"Väster om Jämtland" har jag sett att man märkt ut med rejäla trästolpar, dock utan kryss. Man har väl ledsnat på att kvista om efter varje blåsväder.
Permanenta vintermarkeringar förekommer på ett fåtal håll i Norge. De exempel jag kommer på är i gränstrakter, t ex mellan Enan och Storerikvollen; jag har hört att det även förekommer i närheten av Grövelsjön, eller om det var Rogen. I Trollheimen är vinterleden
till Trollheimshytta (som jag ivrigt rekommenderar!) stakad - och de stakarna är inte precis små. Här kan man om man darrar på kompasshanden lätt komma vid sidan av det rätta passet; sommartid finns inga tydliga stigar som hjälper.
En erfarenhet jag gjort i Norge är att om DNT inte rösar så gör någon annan det, ofta dåligt.
Dvs. det röda T:et på rösena är närmast en spärr mot vildare rösning.
I Dovrefjell finns en dal som leder norrut mot Eikesdalen; där finns ingen DNT-led, men "privata" rösen på båda sidor om älven. I Leirungsdalen har DNT avmarkerat och där har någon plötsligt lagt upp rösen som inte leder nån vettig vart. Är man uppmärksam på kartan hela tiden lär man inte bli lurad (jag blev det inte), men det verkar ju onödigt. I den branta nedstigningen till Svartdalen är det däremot rösen kvar och jag gissar att man
annars finge göra ett par misslyckade försök att hitta väg ned innan det går bra - inte ens en 50000-karta är tillräckligt detaljerad.
I Trollheimen gick jag en gång en riktigt brant uppförspassage i orösad terräng och det var fullt av små överraskningar på vägen!
I Reinheimen finns inga DNT-stigar, men Asbjørnsdalen är rösad, antagligen av de jägare som har stugor där. I klart väder är det omöjligt att gå fel, terrängen är hur tydlig som helst, karta räcker (dvs. kompass behövs inte).
Loralia mellan Lesjaskog och Lordalen är angiven som omarkerad stig på kartan
men är rösad hela vägen; och där är väl problemet bara att gå rätt under trädgränsen. Nån lustigkurre har målat röda T:n på vissa av rösena.
Den som vill ha lite äventyr kan gå från Lordalen genom Skarvedalen och vidare mot Billingen i dimma (helst ska man vara magsjuk också). Inte nog med att det är stenigt i fem timmar eller så, det säkraste orienteringsmärket, en sjö, blir plötsligt ett intressant problem när man inte ser hela och inga landmärken i form av bergskammar e.d. är synliga. Men det gick, och jag vill för mitt liv inte ha fler rösen i Reinheimen.
Hur är det i Sverige? I Norge är rösning som bygge - det krävs tillstånd. Myndigheterna kan när som helst säga till om att leder ska läggas ned, och det sker också. Man menar att koncentration av vandrandet minskar slitaget; undrar det jag. Mer trovärdigt är att det gynnar djurlivet.