Stortoppen 1995
Kort utdrag ur dagboken 1995
Stortoppen och Lillsylen stoltserar mot den klarblåa himlen medan ett pärlband av olikformade moln-skepp svävar i cirkelform strax ovanför den gränslösa horisontens böljande fjällandskap. Underbart! Jag tappar nästan andan och nyper mig i armen för att få en bekräftelse på att det inte bara är en sago-lik dröm. Och så måste jag ha kaffe för ytterligare en påminnelse så jag föreslår lunchpaus vartill alla samtycker. Vi är inte ensamma. Inom hör avstånd lunchar en grupp ungdomar (20-25 år). Grabbarna föreläser för sina tjejer att det inte är brantare än vad vi hitintills har gått. Vi kan ju ramla ner och så ska vi tillbaka samma väg kontra tjejerna... Diskussionerna går i destruktiv riktning och Lars började fundera i liknande banor när han lyssnade på ungdomarna, berättade han vid samlingen på kvällen. Vi njuter av lunchen på en verklig gräddhylla och återhämtar oss inför den stundande bestigningen av Syltoppen.
Jag samlar ihop mina tankar under en tur på den inbjudande fjällkammen. Återvänder till gruppen efter adrenalinkicken och informerar att vi bryter upp och går förbi ungdomsgruppen och samlas ett stycke längre bort för en kort genomgång. Jag lotsar in gruppen på en liten platåhylla som omgärdas av stora stenbumlingar. Nedanför den smala ryggen som har förbindelse med Stortoppen och Lillsy-len travesterar två ynglingar de branta snöfälten och bokstavligen "leker med döden!".
Höjdskräck på kammen
Nu mina kära kamrater, nu börjar själva äventyret! Med andaktsprincipen ska vi bestiga Stortoppen. Om ni nu kommer att uppleva rädsla, krama och prata med stenbumlingarna. Tänk på ert arbete, titta definitivt inte ned, tänk varken framåt eller bakåt hur besvärligt det än kan bli. Vi löser eventuella problem när de uppkommer.
Principen bygger på att skingra tankarna och bygga upp konstruktiva tankar, inte tvärtom! Vi påbörjar kamvandringen och jag njuter av vår luftiga bestigning. Efter en stund ger Lars uttryck för att han är nöjd med de fjällupplevelser han hitintills fått och vill inte fortsätta p.g.a. osäkerhetskänsla.
"Skämtar du?" frågar jag. - "Nej!" svarar han bestämt. Jag ber honom vänta ett tag och forcerar kam-men upp mot etappmålet.
Jag återvänder och säger till Lars: Det är bara en liten bit kvar till platån där du kan stanna och vänta på oss. Därifrån är det en magnifik utsikt och platån är så pass stor att du kan känna dig trygg". Efter en stunds överläggning tar Lars sig upp till platån och stannar kvar där medan vi andra fortsätter mot Stortoppen.
Fjällvärldens skönhet
Vi går på den smala och branta platåryggen som efter en kort bit övergår i en brant stigning upp mot det välkända riksröset 155B. Nu, mina kära vänner, står vi snart inför turens sista andaktsstund. Vi är alla ivriga, svetten rinner utmed våra varma kroppar medan vi sakta stretar upp mot den hägrande Stortoppen. Fjällandskapet blommar upp i den takt vi bestiger och så - äntligen - står vi på Stortoppen. Återigen måste jag nypa mig i armen...
Vi beskådar ett mångfacetterat fjällandskap som blommar ut i all sin skönhet. Jag berusas av en obe-skrivlig lycka och välbehag. Anspänningen, som följt mig alltsedan turen påbörjades 6 dagar tidigare, är nu helt bortblåst. För mig är turens totala klimax uppnådd. Tack Gode Gud för att Du gav oss detta underbara topptursväder!
Vi återhämtar oss, fotograferar och berusas av frihetens boning, av Stortoppens (1.746 meter över havet) svindlande och luftiga utpost mot den för evigt gränslösa horisontallinjen.
Inge Gbg
Kort utdrag ur dagboken 1995
Stortoppen och Lillsylen stoltserar mot den klarblåa himlen medan ett pärlband av olikformade moln-skepp svävar i cirkelform strax ovanför den gränslösa horisontens böljande fjällandskap. Underbart! Jag tappar nästan andan och nyper mig i armen för att få en bekräftelse på att det inte bara är en sago-lik dröm. Och så måste jag ha kaffe för ytterligare en påminnelse så jag föreslår lunchpaus vartill alla samtycker. Vi är inte ensamma. Inom hör avstånd lunchar en grupp ungdomar (20-25 år). Grabbarna föreläser för sina tjejer att det inte är brantare än vad vi hitintills har gått. Vi kan ju ramla ner och så ska vi tillbaka samma väg kontra tjejerna... Diskussionerna går i destruktiv riktning och Lars började fundera i liknande banor när han lyssnade på ungdomarna, berättade han vid samlingen på kvällen. Vi njuter av lunchen på en verklig gräddhylla och återhämtar oss inför den stundande bestigningen av Syltoppen.
Jag samlar ihop mina tankar under en tur på den inbjudande fjällkammen. Återvänder till gruppen efter adrenalinkicken och informerar att vi bryter upp och går förbi ungdomsgruppen och samlas ett stycke längre bort för en kort genomgång. Jag lotsar in gruppen på en liten platåhylla som omgärdas av stora stenbumlingar. Nedanför den smala ryggen som har förbindelse med Stortoppen och Lillsy-len travesterar två ynglingar de branta snöfälten och bokstavligen "leker med döden!".
Höjdskräck på kammen
Nu mina kära kamrater, nu börjar själva äventyret! Med andaktsprincipen ska vi bestiga Stortoppen. Om ni nu kommer att uppleva rädsla, krama och prata med stenbumlingarna. Tänk på ert arbete, titta definitivt inte ned, tänk varken framåt eller bakåt hur besvärligt det än kan bli. Vi löser eventuella problem när de uppkommer.
Principen bygger på att skingra tankarna och bygga upp konstruktiva tankar, inte tvärtom! Vi påbörjar kamvandringen och jag njuter av vår luftiga bestigning. Efter en stund ger Lars uttryck för att han är nöjd med de fjällupplevelser han hitintills fått och vill inte fortsätta p.g.a. osäkerhetskänsla.
"Skämtar du?" frågar jag. - "Nej!" svarar han bestämt. Jag ber honom vänta ett tag och forcerar kam-men upp mot etappmålet.
Jag återvänder och säger till Lars: Det är bara en liten bit kvar till platån där du kan stanna och vänta på oss. Därifrån är det en magnifik utsikt och platån är så pass stor att du kan känna dig trygg". Efter en stunds överläggning tar Lars sig upp till platån och stannar kvar där medan vi andra fortsätter mot Stortoppen.
Fjällvärldens skönhet
Vi går på den smala och branta platåryggen som efter en kort bit övergår i en brant stigning upp mot det välkända riksröset 155B. Nu, mina kära vänner, står vi snart inför turens sista andaktsstund. Vi är alla ivriga, svetten rinner utmed våra varma kroppar medan vi sakta stretar upp mot den hägrande Stortoppen. Fjällandskapet blommar upp i den takt vi bestiger och så - äntligen - står vi på Stortoppen. Återigen måste jag nypa mig i armen...
Vi beskådar ett mångfacetterat fjällandskap som blommar ut i all sin skönhet. Jag berusas av en obe-skrivlig lycka och välbehag. Anspänningen, som följt mig alltsedan turen påbörjades 6 dagar tidigare, är nu helt bortblåst. För mig är turens totala klimax uppnådd. Tack Gode Gud för att Du gav oss detta underbara topptursväder!
Vi återhämtar oss, fotograferar och berusas av frihetens boning, av Stortoppens (1.746 meter över havet) svindlande och luftiga utpost mot den för evigt gränslösa horisontallinjen.
Inge Gbg
