Det du kanske behöver mest av allt är nog tålamod... du kanske inte lär dig åka bra denna vinter, eller nästa, men om du verkligen vill så kommer det så småningom. Jag vet....
När jag var i din ålder så hörde jag för första gången i mitt liv talas om långfärdsskridskoåkning. Jag bara häpnade - att kunna åka på sjöis mil efter mil hade inte funnits i min föreställningsvärld tidigare. Jag kände bara till ishockey och konståkning, och eftersom inget av dem intresserade mig så lärde jag mig aldrig åka som barn. Jo visst försökte jag några gånger som 7-åring, men fötterna bara vek sig och jag tröttnade snart. Mina föräldrar åkte inte heller så där hade jag inga förebilder. Under hela skoltiden stod jag bredvid banan då klasskompisarna åkte (men det var några till som heller inte åkte).
Samtidigt tyckte jag om att vistas på is vintertid. Jag promenerade, och ibland cyklade jag. Någon gång följde jag med skridskoåkande vänner ut på sjöis, fast på cykel förstås. Men att jag skulle åka själv .... näää, jag hade ju aldrig lärt mig som barn, och att lära sig som vuxen.... Fast tanken fanns ändå i bakhuvudet nånstans - kanske jag skulle prova. Och åtta år efter det att jag hade hört talas om långfärdsskridsko för första gången gick jag och köpte mig ett par Gillbergare. Jag övade hemma på att snöra dom runt kängorna, sedan gick jag ut en vinternatt på en mycket tjock sjöis - jag skämdes ju för att jag inte kunde åka, och vågade inte göra mina första försök i andras åsyn. Jodå, den tjocka sjöisen höll utan problem, men tyvärr var det lite väl mycket snö på den, och jag fick direkt hur det var att åka i snö med dessa Gillbergare. Det var förstås en besvikelse, men jag provade igen senare, på en mer snöfri is. Det gick förstås trögt, men det var i alla fall en början.
Men jag blev aldrig riktigt sams med dom där Gillbergarna - sammanlagda åksträckan på dem har blivit kanske någon kilometer, möjligen två. När metallskridskorna kom några år senare bytte jag till sådana: skaffade ett par Skyllermarks Remless år 1983, plus ett par nya kängor, och dom gillade jag mycket bättre - dom skridskorna tog mig till Landsort och åter i mars 1987.
Sedan blev jag förälder, och under småbarnsåren blev det inte så mycket åkande. Men år 2003 vaknade intresset till igen, och jag bytte till ett par längre skridskor som jag trivdes bättre med, och har åkt mer än nånsin tidigare sedan dess.
Jag ville bara berätta denna historia för att tala om att du är inte för sent ute. Kanske är det bäst att du börjar med att hyra skridskor för att prova på. Men om du känner dig mycket säker på att du vill göra detta är det nog bättre att köpa, för då kan du troligen få tag på något som passar dig bättre. Börja med att öva på konstfrusna banor, där behöver du ingen säkerhetsutrustning. Plogade banor under plogningssäsong får också anses vara mycket säkra.
Lycka till!
