UL lite som friluftslivets Formel-1

[Polarnatt]

Jag har många gånger noterat hur oerhört hängivna, och i viss mån, extrema vissa UL-fantaster är i sin strävan att minska på vikten. Vissa gånger har jag skakat lätt på huvudet åt UL, då målet i sig verkar vara att få ner vikten så mycket som möjligt, snarare än att få en trevlig (läs komfortabel) friluftsupplevelse. Visst försöker man kapa vikt själv, men är väl en s.k. "lättpackare".

Dock slog det mig att UL:arna faktiskt fyller en viktig funktion för oss övriga, även om vi inte är UL:are. Dels står de för ett nytt, fräsch tankesätt kring friluftsliv, även om man själv stannar vi lättpackning. Dels så går de i bräschen i fråga om att påverka utrustningsproducenter, t.ex. genom att ta fram lättare produkter, ökat utbud, bättre viktmärkning m.m.

Frågan är om vi hade haft den produktutveckling som vi har inom friluftsutrustning, om det inte vore för UL:arna. De driver utvecklingen framåt, och de testar saker som sedan omsätts till en mer normal nivå. Min jämförelse blir helt enkelt att UL är lite av friluftslivets Formel-1. Här testas nya grejer osv. och de kunskaper det genrerar, överförs sedan till våra vardagsbilar (läs ryggsäckar, sovsäckar, kök, kläder osv.)

Vad säger ni, håller mitt resonemang?

Mvh /Joel

 

[alven]

Det tror jag delvis det gör. Det bör nog kompletteras med att lättvikteriet också är något som måste få fäste i bredare konsumentlager än bara "extremisterna" för att det ska komma även de som inte aktivt söker lättvikt tillgodo. Allmänt missionerande (böcker, seminarier på mässor, Utsidaninlägg etc) är en aspekt här, men viktigare tror jag är att företag ser chansen att skapa marknadsnischer där de kan tjäna en hacka; kolla t.ex. in hur Haglöfs skapat sin LIM-serie som ett tillägg till den ordinarie produktlinjen, som positioneras som något lite annorlunda (vilket minskar risken för "kannibalisering", dvs att den tar köpare från andra produkter i deras sortiment) samtidigt som de kan ta ut premiumpriser. Först när lättviktsidén får bredare fäste kommer nog den riktiga "Formel 1-effekten". Nischen kan så småningom komma att vidgas, så att säga. Men även speciella serier hos en producent som Haglöfs ger ju en ökad tillgänglighet även för gemene man.

För det riktigt breda genomslaget måste nog lättviktspratet tillmätas samma vikt (sic!) som andra slags prat (säkerhet, t.ex.). Så ser det inte ut ännu, tror jag... Dessutom kommer den att tvingas konkurrera med annat prat som ännu inte slagit igenom ordentligt, t.ex. ansvar för miljö och arbetsförhållanden.



[Ändrat av alven 2007-04-26 kl 19:36]

 

[grodanbolle]

Håller med.

Ett av problemet för en mer sansad diskussion är dock den fixerade fanatism som medför kapade tandborstar och dylikt.

Gemene man kommer inte att ta dem seriöst utan mer som galningar så de har svårt att ta till sig infon.

 

[avslutad210712]

Som tur är så verkar UL-fanatikerna på utsidan mer fokusera på att minimera vikten på de stora grejorna där det verkligen ger resultat (tält, ryggsäckar etc).

Som otur är så läser nog inte så många andra än friluftsnördar utsidan vilket gör att UL-fanatikerna predikar för en skara som redan är halvtroende även om många av oss inte riktigt vill erkänna det ens för oss själva.

 

[Boots]

Vad säger ni, håller mitt resonemang?

I den mån att det är extremt och leder utvecklingen frammåt tycker jag det men på ett sätt kanske det mer liknar Shell Eco-marathon
http://www.shell.com/eco-marathon

 

[Avslutat medlemskap]

Håller med.

Ett av problemet för en mer sansad diskussion är dock den fixerade fanatism som medför kapade tandborstar och dylikt.

Gemene man kommer inte att ta dem seriöst utan mer som galningar så de har svårt att ta till sig infon.

Men gemene man reagerar inte på vad som sägs utan
de reagerar med sina färdiga reaktioner på
sina fördomar.

Att det inte handlar om någon tankeverksamhet torde framgå av de många kommentarerna
om "några futtiga gram hit eller dit"
SAMTIDIGT som en vuxen karl ska kunna bära 25 kg
på en veckotur. Eller den som tog för givet att
lättpackare inte tvättar sina kläder.

Detta väl sagt, så kan man nog också säga att UL
inte är var mans sak; jag tycker det framgått av
en del diskussioner att det kräver en hel del av händighet och egna bestyr att få fram verkligt säkra
och fungerande UL-lösningar. Det framgår också av en
del sammanställnngar på de välstrukturerade och
välskrivna amerikanska sajter som jag konsulterar
när jag vill få idéer till lättpackning.

Målen och värdena kan också variera.


Citat från Bo och Sova:


"Det är svårt att se att det hela skulle leda till en allvarlig hypotermi eller annan livshotande fara. Och då får man väl göra som i vår diskussion tidigare kring vad man gör om tältet blåser sönder. Packa ihop och gå någonannanstans. Inte behagligt men sannolikt inte livshotande under barmarksperioden."


Kan mycket väl tänka mig att en avbruten långtur -
som man kanske sett fram mot i tio månader -
inte är stor sak för den som har tid och råd
att göra många, kanske kortare, turer om året.
Jag gissar att sådana kommentarer är tillräckliga för att avskräcka en del från att ens reflektera
över sin packning. Det kan handla om en så enkel sak som tonen.

Sen måste ju var och en fundera över referesnramar och erfarenheter. En av de vanligaste skribenterna verkar knappt ha varit ovanför trädgränsen. En annan
verkar relatera allt till svenska fjällen.
Synd bara om kritisk eftertanke leder till totalt avståndstagande.

 

[Avslutat medlemskap]

Dock slog det mig att UL:arna faktiskt fyller en viktig funktion för oss övriga, även om vi inte är UL:are. Dels står de för ett nytt, fräsch tankesätt kring friluftsliv, även om man själv stannar vi lättpackning. Dels så går de i bräschen i fråga om att påverka utrustningsproducenter, t.ex. genom att ta fram lättare produkter, ökat utbud, bättre viktmärkning m.m.



Vad säger ni, håller mitt resonemang?

Mvh /Joel

Jag gissar att det enskilt viktigaste fenomenet
som drivit på lättviktsutvecklingen är tävlingar
i fjällöpning o.d.

 

[avslutad210712]

Kan mycket väl tänka mig att en avbruten långtur -
som man kanske sett fram mot i tio månader -
inte är stor sak för den som har tid och råd
att göra många, kanske kortare, turer om året.
Jag gissar att sådana kommentarer är tillräckliga för att avskräcka en del från att ens reflektera
över sin packning. Det kan handla om en så enkel sak som tonen.

Efter att tidigare aldrig ha ens funderat på vinter(läs vår)tältning har jag de två senaste vårarna fått uppleva hur absolut underbart det kan vara. Ända sedan den senaste vandringen i höstas har jag sett fram emot vårturen och när de på vädret lovade 15-20 m/s veckan före jag skulle iväg och under veckan när jag skulle ha varit uppe så ställde jag in det hela. Tala om frustration och abstinens-besvär. Kan helt och hållet sätta mig in i den känsla jag hade fått om jag fått avbryta en fjällvistelse pga havererad utrustning. Ungefär som i fjol när jag tappade en grej till mitt kök i Pieskehaure. Två timmars letande på knä och hade vi inte hittat mojicken hade vi fått gå tillbaka samma väg som vi kom för där fanns det stugor med möjlighet till matlagning medans det framför oss inte fanns det.

När det gäller vårens tur inträffade det några andra saker som lika hade gjort turen inställd men det är en annan sak.

Även om jag lagt ner betydande summor på min utrustning så tål inte min ekonomi att köpa nya grejor mitt i säsongen så ett havererat tält för min del skulle kunna innebära en förstörd sommar.

Därmed inte sagt att tyngre grejor är stadigare än lättare men man har ändå en känsla av att mitt 2,5 personers tält på dryga 3 kg är stadigare än ett motsvarande på 1 kg. Skulle det senare vara lika stadigt så skulle det troligen också kosta något mer. Sen kan man alltid diskutera om sakerna behöver vara "överstadiga" eller om det räcker med "lagomstadiga" eller kanske tom "understadiga" för de senare håller lika i 95% av fallen men de 5% av fallen som de går sönder i medför om inte fara för livet så kan de förstöra rätt mycket av den upplevelse man sett fram emot under en lång kall vinter (nåja nuförtiden är inte vintrarna så kalla och överjävliga som de var när man var barn).

[Ändrat av avslutad210712 2007-04-27 kl 07:16]

 

[millimeter]

Ofta (alltid?) innebär kritiken mot UL att den rekommenderar lösningar som kan innebära fara. Det verkar tyvärr finnas två väldigt olika perspektiv på friluftsliv.

#1 är att allt är farligt, och att gå i fjällen är inget för gemene man. Man ska passa sig, inte kan väl jag det etc.. Många som aldrig gått i fjällen är osäkra på att de skulle klara t ex Jämtlandstriangeln. Man underskattar sig själv.

#2 personifieras nog av den killen som för ett par år sedan hade gått rakt ut i en snöstormsnatt nånstans i fjällen för att "testa sina gränser" eller hur han förklarade det för fjällräddningen. Man tror sig vara närmast odödlig.

Till #1 är det ganska riskfritt att säga: "lämna hälften av det du har packat ned hemma", för farorna motsvarar inte mängden utrustning.

Till #2 är det däremot kanske olämpligt att predika UL, ifall någon får för sig att de kan leva på kallt ris och bo under gladpack i flera veckor i november.

Jag tror det finns fler människor i #1 än i #2.

 

[Jörgen Fjaderlatt.se]

Citat från Bo och Sova:


"Det är svårt att se att det hela skulle leda till en allvarlig hypotermi eller annan livshotande fara. Och då får man väl göra som i vår diskussion tidigare kring vad man gör om tältet blåser sönder. Packa ihop och gå någonannanstans. Inte behagligt men sannolikt inte livshotande under barmarksperioden."


Kan mycket väl tänka mig att en avbruten långtur -
som man kanske sett fram mot i tio månader -
inte är stor sak för den som har tid och råd
att göra många, kanske kortare, turer om året.
Jag gissar att sådana kommentarer är tillräckliga för att avskräcka en del från att ens reflektera
över sin packning. Det kan handla om en så enkel sak som tonen.

Eftersom det är mig Marmotta citerar så känns en replik på sin plats

Om tonen i min kommentar verkar stötande (?) så kanske det beror på en viss trötthet på den typ av synpunkter som regnar över en så fort man vågar andas om att det finns alternativ till dubbelväggiga fjälltält som tål arktiska vinterstormar. Alltså: "Vad händer om det blåser sönder?"

Jag tog upp en tråd på Utsidan häromåret för att höra hur vanligt det är att tält blåser sönder. Min slutsats av den tråden är att praktiskt taget aldrig inträffar vid vandringar i svenska sommarfjäll. I de fall någon tält gått sönder (oftast inte genom att det "blåst" sönder) så hade det hela inte heller slutat med död och förintelse.

Så jag försöker väl i all stillsamhet framhärda i att hävda att tält nästan aldrig blåser sönder. Och om de mot förmodan skulle göra det så innebär det ingen livshotande risk under barmarkssäsongen. Shit happens, det kan lika gärna brinna upp om man har otur med spritköket.

Att då varje steg av vägen, varje dag bära med sig onödiga hekton och kilon för att skydda sig mot något som är osannolikt och som dessutom inte är livshotande känns för mig personligen milt sagt onödigt. Och eftersom jag tillbringat ganska många nätter i undermåliga (enligt många som aldrig provat) skydd anser jag mig ha viss grund för mina åsikter.

Slut på replik och åter till tråden: Jag tror absolut att ultralätta entusiaster och extremister driver på utvecklinngen mot lättare produkter som alla kan ha gläjde av. Och liksom att vanliga bilar inte är som Formel 1 bilar så behöver inte alla bli UL-fanatiker, man applicerar de bästa framstegen på ett "lagom sätt" istället.

Själv är jag inte ens UL enligt en amerikansk definition som finns, enligt vilken gränsen går vid 5,5 kg baspackning och min väger ungefär 6,5 kg. Så jag är synnerligen svenskt lagom när det gäller UL. Och i min bok försöker jag också få så många som möjligt att inse att lättpackning inte är något för fanatiska extremister. Min största önskan är att fler skall upptäcka att man inte behöver bära tungt för att få fantastiska upplevelser i naturen.

Jörgen

 

[jamo]

Ett varnande exempel

..problemet för en mer sansad diskussion är dock den fixerade fanatism som medför kapade tandborstar och dylikt...ta dem..som galningar...

Sist jag var på fjälltur hade kompisen kapat tandborsten. Det blev en total katastrof, tänderna blev inte tillräckligt rena, han tappade greppet helt gång på gång. Hittade inte tandborsten i ryggsäcken. Hade svårt att anpassa balansen till den lättare bärvikten. Till slut surnade han till rejält och avbröt fjällturen, lämnade oss på fjället utan transport hem till och med. Så fresta inte er lycka med en kapad tandborste - Det är helt enkelt inte värt risken.

 

[srpp]

OT: Kapad sked.

Mitt sociala liv tog en ny vändning (nåväl) då jag tog fram min (tunga) kapade sked (i plast). Jag framstod genast som knäpp UL-fanatiker. I en glasfiberkajak! Bah!

(Skeden är kortad för att den passar bättre i min favoritpåse där jag har kaffe, soppor och te. Och den korta längden räcken.)

Vad vill jag säga: Jo, det spelar kanske ingen roll alls vilken ton man har ibland, vilka risker man resonerar kring, vilka skäl man förestår - folk vill inte förstå.

Ibland har vi väl helt enkelt inte fantasi och vilja att se utanför vårt eget "vi" in till andras "dem"?