Hur många anledningar som helst!
Jag tillhör skaran lata inomhusmänniskor, som först nu börjar leta mig ut i naturen. Här kommer ett gäng anledningar till att det är så få kvinnor ute i markerna:
1. Fler och fler verkar ha utvecklat en skrämmande allvarlig bacillskräck, och är seriöst rädda för att uträtta naturbehov i naturen, eller bli antastade av insekter. Jag känner själv flera som blir närmast hysteriska av något så primitivt som utedass (med belysning och toapapper...)
2. Tidsbrist. Om man har fyra veckors sommarsemester och valet står mellan sol och bad i utlandet eller vandring mellan fjällstugor i osäkert väder så väljer många solslappandet, trots att de egentligen skulle tycka att det vore trevligt med tältning och natur. Hade semestern varit längre, så kanske. Har man sedan blivit så stor att man har skaffat barn så blir tidsprioriteradet desto viktigare.
3. Dålig kondition/rädsla. Många blir (som tidigare nämnts) medsläpade av fjällvana pojkvänner med god fysik. Försoffad flickvän ser framför sig hur de ska gå genom träskmarker med knotten surrande framför sig i alltför hög fart från morgon till kväll för att sedan ligga och frysa i en för kall sovsäck på ett knöligt underlag efter att ha ätit klumpig pulversoppa till middag.
4. Pengar. Om man inte bor någorlunda naturskönt till så kan kostnaden för själva resandet dra iväg så pass att man helt plötsligt inser att man lika gärna kan ta en sista minuten till Bulgarien istället. Plus att man måste lägga dyra pengar på att skaffa åtminstone vandringskängor även om man kan låna det mesta annat. Pengar som skulle räcka till 3 par snygga vinterskor som man använder dagligen.
5. Brist på tjejsällskap. I tonåren är det mycket annat som lockar. Och skaffar man pojkvän så blir det lätt så att man lägger sina egna intressen åt sidan för att få umgås så mycket som möjligt. När sedan barnen kommer känner man sig automatiskt som en dålig mamma om man vill sticka bort från dem för att ge sig ut på långtur. Det är nog inte för inte som frilufsandet blir något man som kvinna tar upp först när barnen har vuxit på sig lite (om man är ensam i familjen som är intresserad vill säga). Vid det laget vet man kanske också bättre var man har sin partner.
Sen tror jag inte att tjejer överlag har samma drift att testa sina gränser och ge sig ut på strapatser, utan kanske hellre kortare mysiga dagsturer med lite fiske och lite grillning.
Hur råder man då bot på detta? Hm. Den pojkvän som vill ge nybörjartjejen en positiv start bör nog se till att hon får bestämma takten. I början höll jag på att strypa min pojkvän som gick ifrån mig. Sedan stod han tålmodigt och väntade in mig. När jag slutligen kom ikapp så FORTSATTE HAN ATT GÅ fast jag hade kämpat på och hoppades att jag skulle få stanna och hämta andan lite precis som han hade gjort. Taskig kondition, lågt blodsocker och utmattning gjorde mig närmast mordisk till sinnet! Nuförtiden går jag alltid först. Funkar utmärkt! Han gnäller i och för sig lite över att dagsetapperna inte blir lika långa som när han går med sina killkompisar, men så kommer han på att han hellre har mig som sällskap i tältet, så det jämnar ut sig! Sen tror jag att det är jätteviktigt att man tidigt tar med barnen ut i naturen så att de får lära sig tycka om den. Och framförallt att de lär sig att man inte dör av att kissa ute, tappa en grillkorv på marken eller vara ute även om det regnar. Själv var jag ofta ute med min pappa före skolåldern, men så blev det ett glapp på ca 20 år innan jag kom upp ifjällen igen, och nu älskar jag det. Och jag minns mer än man kan tro av det pappa lärde mig när jag var liten. (Bara doften från Trangiat!)
Men fjället blir nog aldrig någon köttmarknad, så till de killar som tycker att det är tråkigt att det är ont om villiga 20-åriga tjejer på fjället har jag bara ett råd. Ragga först, vandra sedan. Man måste nog ha med sig sitt eget lammkött om man ska få till det på turen.
Tyvärr..bistra verkligheten!
