Vad är klättring för dig?

[zardoz]

Vad är eran syn på klättringen egentligen?

Jag ser klättringen som en ren natur och sinnesupplevelse, där man samtidigt får chansen att utmana sig själv både fysiskt och psykiskt. Jag ser någorlunda på det som en bra träningsform, men jag klättrar mest för själva klätterupplevelsen och den speciella känsla som jag tycker klättringen ger mig. Bouldering kan väl vara kul och visst är det en bra träningsform, men jag upplever ändå inte att det tillfredsställer mig lika bra som att klättra rep. Jag värderar exempelvis att klättra en lång lättare led på en fin klippa för upplevelsens skull högre än att att klara en svår boulderled på ett block, även om det såklart får en att må bra det med.

Min klätterkompis jag klättrar med nu ser klättringen mest som en träningsform, han verkar inte alls ha samma ambition som mig att klättra för upplevelsens skull eller att utvecklas som klättrare gällande kunskaper om utrustning och teknik. Vi har kul när vi klättrar men jag har svårt att se att vi strävar åt samma håll gällande vår utveckling i klättringen då vi har så delad syn. Jag vill lära mig fler former av klättring och lära mig mer om teknik och utrustning. Min stora dröm är att någon gång kunna klättra big walls och längre multi-pitch turer. Jag är beredd att investera pengar i kurser för att utvecklas och lära mig, men känner inte att min kompis har samma stora intresse som mig, vilket jag tycker är tråkigt.

Hur är eran syn på klättringen? Vad är äkta klättring för er, boulder, sport, big wall, trad, aid? Vad är charmen med klättring och vad är den stora utmaningen för Dig?

 

[johnliungman]

Efter snart 20 år i branschen är det bara att erkänna: för mig är den viktigaste pusselbiten att övervinna rädsla. Om jag varit ute och klättrat och inte känt minsta pirr i magen (om så bara i tältet är när jag läser föraren) så är jag mindre nöjd efteråt, än om jag tvingats hålla huvudet kallt och vågat göra något som krävde extra fokus och "fear-management". Därför gillar jag trad och därför föredrar jag längre turer.

Sen finns ju allt det andra som grädde på moset: kompisar, naturupplevelser, träning, utveckling. Lägger jag till de bitarna till den mentala utmaningen så har jag en bra dag i bergen.

Men det är bara att respektera att människor är olika. Använd din polare som träningspartner för att bli stark, och skaffa ytterligare kompisar som vill gå vidare mot större väggar och äventyr!

 

[ratfink]

Gött!

Trad ligger mig varmast om hjärtat!

För mig var det från början en bra avkoppling ifrån allt annat som jobb familj vardag etc men nu har det mer gått över till någon form av kärlek till klättringen.Att vara ute med vänner man gillar, kaffedoft från mokabryggaren, ett perfekt handjam, rusande puls när man leder på sin gräns.den psykologiska biten av att leda på sin gräns är också MYCKET intressant. Ibland är det kul att pressa sig och ibland är det gött att bara gå 2:a! jag bestämmer själv.En bra anledning att hålla formen.

Mvh Kim

 

[Iggle]

För mig som just börjat med klättring är det en träningsform. Trivs med den typen av träning där man måste stänga ute allt annat och koncentrera sig på just klättringen.
Inte tagit grönt kort än så just nu är det mkt boulder för min del.
Men hoppas på gröntkort-kursen till hösten.

Inte sagt att man aldrig kommer ta steget ut. Men just nu trivs jag inne på klättergymmet

 

[pajoon]

För mig handlar det om mental närhet, en säkerhetsventil i vardagen.

Liksom många andra är jag ute efter fokuset, den totala kontrollen, handsvetten; för mig är det dock helt ointressant om det handlar om en boulder, tradled, sportklättring, frisolo eller aid... Att bli rädd behöver för mig inte handla om rädsla för att skada mig, utan kan handla om att inte våga ta i maximalt eller att våga misslyckas (typiskt på redpoints), att våga träna för något, att våga lära andra människor klättra utan att pracka på dom mitt sätt att se saker och ting på. Att våga njuta oavsett vad som händer.

Kanske till och med att våga njuta av att misslyckas ibland.

Det är ett möte med andra människor, det ger mig utrymme att se och lära av fantastiska människor, inte bara klättring utan självkontroll, empati och glädje. Det är i kombinationen av fysik, mental aspekt och den sociala aktiviteten som klättringen blir min totem för att överleva i ett samhälle som alltmer handlar om börsindex och räntor...

Jag sitter nu med ett skadat knä och har svårt att fokusera på något annat än att min operation ska gå bra så att jag kan börja träna för vårens projekt eftersom 2011's säsong redan är slut för mig...

 

[Kolkritan]

Jag är i "grund och botten" en skidåkare som fattade tycke för skidalpinism (alpint turåkande alltså). I och med att jag drog mig bort från liftarna behövde jag något som i större utsträckning kunde hålla mig i god fysisk form under den delen av året som det inte finns snö, dessutom hade jag väldigt mycket tid till över under sommarhalvåret på grund av ett brustet förhållande.

När jag fick reda på att jag hade en polare som hade klättrat ett tag var valet av aktivitet egentligen rätt självklart. Klättring är en bra helkroppsträning (jag kompletterar dessutom med vardagscykling för att få med benen i större utsträckning), med ett intresse för skidalpimism innehåller det delar av en del moment och kunskap man behöver kunna för att göra mer avancerade rutter och jag har alltid haft en stor kärlek till bergsmiljö.

Det började alltså för snart två år sen mest som en träningsform och ett sätt att inte bli uttråkad över sommaren. Jag tror dock ingen blir förvånad när en alpin turåkare med förkärlek för brantåkning blir rejält hookad av klättring, det är ju lite samma faktorer som är inblandade (hantera rädsla, stora mängder adrenalin i kombination med naturupplevelser i en miljö som påminner en om vilken liten skit man egentligen är).

Idag pysslar jag med den mesta formen av klättring och tycker att alla har sin charm. Varmast om hjärtat ligger dock tradklättring. Jag tycker det är en speciell känsla att endast vara beroende av sitt egna arbete och sina egna bedömningar. Jag har inte jättemycket traderfarenhet ännu, men det ska jag se till att ändra!

Syns på tunabergsträffen?

Tillägg: Hmm... Jag insåg att jag aldrig i klartext svarade på den ursprungliga frågan, men med lite läsning mellan raderna förstår nog de flesta ungefär vad jag menar!

 

[Mike C]

Jag facineras av så mycket inom klättring, jag är något av en all-ätare...

Det långa svaret:

Äventyraren i mig brinner för långa härliga leder, gärna tradsäkrade, inte för lätta men välsäkrade. Råkade ut för storm och obehag uppe på Stetind för några veckor sedan och insåg att när man pressas under jobbiga förhållanden under längre tid så lär man sig känna sig själv och sin replagskamrat (i mitt fall min flickvän) på ett nytt sätt. Jag slipper gärna ha det så jobbigt uppe på ett berg igen, men är mycket glad över äventyret och inblicket i oss sjävla som vi fick.

Ute människan i mig vill komma ut i naturen. Efter att ha suttigt vid utsteget på Prismaster (Hallinden, Bohuslän) och säkrat upp kompisen hade jag ont i huvudet av all trafik ute på vägen. Då var det så jäkla fint att komma till Välseröd med den fina utsikten, inga motorvägar, bara kompisen, jag och lite kantareller i skogen som plockades till middagen, och en varm härlig sjö att bada i efter klättringen. En underbar dag ute helt enkelt.

Esteten i mig vill klättra härliga och tydliga linjer. En tydlig spricka och/eller hörn som bara går och går, det är som om gud själv har sagt "Here thigh shall climb!" Och vad slår känslan av att klättra röd-aktig Åländskt granit som glöder i solnedgången?

Sportaren i mig vill gärna få jobba hårt men under säkra förhållanden. Fysisk press utan mental press får jag sportleder. Att få köra led på led tills man är fysikt utmattad men inte mentalt utmattad ger en skön känsla av att kroppen har fått jobba hårt!

Perfektionisten i mig får jag på för mig hårda projekt där jag får lista ut sekvenser, jobba in dem, pröva dem, falla, optimera sekvenserna, pröva igen, ända tills det går.

Spänningsökaren i mig får sitt när jag försöker att onsite klättra en för mig svår tradled. Att övervinna rädslan, eller i alla fall klättra genom den, ger mig en härlig känsla. Eller när pumpen sätter in i en utsatt situation när man befinner sig en bit över sista iskruven. Har jag ork att sätta en skruv nu eller ska jag pusha vidare ännu högre över skruven till den lilla hyllan där jag kan ta igen mig lite och sätta en i lugn och ro? Det är spännande...

Kämparen i mig blir glad när jag vägrat ge upp. Jag försöker oftast in i det sista, även om det innebär en okontrollerad fall på egna säkringar. Jag vägrar be säkraren ta hem, jag vägrar ge upp! Att falla när jag ändå givit allt känns inte lika mycket som en förlust... Och de få gånger jag varit 100% säker på att jag skulle falla men ändå givit allt, chansat och klarat det har varit bland de mest givande stunderna för mig som klättrare. Jag vill inte beröva mig på de stunderna genom att bara ge upp.

Psykologen i mig för sitt när jag försöker att förstå varför jag blir rädd när det blir svårt, även om jag har två täta bomber säkringar under mig. Jag fascineras av hur mitt ledpsyke fungerar och försöker att bearbeta obefogad rädsla, och märker att det gett mig resultat.

Latmasken i mig får sitt när jag tar min crashpad till Åland. Inge meck med rep, sele, säkringar eller förare, bara att ta paddan under en linje som ser sjukt kul ut och klättra på.

Prylgalningen i mig blir så jäkla glad när den nyinköpta säkringen passar som handsken in i sprickan där inget annat skulle funkat bättre.

Korta svaret:

Klättring är en lika meningslös fritidssysselsättning som alla andra, men det råkar vara den jag fastnat mest för... och det är egentligen lika meningslöst att försöka förstå sig på varför...

 

[lobo2me]

tack, mike, föratt du punkterade den här tråden

svårt att tillägga nåt efter det där..

 

[lobo2me]

...fast jag vill försöka i alla fall

jag klättrar därför att jag vill uppnå en svårdefinierbar (men säkert möjlig att härleda ur några av mikes punkter) sinnesstämning som infinner sig när jag klättrar trad.

att utmana rädslor, spränga grånser, osv accepterar jag som förutsättningar för att komma dit.

och topprep, sportklättring och bouldering ger mig inte den känslan, utan känns mer som träning för the real thing.

 

[lillajag]

All klättring är väl "äkta", men jag pysslar mest med trad. Bumlar aldrig (på tok för farligt, dessutom är jag gammal, lat och fet), aidar aldrig (men, vad är vitsen?), lider under hela innesäsongen (is är ju tom farligare än att bumla!), sportar sällan (det är ju så jäkla långt mellan bultarna!).

När känner jag tillfredställelse efter en lyckad tur (som är en variant på "den stora utmaningen" som efterfrågades)?
1: När jag lyckats leda en svårsäkrad led på ett säkert sätt.
2: När jag lyckats leda en led på min 'ledargräns' med endast passiva säkringar.

Charm: Att hitta kilar, kammar och annan utrustning. Idag hittade jag en reverso, en låskarbin och en wiregate (återfås mot beskrivning och platsangivelse), så det var ju en helt bra klätterdag.

Jag struntar fullkomligt i naturupplevelsen (vad det nu är) och bryr mig aldrig om utsikten.

... men den verkliga orsaken till att jag klättrar är att damma av min utrustning. Utan klättringen så ligger den ju och samlar damm i garderoben, vilket skulle leda till dålig karma. Som alla vet så leder ju dålig karma till antingen bilolyckor eller fastbrända pannkakor. Jag har ingen större förhoppning om att överleva en bilkrock med min risiga gamla kärra och fastbrända pannkakor innehåller 39 olika cancerframkallande kemikalier som raskt förkortar mitt liv med 23 år. Så för att överleva, så måste jag således klättra. Enkelt!

 

[Sandra E]

Kanske inte så överraskande att många här kärleksförklarar traddandet. Då vill jag så klart gå emot strömmen och säga att bult eller trad är av för mig underordnad betydelse, och någonting som får avgöras av varje led.
För mig handlar klättring mest av allt om harmoni. Faktiskt inte bara det där speciella sinnestillståndet under själva klättringen, utan det smittar av sig till resten av livet. Jag blir lyckligare, lugnare och mer kreativ om jag får klättra regelbundet. Rent fysiskt så sover jag bättre och får bättre hållning, har jag märkt. Det funkar inte alls lika bra med andra sporter för mig. Kan klättringen alltså sammanfattas som meditaion?

För att ha någon anknytning till ursprungsfrågan. Det handlar nog delvis om "mognad" inom klättring att vilja lära sig mer och komma ut från hallen. Men alla måste få ha sitt tempo (en del "mognar" väl aldrig ). Jag har haft min klätterförälskelse i 10+ år, kom väl ut på klippa rätt snart iofs, men det tog hela 6 år innan jag började inse att trad kan vara något kul och inte bara en pina. Därifrån gick det dock rätt fort ut i de högre bergen...

 

[johnliungman]

... men den verkliga orsaken till att jag klättrar är att damma av min utrustning. Utan klättringen så ligger den ju och samlar damm i garderoben, vilket skulle leda till dålig karma. Som alla vet så leder ju dålig karma till antingen bilolyckor eller fastbrända pannkakor. Jag har ingen större förhoppning om att överleva en bilkrock med min risiga gamla kärra och fastbrända pannkakor innehåller 39 olika cancerframkallande kemikalier som raskt förkortar mitt liv med 23 år. Så för att överleva, så måste jag således klättra. Enkelt!

Ha ha ha! Den räddade min dag!