Oj, lever denna gamla tråd
?
Hmm, jag tror att ni (joask och supergeten) delvis talar förbi varandra - Selimovic, och med honom joask, talar om att "öppna (arbets)marknaden" för de i Sverige bosatta - ursvenska som invandrade - som har "strukturellt" svårt att få in foten där. Supergeten ser framför sig en ”marknadsöppnande”/lönedumpande immigrationspolitik...
Problemet med den sortens vackra manifest som DN-artikeln är att de är så lite konkreta.
Problemet med teaterregissören Selimovic "lösningar" är att de låter så enkla:
(...) Sänk trösklarna (...) Från lärlingsjobb och lägre ingångslöner för ungdomar till större lönespridning och ändrade turordningsregler. (...)
Det hela är nog lite mer komplext än vad Selimovic gör det till. Det handlar ju om en intressekonflikt och en rätt svår balansgång, där risken för alltför höga trösklar in på den öppna arbetsmarknaden står mot risken för uppkomsten av en underbetald ”skitjobb”-sektor av amerikansk modell, där en del av befolkningen fastnar för livet. Vilket man helst väljer är naturligtvis en fråga om politiska grundvärderingar, men ”brytpunkten” för hur mycket lönedifferientiering som tippar systemet åt ena eller andra hållet ligger inte ens på samma ställe vid olika tidpunkter eller i olika samhällen - beroende på hur konjunkturen, strukturen på arbetsmarknaden, utrymmet för att ta sig vidare till vuxenutbildning och mer kvalificerade jobb, etc, etc, ser ut för tillfället. Väl värt en diskussion, men inget för enkla patentlösningar.
Utvecklingen mot programmatiske nyliberalen Selimovic ”amerikanska” vision är väl ingen naturlag, utan förhoppningsvis också en fråga om politiska prioriteringar. Den svenska modellen - och nu förenklar jag å det grövsta, annars blir det fem sidors text
- har under lång tid varit hyfsat framgångsrik i att med ”Saltsjöbadsanda” och generösa socialförsäkringssystem hindra uppkomsten av en sådan lönedumpad ”skitjobb”-sektor, och i stället konkurrera med (det i modellen inbyggda) rationaliseringtrycket, välutbildad och rörlig arbetskraft, och inte minst en jämfört med de flesta europeiska länder påtagligt hög förvärvsfrekvens - huvudsakligen även den främjad av välfärdsbygget, i form av den generösa familjepolitik, som fått kvinnorna ut på arbetsmarknaden.
Trots - eller kanske på grund av? - denna ”dyra” arbetsmarknadsmodell rankades Sverige på andra plats i World Economic Forum:s förra
”Global Competitiveness Report”, och på tredje plats i den senaste (2011/12).
Det är bara att inse, att priset är bl a höga trösklar in på arbetsmarknaden, men Selimovic "radikala" recept verkar lite väl oreflekterade på mig. I vad mån, och i vilka proportioner, det pågående återtåget från "den svenska modellen" är en oundviklighet, följden av det krympande utrymmet för en självständig ekonomisk politik, eller ”bara” ett ideologiskt paradigmskifte, vågar jag inte ha någon åsikt om, men det handlar ju om en så grundläggande konflikt mellan olika samhällsvisioner, att den borde bli mycket synligare i den politiska debatten.