Jag har de två senaste somrarna vandrat i Artfjället. Det är ett område som jag verkligen kan rekommendera. Läs Abrahamssons kapitel om området i Okända fjäll. Jag har emellertid tre gåtor som förblivit olösta för mig och jag tänkte se om jag här kanske kunde få lite klarhet.
1. Kalmepakte.
Jag försökte i fjol finna denna omtalade samiska gravplats, men kunde tyvärr inte hitta den. Egentligen vet jag inte om jag vill ha en exakt positionering. Dessa gravar bör inte kunna uppsökas hur lättvindigt som helst, det är i alla fall min åsikt. När du finner dem, så ska det vara den begravda som vill träffa dig, inte tvärtom.
Jag har gjort vissa utkast till en vandringsberättelse och detta - ej färdiga! - avsnitt berör mitt sökande:
>>
Vandring uppåt längs stigen fortsätter. Jag har hoppats kunna uppsöka „graven i klippbranten“, Kalmepakte, som ska ligga i omgivningen. Av områdets svenska befolkning är platsen, enligt Manker, känd som „Likberget“. Här ligger en lappmarksgrav daterad till tidigt 1800-tal där en kvinna och en man i trettioårsåldern fått sin sista viloplats intill varandra.. O. P. Pettersson och Ernst Manker har beskrivit gravplatsen. En del rester och gravgåvor fördes bort för att undersökas. Ursprungligen fanns här två kistor, den ena placerad ovanpå den andra, men den övre har under tidens gång förmultnat. Den kvarvarande ackjaliknande undre kistan innesluter nu kvarlevorna av båda döda och ska finnas placerad på en avsats i en grottliknande formation under en överhängande klippvägg. Det är graven vid klippbranten.
Jag har tänkt mig kunna finna platsen som ska ligga i en brant bäckravin i området. Graven är emellertid inte utmärkt på kartan och de beskrivningar jag har utgått från är heller inte särskilt exakta. Grundstens kortfattade beskrivning förlägger Kalmepakte till en bäckravin cirka tre kilometer ovanför Rönäs, „där fjällheden möter björkskogen“. Inte alltför precist. Abrahamsson är bara snäppet mer utförlig i sitt kapitel om Artfjället i den inspirationsrika Okända fjäll: „Kartan anger inget tecken för graven, men den är tämligen lätt att finna om man söker sig till ravinen från kalfjället uppifrån där utsikten in mot Rutjedurre öppnar sig, strax nedanför skogsgränsen“. Men jag kommer inte uppifrån, jag kommer i stället vandrande nedifrån, på väg uppåt längs Ruhtjejohke. Jag når en punkt där stigen verkar vika uppför branten till vänster om mig. Framåt verkar stigen fortsätta bara en kort bit för att sedan upplösas. Nu blir jag lite osäker. Jag har passerat över ett par mindre bäckar som har korsat stigen, men ingen av dem har synts motsvarande den ravin där grottgraven skall ligga. Jag tycker mig nu emellertid på kartan ha nått den punkt där den där utmärkta kartan upphör. Rödningsnäset, mitt mål för dagen, ligger ovanför mig åt öster. Jag väljer därför att följa stigen som klättrar brant upp genom björkskogen. Förhoppningsvis stöter jag på ravinen då jag närmar mig trädgränsen.
Stigen klättrar uppåt genom den vackra björkskogen. Det är lätt att vandra här. Träden växer inte tätt och sluttningens underlag är jämnt. Ett par hundra meter nedanför mig ser jag Ruhtjejohke genom stammarna och därbortom sträcker sig landet vidare mot de vitklädda topparna i nordost. Det faktum att snön fortfarande ligger kvar på Artfjällets högre partier skapar spännande kontraster: jag vandrar ännu i den grönskande försommaren, men varje steg för mig längre upp, mot det andra landet.
Jag hör ljudet av vatten ovanför mig och framför mig öppnar sig nu en glänta bland träden. Två mindre bäckar möts, rinner samman och kröker sig här. På andra sidan det klara vattnet ligger den svagt sluttande ytan som helt täcks av tätt växande gräs. Solen strålar ned på den öppna platsen. Bara en kort bit där ovanför kan trädgränsen börja anas. Björkstammarna glesnar, fjället öppnar sig. Allt är fridfullt och alltigenom inbjudande. Efter att ha tagit av mig ryggsäcken, så lämnar jag stigen och kliver ned mot bäcken. Jag tar fram kåsan och fyller den. Det svala vattnet är rent och friskt. En bit längre upp på fjället ser jag en ensam rovfågel cirkla i luften. Jag tar ett kliv över bäcken och går upp på den mjuka grässluttningen. Plötsligt uppmärksammar jag rörelse bland björkstammarna på andra sidan gläntan. En flock renar rör sig mellan träden. Det är många djur, kanske fyrtio eller fler. Jag har varit så tagen av platsen att jag inte har uppmärksammat dem förrän nu. De befinner sig inte långt ifrån mig. Djuren drar sig uppåt genom skogen. Ett par kalvar, födda i maj månad, skyndar tätt efter sina vajjor. Jag lägger mig ned på rygg i det tjocka gräset och sluter ögonen. Solen värmer mitt ansikte.
---
Snart har det ändå blivit hög tid att fortsätta. Det återstår ännu en god bit av dagens vandring. Jag ska ta mig upp till den västra delen av Rödingsnäset och där hitta en lämplig lägerplats. Den lilla bäcken korsas igen och jag går upp till stigen och den väntande ryggsäcken. Sedan fortsätter jag uppåt. Ännu en rovfågel har anslutit sig och paret spanar nu tillsammans av marken nedanför. Brusande vatten kan höras och det dröjer inte länge innan jag når fram till en ravin där jag längre ned kan se en jokk störta på väg mot Ruhtjejohke någon kilometer längre ned. Stigen fortsätter uppåt parallellt med ravinen. Kan detta vara Kalmepaktes ravin? Jag går fram till kanten och blicker nedåt. Vattnet forsar nedåt längs sluttningen, men jag kan inte se någon klippvägg som passar på beskrivingen. Träden glesnar nu ovanför mig. Detta är gränsen till kalfjället. Jag är tvungen att konstatera att jag tycks ha missat den gamla gravplatsen.
Ännu vill jag emellertid inte ge upp. Jag lämnar ryggsäcken och återvänder därför nedåt mot Ruhtjejohke. Snart är jag nere vid den punkt där stigen vek av upp längs sluttningen och därifrån följer jag stigen ytterligare en bit tillbaka i den rikting jag kom ifrån. Jag tänker att jag kanske har varit ouppmärksam och utan att märka det passerat en bäck som leder upp till ravinen och Kalmepakte. Efter en stund tvingas jag emellertid ge upp. Det har blivit dags att söka sig upp på Rödingsnäset. Jag vänder återigen tillbaka och stretar på upp mot ryggsäcken. Jag tänker att graven kanske ligger längre upp längs Ruhtjejohke och att jag i så fall skulle ha fortsatt framåt i stället för att följa stigen då den vek av upp längs sluttningen. Men i den riktningen löste stigen nästen genast upp sig och försvann i den fuktiga marken. Jag klandrar mig själv för att jag inte har gjort grundligare efterforskningar i saken. Jag borde ha varit mer påläst. Jag borde ha hört mig för bättre och tagit fram en exakt placering på kartan, men det är inget att göra åt det nu. Jag intalar mig själv att paret som har sin viloplats där inte ville bli störda den här gången. Det får jag helt enkelt acceptera.
>>
1. Kalmepakte.
Jag försökte i fjol finna denna omtalade samiska gravplats, men kunde tyvärr inte hitta den. Egentligen vet jag inte om jag vill ha en exakt positionering. Dessa gravar bör inte kunna uppsökas hur lättvindigt som helst, det är i alla fall min åsikt. När du finner dem, så ska det vara den begravda som vill träffa dig, inte tvärtom.
Jag har gjort vissa utkast till en vandringsberättelse och detta - ej färdiga! - avsnitt berör mitt sökande:
>>
Vandring uppåt längs stigen fortsätter. Jag har hoppats kunna uppsöka „graven i klippbranten“, Kalmepakte, som ska ligga i omgivningen. Av områdets svenska befolkning är platsen, enligt Manker, känd som „Likberget“. Här ligger en lappmarksgrav daterad till tidigt 1800-tal där en kvinna och en man i trettioårsåldern fått sin sista viloplats intill varandra.. O. P. Pettersson och Ernst Manker har beskrivit gravplatsen. En del rester och gravgåvor fördes bort för att undersökas. Ursprungligen fanns här två kistor, den ena placerad ovanpå den andra, men den övre har under tidens gång förmultnat. Den kvarvarande ackjaliknande undre kistan innesluter nu kvarlevorna av båda döda och ska finnas placerad på en avsats i en grottliknande formation under en överhängande klippvägg. Det är graven vid klippbranten.
Jag har tänkt mig kunna finna platsen som ska ligga i en brant bäckravin i området. Graven är emellertid inte utmärkt på kartan och de beskrivningar jag har utgått från är heller inte särskilt exakta. Grundstens kortfattade beskrivning förlägger Kalmepakte till en bäckravin cirka tre kilometer ovanför Rönäs, „där fjällheden möter björkskogen“. Inte alltför precist. Abrahamsson är bara snäppet mer utförlig i sitt kapitel om Artfjället i den inspirationsrika Okända fjäll: „Kartan anger inget tecken för graven, men den är tämligen lätt att finna om man söker sig till ravinen från kalfjället uppifrån där utsikten in mot Rutjedurre öppnar sig, strax nedanför skogsgränsen“. Men jag kommer inte uppifrån, jag kommer i stället vandrande nedifrån, på väg uppåt längs Ruhtjejohke. Jag når en punkt där stigen verkar vika uppför branten till vänster om mig. Framåt verkar stigen fortsätta bara en kort bit för att sedan upplösas. Nu blir jag lite osäker. Jag har passerat över ett par mindre bäckar som har korsat stigen, men ingen av dem har synts motsvarande den ravin där grottgraven skall ligga. Jag tycker mig nu emellertid på kartan ha nått den punkt där den där utmärkta kartan upphör. Rödningsnäset, mitt mål för dagen, ligger ovanför mig åt öster. Jag väljer därför att följa stigen som klättrar brant upp genom björkskogen. Förhoppningsvis stöter jag på ravinen då jag närmar mig trädgränsen.
Stigen klättrar uppåt genom den vackra björkskogen. Det är lätt att vandra här. Träden växer inte tätt och sluttningens underlag är jämnt. Ett par hundra meter nedanför mig ser jag Ruhtjejohke genom stammarna och därbortom sträcker sig landet vidare mot de vitklädda topparna i nordost. Det faktum att snön fortfarande ligger kvar på Artfjällets högre partier skapar spännande kontraster: jag vandrar ännu i den grönskande försommaren, men varje steg för mig längre upp, mot det andra landet.
Jag hör ljudet av vatten ovanför mig och framför mig öppnar sig nu en glänta bland träden. Två mindre bäckar möts, rinner samman och kröker sig här. På andra sidan det klara vattnet ligger den svagt sluttande ytan som helt täcks av tätt växande gräs. Solen strålar ned på den öppna platsen. Bara en kort bit där ovanför kan trädgränsen börja anas. Björkstammarna glesnar, fjället öppnar sig. Allt är fridfullt och alltigenom inbjudande. Efter att ha tagit av mig ryggsäcken, så lämnar jag stigen och kliver ned mot bäcken. Jag tar fram kåsan och fyller den. Det svala vattnet är rent och friskt. En bit längre upp på fjället ser jag en ensam rovfågel cirkla i luften. Jag tar ett kliv över bäcken och går upp på den mjuka grässluttningen. Plötsligt uppmärksammar jag rörelse bland björkstammarna på andra sidan gläntan. En flock renar rör sig mellan träden. Det är många djur, kanske fyrtio eller fler. Jag har varit så tagen av platsen att jag inte har uppmärksammat dem förrän nu. De befinner sig inte långt ifrån mig. Djuren drar sig uppåt genom skogen. Ett par kalvar, födda i maj månad, skyndar tätt efter sina vajjor. Jag lägger mig ned på rygg i det tjocka gräset och sluter ögonen. Solen värmer mitt ansikte.
---
Snart har det ändå blivit hög tid att fortsätta. Det återstår ännu en god bit av dagens vandring. Jag ska ta mig upp till den västra delen av Rödingsnäset och där hitta en lämplig lägerplats. Den lilla bäcken korsas igen och jag går upp till stigen och den väntande ryggsäcken. Sedan fortsätter jag uppåt. Ännu en rovfågel har anslutit sig och paret spanar nu tillsammans av marken nedanför. Brusande vatten kan höras och det dröjer inte länge innan jag når fram till en ravin där jag längre ned kan se en jokk störta på väg mot Ruhtjejohke någon kilometer längre ned. Stigen fortsätter uppåt parallellt med ravinen. Kan detta vara Kalmepaktes ravin? Jag går fram till kanten och blicker nedåt. Vattnet forsar nedåt längs sluttningen, men jag kan inte se någon klippvägg som passar på beskrivingen. Träden glesnar nu ovanför mig. Detta är gränsen till kalfjället. Jag är tvungen att konstatera att jag tycks ha missat den gamla gravplatsen.
Ännu vill jag emellertid inte ge upp. Jag lämnar ryggsäcken och återvänder därför nedåt mot Ruhtjejohke. Snart är jag nere vid den punkt där stigen vek av upp längs sluttningen och därifrån följer jag stigen ytterligare en bit tillbaka i den rikting jag kom ifrån. Jag tänker att jag kanske har varit ouppmärksam och utan att märka det passerat en bäck som leder upp till ravinen och Kalmepakte. Efter en stund tvingas jag emellertid ge upp. Det har blivit dags att söka sig upp på Rödingsnäset. Jag vänder återigen tillbaka och stretar på upp mot ryggsäcken. Jag tänker att graven kanske ligger längre upp längs Ruhtjejohke och att jag i så fall skulle ha fortsatt framåt i stället för att följa stigen då den vek av upp längs sluttningen. Men i den riktningen löste stigen nästen genast upp sig och försvann i den fuktiga marken. Jag klandrar mig själv för att jag inte har gjort grundligare efterforskningar i saken. Jag borde ha varit mer påläst. Jag borde ha hört mig för bättre och tagit fram en exakt placering på kartan, men det är inget att göra åt det nu. Jag intalar mig själv att paret som har sin viloplats där inte ville bli störda den här gången. Det får jag helt enkelt acceptera.
>>
Senast ändrad:
