserna av ett fall på fel ställe nästan ofelbart leder till döden, även om man är inknuten. Att klättra sådana leder är långt ifrån så kontroversiellt som att sola, så jag tror inte att de som har ett instinktivt motstånd mot soloklättring heller är drivna av riskvärdering.
 
Tack Spacemonkey, det känns mest futtigt att tillägga något efter din beskrivning.

Själv är jag som en av de grupper du nämnde. Jag "frisolar" inte, men visst har jag "klättrat utan säkring" när marginalerna är tillräckliga, eller tagit mig igenom "DFU-passager" och jag tror mig förstå vad skillnaden ligger i.
 
Tack för intressant läsning Spacemonkey och tips om tidigare tråd och artikel. Jag var inte medveten om att den typen av frisolo du beskriver förekom.
 
Jag ska vara obekväm och säga att jag ändå inte förstår varför - men det kanske inte ens var tänkt att förklaras.

Jag tycker också att det är naturligt om det finns andra klättrare eller andra människor som mår lite illa av att se nån soloklättra. Jag var ute och klättrade i helgen och kunde för ovanlighetens skull notera att en kille var på väg uppför en 4/5 vägg med (hela) repet på ryggen. Min kamrat blev illa till mods och vände sig nästan bort. Jag kikade nyfiket, men utan välbehag.

Jag tycker det är ditt fria val Spacemonkey, men tror att du måste ha förståelse för, eller acceptera, att andra blir lite illa berörda av att se nåt de upplever som "onödigt riskabelt". Som du själv påpekat så är det ju i vissa lägen potentiellt livsfarligt, och normalt sett i samhället, så görs ju det mesta för att undvika såna risker.

Det rör sig olika i olika huvuden, och för min del har jag inga uttalade synpunkter på att någon soloklättrar. Åtminstoon så länge denne inte provocerar nån annan att göra det. Och jag har aldrig hört talas om att nån soloklättrare skulle ha gjort det, utan det är väl snarare i andra sällskap som det brukar kunna hetsas lite, och då kanske hellre att göra nåt riskabelt move eller replängd. Även det är väl mycket ovanligt för den delen.

Korsvis och full förståelse mellan de olika kategorierna är väl inte riktigt att förvänta sig, men respekt mellan personer är ju rimligt.
 
Jag har solat en 25 meters grad 4 i Grönbrinks för många år sen... Jag ångrade mig bittert halvvägs upp och var faktist på väg att klättra ned igen, men då det var svårare än att fortsätta så var det bara att bita i det sura äpplet och fortsätta. Det här var ju förstås rena dumheterna, men det fick mig att inse att det här med solo på klippa är inte för mig.

På is tycker jag att det är en helt annat sak. Jag kan själv inte riktigt förklara varför, men jag är nog mer rädd när jag leder på is än när jag solar. Nu solar jag inte samma svårighetsgrad som jag leder, men upplever mer rädsla även när jag leder samma is som jag solat.

Första gången jag solade något längre (flera replängder) var när mina kompisar ville göra något helt annat som jag inte var intresserad av alls (skidor). Efter de stuckit iväg tog jag mina yxor och drog, och tänkte inte mer på det. I detta fall så hade jag gärna gjort isen med någon annan, men då jag inte fick med mig någon lät jag mig inte hindras av det. Det var för mig otroligt befriande. Alla beslut jag tog rörde endast mig. Jag var inte beroende av någon och ingen var beroende av mig... Rep i detta fall hade inneburit så jäkla mycket meck och det var skönt att slippa det så jag kunde klättra i lugn och ro... Jag gillade det... Men det gjorde inte mina kompisar när de kom tillbaka och noterade att mina isyxor och stegjärn var borta, men min sele var kvar. Det blev en för mig oväntad diskussion om detta, de hade ju valt en tur för dagen som de visste att jag inte skulle följa med på då jag inga kan åka skidor nedför och skulle inneburit på tok för mycket flack transportsträcka för att kunna göras i tid med snöskor och bräda. Jag bara sa att jag inga låter dem styra vad jag får och inte får göra. Var jag respektlös kanske? Men inte de som valde en tur de visste jag inte kunde följa med på, trots att vi var där alla tre för att göra gemensamma aktiviteter?

Det som har stört mig väldigt mycket är när någon har beundransvärt talat om någon de hård klättrare de känner gjort något riktigt farligt, men bara någon timme tidigare sagt att de tycker jag har en skruv lös som solar. Det är en ren förolämpning, hur annars ska jag tolka det? Det är ju inte solandet i sig personen opponerar sig emot, utan denne har dömt just mig som oförmögen av att kunna göra soloturer på en nivå jag bedömmer säkert.

Så kort sagt bryr jag mig inte om vad andra tycker om att jag solar då och då, för det kan ha att göra med att det är just jag som gör det. Jag ser det som en förolämpning att de tycker att just jag saknar förmågan att avgöra själv vad jag kan göra säkert. Denna typ av mentalitet är tämligen vanlig. Ett omvänd exempel på det är något som just Pierre (Specemonkey) skrivit för länge sedan. Ursäkta Pierre om jag använder detta exempel felaktigt men jag tror att du förstår ändå... Du skrev i någon tråd för länge sedan att du inte använder stoppsknutar vid firningar, trots att du har skadat dig en gång (brutit benet tror jag) och varit nära att dö. Någon skrev sedan något att du hade beundransvärd envishet eller liknande. Jag vågar lova att hade någon mindre känd utsidan profil skrivit samma sak hade det inte skrivits något beundransvärt utan snarare något om idioti.

Jag föredrar att klättra med gott sällskap, men ibland är det befriande att göra något själv. På is väljer jag hellre något lättare och klättrar utan rep för då är jag ännu mera befriad... Men som sagt gäller frisolo endast is för min del... På klippa är jag inte fri om jag frisolar, skräcken håller om mig för hårt...
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg