Vandra som ensam tjej

[Buzzrock]

Elin, hon som vandrar 130 mil, har inte bara med sig en vovve, hon är född på Frösön också. Sjuttiotaliser från Frösön, har helt enkelt det rätta virket *ler*

 

[KLAGER]

Elin, hon som vandrar 130 mil, har inte bara med sig en vovve, hon är född på Frösön också. Sjuttiotaliser från Frösön, har helt enkelt det rätta virket *ler*

Jo det finns ju vissa isolerade områden i Sverige där ovanliga mutationer är koncentrerade, att dessa sedan får genomslag i befolkningen beror ofta på inavel.

 

[Vittra]

men vikten på bördan då?

Jag har svårt att hitta någon att vandra med som kan när jag kan/vill. Mitt problem är i första hand vikten på bördan. Senaste vandringen blev det runt 20 kg och då var vi två tjejer som delade på de gemensamma grejorna. Tjugo kilo är för mig med 150cm mankhöjd en smärtgräns. Hur mycket bär ni tjejer som går ensamma? Vad har ni för grejor?
/ Doris

 

[Kalle E]

Här är det en tjej som vandrar 130 mil ensam, men hon har ju förstås en vovve med sig.

http://www.nsd.se/index.php?artikel=55650

Lite ironiskt att artikeln precis till vänster om den KLAGER hänvisar till handlar om det här:

Våldsman överföll kvinnlig journalist
20020815,

LULEÅ. En journalist på TV 4 Norrbotten överfölls av en okänd man sent på tisdagskvällen utanför tv-stationen på Kronan i Luleå. Mannen satte en kniv mot kvinnans strupe och försökte tvinga ner henne i bagageutrymmet på sin bil. Polisen söker en man i 45-årsåldern. - Kvinnan är fysiskt oskadd men mår psykiskt mycket dåligt, säger Henry Wälitalo, vakthavande befäl hos Luleåpolisen


Men det var ju inte i fjällen förstås.

Kalle

 

[nermander]

Re: men vikten på bördan då?

Jag har svårt att hitta någon att vandra med som kan när jag kan/vill. Mitt problem är i första hand vikten på bördan. Senaste vandringen blev det runt 20 kg och då var vi två tjejer som delade på de gemensamma grejorna. Tjugo kilo är för mig med 150cm mankhöjd en smärtgräns. Hur mycket bär ni tjejer som går ensamma? Vad har ni för grejor?

Jag skrev precis i en annan tråd om en amerikansk tjej som vandrade ensam längst Pacific Crest Trail, från april till september. Deras hemsida är http://www.trailquest.net. Hennes packning väger 5 kg exklusive mat.

Kolla in de trådar som varit senaste tiden om ultralätt packning. Eller min hemsida, http://nermander.homeip.net/~peter/

 

[Avslutatmedlemskapx]

Gå ensam visst

Men gå lätt och släpa inte, stugturerer är inte fel!

Go tur

Johan K

 

[Christinar]

Re: men vikten på bördan då?

Jag har svårt att hitta någon att vandra med som kan när jag kan/vill. Mitt problem är i första hand vikten på bördan. Senaste vandringen blev det runt 20 kg och då var vi två tjejer som delade på de gemensamma grejorna. Tjugo kilo är för mig med 150cm mankhöjd en smärtgräns. Hur mycket bär ni tjejer som går ensamma? Vad har ni för grejor?
/ Doris

Jag är också liten (156/55) och skulle absolut inte vilja släpa runt på 20 kg någon längre sträcka. Nånstans vid 17-18 kg tycker jag det börjar bli tungt!

Nu har jag inte varit ute och vandrat mer än ngn dag åt gången på de senaste åren (småbarn) så jag vet inte exakt vad t.ex. en veckopackning skulle väga idag. Men oavsett hur/när jag går så försöker jag minimera packningen - vill bära så lätt som möjligt. Fast jag har inte riktigt råd att köpa de där superlätta dyra grejerna...

Vad jag har: lätt enmanstält (H-berg Akto - funderar på att sy en "tarp"), minitrangia till matlagningen, minimalt med kläder, mest syntet men ett ullfrottéställ kan få åka med ibland eftersom jag är lite frusen av mig. Har annars syntettröjor som man kan skölja upp och som torkar snabbt. Trosskydd istället för flera par trosor, för att nu ta en "kvinnlig" detalj. Pytteflaskor (finns på Body Shop) med tvål o ev. schampoo. Sover på 3/4 långt thermarest.

Skulle vilja köpa en riktigt lätt och varm sovsäck, men så var det det där med ekonomin...

Vad jag (oftast) inte tar med: böcker, kamera, kikare, fiskegrejer. För en del är det ju jätteviktigt men ska jag gå ensam blir det för mycket. Går jag med sambon kan det få följa med.

Jag har också läst om de här amerikanerna som går jättelångt med bara några kilo på ryggen - man kan hämta en massa idéer från dem. Fast de amerikanska lederna verkar inte vara riktigt samma sak som svenska skogs- eller fjälleder. Men visst, vandra med fem kilo skulle ju var helt OK...

Vad hade ni med er för grejer när det blev så tungt? Där borde finnas en del att minska på, antar jag.

/Christina

 

[Vonsan]

ensamvandringar har jag gjort, ett flertal. Började med det i mitten på åttiotalet. Problemet för min del har alltid varit att jag inte vill bära tungt..det får bli stugturer, kompletterar med div dagsturer och jag har ofta gott om tid. Undviker knepiga vad, går nästan alltid sent på säsongen. Alltid stav i handen, kan min kompass och lämnar planerad tur till maken innan jag far. Ringer alltid när jag sagt, hinner jag inte får nån annan ringa och meddela att allt är väl. Knepiga karlar? Nä dom har jag missat. Har alltid mött trevliga, hjälpsamma och ytterst hänsynsfulla män under mina år i fjällvärlden.
Lycka till önskar Yvonne

 

[lejon]

solovandring

Hej Christina!

Tycker det är kul att fler tjejer vågar sig på utmaningar och törs ge sig ut själva - oavsett vad det gäller.
Jag utförde en 5 veckor lång solovandring på närmare 600 km i somras, och det var en riktig höjdare!Jag höll mig på Kungsleden och Padjelantaleden, samt några avstickare. Fördelen med lederna är den extra säkerheten med stugor, proviantering och att det rör sig folk på lederna ifall man skulle råka ut för en olycka. Jag tältade mestadels, utom vid fjällstationerna då jag passade på att duscha, vila och tvätta kläder. Kände mig totalt trygg hela tiden.
Packningen vägde 17 kg vid avmarsch, inkl. proviant för en vecka-så tungt behöver det inte vara (är 160 lång)!
Hälsade på i alla fjällstugor jag passerade och skrev in mig i gästboken för "uppföljning", detaljerad färdplan hos nån därhemma och ringde när det fanns möjlighet.
"Ensamheten" som i början kunde vara lite...just ensamt, blev ganska snart en "frihetskänsla" och så möter man ju människor på vägen! Hoppas just din "resa" blir av! Lycka till1
Susanne

 

[fatbe]

ensam i fjällen

Under många år har jag vandrat ensam, båda här hemma i sverige och utomlands, jag har enbart mött vänliga människor av olika nationaliteter, folk är mycket mer vänliga upp i fjällvärlden än i stan. i år gick jag från Riksgränsen till Ritsem det var helt underbart.
Fatma

 

[Svartkjelen]

Att övervinna den mentala bariären

Jag tror att det först och främst handlar om psyke och mentalitet huruvida man "fixar" att gå ut i "vildmarken" ensam eller inte, och att det inte bör vara någon egentlig skillnad om man är man eller kvinna. Det är nog inte de reelle faror som lurar där ute som är det största hindret, utan snarare ens egna tankar, om vad som skulle kunna inträffa. (Möta björn och varg, eller ogärningsmän).
Om man är ängstlig och rädd, mörkrädd och har livlig fantasi till vardags, så är detta det största hindret som måste övervinnas - den mentala bariären för att utsätta sig själv för det obehag det utan tvivel kommer att innebära, innan man vant sig till det.
De rent praktiska och fysiska utmaningarna, som normalt är det primära, blir här en sekundär problemställning, som man oavsett måste anpassa sig till, vilken typ av tur det än handlar om - ensam eller många. Med rätt utrustning, förberedelser och försiktighetsåtgärder, går vi oavsett kön - som regel - alltid mångfallt mycket tryggare en mil ute i skogen eller på fjället, än vi gör till vardags, hemma i civilisationen. Har man bara nödvändiga kvalifikationer, skall det inte behöva vara någon större praktisk skillnad om man är i sälskap med andra, eller om man är ensam.

 

[jarmo]

Bland desperados i Utah

Efter en konferens i Las Vegas, gav jag mig ut vildmarken i Zion National Park, någon timmes bilfärd åt nordost. På vägen till Zion, mötte jag hela tiden pickuper, bemannade av diverse inavelsresultat och med fullsatta vapenställ i bakrutan. Samtliga trafikmärken efter vägen var perforerade med kulhål.
Mitt självförtroende, när jag sent på eftermiddagen parkerade bilen för att ge mig ut i bushen, var inte längre särskilt stort. Jag vandrade utanför stigen, bort från vägen och stannade inte förrän en kort stund före solnedgång. Först efter att ha spanat av de närmaste höjderna vågade jag slå upp mitt tält vid en bäck. När den kolsvarta natten äntligen bäddade in mig kände jag mig helt trygg. Jag funderade inte ens på pumor eller skallerormar. - Människorna kändes farligare. Den upplevelsen kanske ger en känsla för kvinnors rädsla för opålitliga män.

För övrigt var trippen ganska trist. 12 timmar svart natt, ensam i ett tält, är ganska enahanda. Dessutom var det så kallt, på natten i mars månad på 1500 meters höjd, att vattenflaskan i ryggsäcken, i tältet, frös. Bäcken utanför tältet var bottenfrusen på morgon. Ytterligare en besvikelse var att de vackraste stigarna på hög höjd fortfarande var stängda för säsongen.